Skuld och lycka

Här följer ett utdrag ur en konversation med min mor

Phittan:
Jag är i någon form av livskris...
Jag har varit bitter och cynisk och babblat massor om min klass, och varit arg på att inte alla ser världen som jag gör. Över att jag är missförstådd. Över att jag medverkar i konstruktionsprocesser som jag avskyr bara för att jag råkar gilla saker som är typiskt kvinnliga. En kille i min klass har råkat höra mig, och han tog illa vid sig. Jag har sårat honom. :(

Mamma:
Konstruktionsprocesser.....?

Phittan:
Ja... Du vet att "konstruera kön" typ. Att upprätthålla typiska bilder av hur manligt och kvinnligt "ska" vara. Fast jag egentligen inte tycker det. Jag har analyserat sönder allt och mig själv och ifrågasätter mitt könsbyte.
Fast jag ångrar mig inte...
Jag bara ifrågasätter allt.

Om jag tillåter mig att vara lycklig nu så känns det som om jag rättfärdigar att jag har varit olycklig förut. Jag kan inte förlåta mig för att jag har möjlighet att må bra idag. Då rättfärdigar jag att det är ok att gå och skämmas för sin kropp, sina känslor och tankar. Jag trampar på det barn jag en gång var, på den människa som kände sig konstig och annorlunda.

Mamma:
Men käre värld. Ja ja man blir ju sådär ibland. Jag tror det är bra. Om än jobbigt. Det visar väl att man inte bara är en försoffad, likriktad, snusförnöjd, mainstreamrobot.

Phittan:
Jag kan inte tacka för en komplimang utan att hata mig själv för att jag då också rättfärdigar att jag inte fick komplimanger lika mycket förr- innan silikonbröst, innan rälsen togs bort och finnarna försvann... När jag levde som en mesig, spinkig kille eller ett konstigt mellanting mellan man och kvinna.

Mamma:
Jag hänger nog inte med riktigt. Men det är ju det barn som du var som har kommit fram till allt som du är idag.

Phittan:
Jag vill inte vara bitter, och jag kan samtidigt inte tillåta mig att vara glad. Om jag tar emot en komplimang så rättfärdigar jag anorektiska ideal och silikontuttsideal.
(känns det som)
Därför förhåller jag mig till det på ett sätt som gör att jag blir bitter.

Mamma:
Antar att man ramlar ner i såna här hål ibland när man gjort så stort ingrepp/omställning som du.

Phittan:
Ja, kanske det.
Jag är ju glad samtidigt, och därför blir jag arg på mig själv.
Fatta hur sjukt det är! Men jag är glad att jag har kommit till en insikt i alla fall.

Mamma:
Men varför måste man bli arg på sej själv, man har väl för helvete rätt att vara snygg OCH vara glad och må bra!

Phittan:
Jo, men är det snyggt att vara skelett med silikonbröst? Tycker jag det, och är det ok att tacka och vara glad över att folk har ett SJUKT ideal?
Nej!

Mamma:
Att folk har sjuka ideal e förstås knäppt men vad fan.........ska man göra åt det? Tror knappast du skulle må bättre om folk tyckte att du var ful :)

Phittan:
Jag hade i alla fall inte känt mig lika skyldig.
Skyldig till att upprätthålla normer och ideal jag inte gillar (men samtidigt ändå gör)

Mamma:
Hm. Vet inte vad jag ska säga. Du är ju inte skyldig till nåt egentligen. Världen är som den är, och det är ju lite vinna eller försvinna hela tiden. Du är ju rätt taggad i näbben om man säger så helt och hållet lever du väl inte upp till Barbieidealen, eller!? :D

Phittan:
Nej, det gör jag ju inte... Och samtidigt har jag ju en hatkärlek till det idealet.

Mamma:
Ja, men tror du inte den hatkärleken kommer sej av att du var pojke och typ inte fick älska Barbie mm helt och fullt? Du kommer ju alltid att ha den pojken med dig.....

Phittan:
Ja, så är det ju.

Mamma:
Även om du e en (ganska :) ) klok kvinna nu

Gräv inte ner dig i bitterhet o elände. Det kanske inte var rätt att läsa genus just nu? Du kanske skulle behövt lite mer distans till din bakgrund om du fattar. Nån som inte har din bakgrund och därmed dina erfarenheter kan ju inte se världen som du gör osv. Kan du be klasskompisen om ursäkt?

Phittan:
Jag vet inte


Senare på kvällen bröt jag ihop totalt och lyckades med hjälp av en kompis ringa in en huvudorsak till mitt mående:
Jag kan inte förlåta mig för att jag har möjlighet att må bra idag. Då känns det som att jag rättfärdigar att jag mådde dåligt förr. Att det är ok att gå och skämmas för sin kropp, sina känslor och tankar. Jag trampar på det barn jag en gång var, på den människa som kände sig konstig och annorlunda. Jag visar för mig själv, barnet och omvärlden att det är så det ska vara. "Barn ska vara olyckliga och skämmas över sig själva om de känner sig annorlunda. Man ska känna sig olycklig när man inte lever upp till ideal." Är det inte det jag visar om jag tillåter mig att må bra och vara omtyckt nu när jag har möjligheten? Nu när jag lever upp till sjuka kvinnoideal?

Med andra ord: Skuldkänslorna för att jag vet att jag har möjlighet att bli lycklig och nå alla mina drömmars mål hindrar mig från att nå dem.

Möjlighet till lösning kan vara att tänka såhär:
Barnet som mådde dåligt är jag. Hade det barnet fått veta att hon skulle kunna leva som en vanlig tjej, få jobb och träffa killar utan att ens behöva tänka på att hon föddes med snopp då hade barnet varit lycklig i förskott. Då hade hon längtat. Jag har en skyldighet att faktiskt vara lycklig (eller åtminstone tillåta mig att bli det). Det är mitt ansvar inför det olyckliga barnet som jag en gång var. Hon visste att hon var en flicka, men ingen förstod det och till slut trodde hon att det var fel på hennes egen hjärna, personlighet och tankar. "Alla andra kan väl inte ha fel?" Nu när jag har bevisat att jag är kvinna borde jag kunna känna att jag gör revanch med mitt förflutna. Barnet hade rätt, barnet var äkta och det var fel att barnet skulle må dåligt. Då måste jag erkänna att barnet ÄR jag. Jag ska väl inte gå runt och missunna det barnet (mig själv) ett lyckligt liv som vuxen. Jag hade fel i diskussionen med mamma; Att må bra nu rättfärdigar inte att jag mådde dåligt när jag var liten! Det är inte fel att tillåta mig att må bra. Jag kanske till och med förtjänar det. Framför allt behöver jag det! Jag orkar inte må dåligt på insidan längre, och nu har jag alla möjligheter att äntligen kunna må bra.

Du som läser får gärna komma med något tips på en kort mening som sammanfattar detta! Jag behöver ändra mina känslor genom att tänka annorlunda. Vad ska jag tänka när jag känner att jag inte vill unna mig lycka?