Född i rätt kropp

För ungefär två veckor sedan mötte jag en gammal klasskompis som jag läste på komvux med för flera år sedan. Han kom fram och knackade mig på axeln inne i matbutiken när jag skulle handla. Det är något mycket märkligt med oss, för vi brukar alltid träffas av en slump när vi verkligen har ett behov av det. När vi känner att vi båda har något jobbigt att bearbeta och när vi båda har möjlighet att hjälpa varandra. Vi har aldrig haft någon regelbunden kontakt, utan springer in i varandra ett par gånger om året. Just den här dagen var inget undantag. Vi började prata och kom snabbt fram till att vi hade ett behov av att prata mer, så vi tog en fika.

Han berättade en del om sitt liv, vilka framsteg han har gjort, vilka insikter han har fått och hur han lyckats ta sig ur en depression väldigt nyligen. För den nyfikne kan jag tala om att han till stor del tackar boken "Flow" av Mihály Csíkszentmihályi. "Den är så fantastisk och revolutionerande att den borde vara inbunden i guld och kosta flera tusen, men du kan hitta den var som helst som pocket för under 60 kr! Köp den! Läs den!" Jag kommer absolut att göra det, och jag ska nog skriva ett inlägg om det framöver. Håll till godo med länkarna nedan så länge.

När jag berättade om mitt liv och mina problem ville han verkligen förstå mig. Han ställde följdfrågor som tvingade mig att sätta ord på saker så att jag förstod mig själv bättre. Jag berättade att jag har ätstörningar som innebär att jag inte unnar min kropp mat (eller sömn). Mina ätstörningar är utredda redan 1999, och är inte klassade som sjukdom eftersom jag har en korrekt kroppsuppfattning. De ses mer som ett symptom på att jag mår dåligt; Aptitlöshet. Det är inget planerat och det finns ingen önskan om att gå ner i vikt (tvärt om). Jag slutar äta när jag mår dåligt. Samtidigt är min "normala" kosthållning väldigt dålig. Jag äter för sällan. Min kompis berättade då om hur han slutade tycka illa om sin kropp. "Jag ställde mig framför spegeln och gick igenom kroppsdel för kroppsdel och kände efter vad jag tyckte om dem. Jag hade tidigare inte tänkt på att jag var nöjd med håret, näsan, huden, fingrarna och lilltån. Det enda jag var missnöjd med var magen, eller rättare sagt magens utseende. Den var lite för stor, fast det berodde ju vem man jämför sig med. Kanske hade jag ett orealistiskt ideal. Magen fungerade som den skulle och det var viktigare än hur den såg ut."

Jag är van att folk brukar prata om kroppens utseende när ätstörningar kommer på tal. Kompisen visste att jag kände mig som en ful ankunge när jag var yngre. Han visste att jag hade tandställning och finnar, var spinkig och hade så små bröst att jag nu valt att göra implantat.
Han övertygade mig om att jag inte har någonting att skämmas över när det gäller hur min kropp ser ut. Han berättade om hur han nästan skrek rakt ut när han fick se mig på väg till en fest där jag var inspirerad av Dita von Teases kläder, hår och smink. Han påstod att det var en overklig syn att se någon "som hämtad ur en gammal film mitt på stan, mitt på dagen." Jag förklarade då att jag faktiskt är rätt nöjd med kroppens utseende, framför allt med hur jag kan få den att se ut med rätt kläder, smink och frisyrer. Utseendet är inte mitt problem. Han tittade frågande på mig, och det är här jag brukar ge upp att försöka förklara. "Det är komplicerat" brukar få avsluta ämnet. Men han fortsatte att sitta och se frågande ut.

För att belysa hur lite jag egentligen bryr mig om min kropps utseende så berättade jag om hur jag fick psoriasis över nästan hela kroppen förra året. Jag brydde mig inte så mycket. Jag engagerade mig inte för att få hjälp, och så är det fortfarande. Jag tar inte hand om mig och tyckte i det närmaste att det var rätt åt min kropp att den fick psoriasis. Även om jag inte tänker så, så är det den känslan som ligger djupt där inne och som gör att jag passivt kan låta kroppen få förinta sig själv; Förtvina eller vittra sönder. Rätt åt den!

Kompisen tappade hakan. Och jag hörde själv vad jag satt och sa: "Det är inte kroppens utseende jag ogillar, det är kroppen som kropp. Som organism. Den fysiska kroppen som forslar runt min hjärna och min själ. Jag gillar den inte. Kanske hatar jag den till och med."

Killen såg bedrövad ut. Han förstod vad jag menade men tyckte att det lät fruktansvärt. "Hur kunde det bli så?"

Nu var det läge för mig att berätta om min bakgrund. Att jag föddes i fel kropp. Jag förklarade ganska förenklat hela historien. Han blev förvånad. Vi har ju ändå känt varandra i fyra år även om vi inte umgåtts så ofta. Han gav mig en kram och tackade för förtroendet. Saker jag hade berättat tidigare föll mer på plats och han kunde förstå varför jag vid ett tidigare tillfälle hade varit bitter och cynisk. "Du verkar mycket tryggare nu än när vi pluggade ihop". Det stämmer verkligen. Jag har inte längre lika mycket att dölja. Nu har jag ju rätt könsorgan, bröst, kvinnligt personnummer, mer avslappnad kvinnlig röst och framtoning. Funkade det bra att leva som tjej för fyra år sedan så är det naturligtvis ännu lättare nu. Att leva som kille skulle kännas jättekonstigt. Vi skrattade åt tanken båda två. Samtidigt är det ju inte så konstigt att jag känner mig som en annorlunda tjej med tanke på min bakgrund.

Jag berättade också om mina skuldkänslor inför det olyckliga barnet som jag en gång var. Han övertygade mig då om att jag måste lära mig att tänka annorlunda. "Det går att lära sig. Du tänker fel!" När jag minuten senare råkade komma in på ämnet att jag föddes i fel kropp avbröt han mig hastigt.

"Stopp! Du får inte säga så! Du föddes inte med en kropp som var fel. Den var hur bra som helst. Det var ett par saker (könsorganen) som inte stämde med din själ, och nu har du rättat till det för några år sedan. Sluta anklaga hela kroppen för att ha varit fel! Den är perfekt och den passar dig!"

Visst är han smart! Han har bara vetat om mitt könsbyte i 45 minuter och ringar in allt på ett sätt som inte jag lyckats göra fast jag vridit och vänt på det i en herrans massa år. Tänk vad coolt! Jag är född i rätt kropp! Och hela tiden har jag gått och tänkt fel och mått dåligt på grund av det.

Två dagar senare umgicks vi hos honom. Vi pratade om allt möjligt i 8 timmar (fast det kändes som en kvart). Vi upplevde flow. Ämnet könsbyte nämnde vi däremot knappt alls. Det var helt obetydligt, och det var så skönt! Därefter gick jag hem till min underbara expojvän och umgicks med honom nästan utan att prata alls. Det var också skönt. Vi behöver inte prata för att umgås. Hos honom upplevde jag också flow. En gång i tiden introducerade han mig för en låt som heter "Go With The Flow" med Queens Of The Stone Age. Jag älskar den! Lyssna!
http://www.youtube.com/watch?v=9nz6Rq1Pvh0

"I need something good to die for, to make it beautiful to live!"
Av någon anledning är det textstycket förknippat med hur jag upplever mitt ex. Nu är det även en del av mig.

Enligt den här artikeln har jag just upplevt flow när jag satt och filade på detta inlägg. Vad tror du? http://computersweden.idg.se/2.2683/1.101828

...................................................................................................

• Om Flow:
  http://hd.se/halsa/2004/06/16/saa_faar_du_kreativiteten_att/
  
  
• Köp boken "Flow. Den optimala upplevelsens psykologi" för 39 kr här:
  http://www.internetbokhandeln.se/flow-mihaly-cskszentmihalyi-9127112829/bok/9789127112827/
  
  
• Köp uppföljaren "Finna flow" för 39 kr här:
  http://www.internetbokhandeln.se/bok.html?isbn=9789127112841

Jag vill inte leva...

Tro det eller ej, men det var en fantastiskt skön insikt som kom över mig igår. Min allra närmsta vän och tvillingsjäl (som själv också har genomgått ett könsbyte) hjälpte mig att komma till denna insikten. Hon hjälpte mig att inse att jag inte vill leva för min egen skull. Jag tycker inte om mig själv, och jag vet inte om jag någonsin har gjort det.

"Men du verkar i alla fall kunna tycka om dig i tredje person, genom någon annan. Det kanske är därför du inte vill dö"

Hon har så rätt! Jag vill vara omtyckt av de jag tycker om för att rättfärdiga min existens. Jag vill vara vacker, jag vill vara snäll. Men bara i andras ögon. Jag känner det inte själv, och jag håller inte med de som känner mig. Men jag älskar mina medmänniskor och respekterar att de tycker om mig, fast de inte borde. Fast jag inte förtjänar det. Jag vill vara omtyckt för att ha en anledning att inte vilja dö. Här vill jag passa på tacka alla som tycker om mig. Jag skulle inte leva utan er.

Kroppen är ett tydligt exempel. Jag vill att folk ska gilla den, jag vet att den är klassad som vacker och jag njuter av att passivt våldta denna kropp, som jag själv föraktar, genom att förföra män. Män som tror att de gillar mig och som jag därför inte kan känna någon respekt inför. Män som gillar mig sminkad, med implantat, fnittrig eller blyg, sofistikerad eller slampig; ombytlig och anpassningsbar... En knulldocka som kan fungera som mentor, sällskap och vän.

Jag har gjort detta till en del av mig. Inetllekt, implantat, attityd smink, yta. Så är jag och vill vara, dels för att det ofta uppfattas som attraktivt, något man tycker om, och dels för att jag ska kunna förringa äktheten när andra gillar mig. Då tycker de bara om min "roll" eller min fasad. Fasaden och rollen är förvisso en del av mig, kanske den enda delen jag verkligen gillar, eftersom den hjälper mig upprätthålla mitt självförakt. När jag gör mig snygg kan jag inombords hånle åt alla som ger mig komplimanger samtidigt som jag tackar. När någon säger att jag är smart kan jag inombords känna att de bara upplever mig som smart, eftersom det inte förväntas av en våpig uppenbarelse att kunna tänka. På så sätt blir min yta kanske det enda jag gillar hos mig själv för att det hjälper mig att fortsätta tycka illa om mig. Jag har inte velat tycka om mig själv, men jag vill gärna vara omtyckt.

Varför är detta så fantastiskt skönt att veta att jag inte vill leva och kanske aldrig har velat det?
Jo, för den insikten medför att jag vet varför jag inte vill dö.
Jag vet att jag vill vilja leva, inte bara för att andra vill det, utan för att jag tycker om mig själv, mitt liv och min kropp. Det är där jag måste börja. Jag behöver och vill lära mig att ifrågasätta självföraktet, och just nu är den stora drivkraften känslan att jag är orättvis mot mina vänner om jag inte kan hålla med dem om att jag är viktig och värd att tycka om.

Kanske kom denna insikt också tack vare att jag har träffat en kille alldeles nyligen. Jag vill att han ska tycka om mig (inte bara ytan eller fasaden). Jag vill att han ska tycka om mig för att jag är värd det. Inte bara för att jag har lyckats förvrida hans huvud med list, teknik, manipulerad kropp och smink. Han vet ännu inte om att jag genomgått ett könsbyte, så vi får väl se hur det går. Jag måste lära mig att hålla med mina närmaste om att jag är värd att tycka om. Vi får se om det går, men jag vill!
Äntligen!