Intrigen tätnar

Grovarbetaren lägger fram sitt liv på en vacker silverbricka.
Han visar sitt revir och sin duglighet som "bobyggare", älskare och familjefar. Han presenterar mig stolt för sin flock (läs tilltänkta svärföräldrar) som godkänner mig. Han visar mig att han vill ha mig vid sin sida. Det är något väldigt djuriskt över det hela, och jag gillar det på något vis. En mänsklig kulturellt betingad parningsdans. "Här är vad jag har att erbjuda. Visa vad du har så kan vi se om vi vill ha varandra". Med tanke på att jag föddes som avvikare från det livet jag nu erbjuds förvånar jag mig själv genom min perfektion i varje danssteg. Jag är lagom blyg, sval och tillmötesgående. Representabel, sofistikerad, seriös och intellektuell i min framtoning. Jag vill ha det här livet, men vill jag ha det med honom?

Vill han ha mig?
När vi satt och lyssnade på musik visade det sig att han har Ultimathule i sin skivsamling. Låten som spelades var väl helt ok, om det inte vore för att jag vet vad den symboliserar, i alla fall för mig. Det kom fram att han har nostalgiska minnen till musiken från den tid då han själv hade bomberjacka och stålhättekängor. Han har varit med i rasistgäng, och han har enligt min mening en hel del av sina gamla åsikter kvar. När det gäller synen på kön och sexualitet verkar han konservativ. Han har förstått att jag inte är det och därför verkar han inte riktigt våga ta upp sin åsikt. För någon sekund stannade mitt hjärta och jag fick en inre bild av hur han i vrede slog ihjäl mig med sina enorma händer när han fick veta att jag har bytt kön. Samma händer som just då varsamt smekte mig, masserade min nacke och strök bort håret i mitt ansikte.

I den stora kroppen bor ett ovanligt stort hjärta. Ett sårbart hjärta och en djurisk själ som vill döda fienden och skydda sin flock. Det har redan gått för långt för att backa utan att såra. Jag måste vinna hans hjärta för att kunna inrymmas i flocken. Då betraktas jag inte som en fiende när jag väl bestämmer hur jag ska göra; Stanna eller gå och om jag tillåts att göra det.

Ikväll kommer han att hämta mig och föra mig hem till sin ombonade grotta. Jag kommer att somna i hans famn och vakna av hans kyss imorgon bitti. Han kommer att skjutsa mig till min lägenhet där jag packar mina saker för att åka till föräldrarna på landet utanför en annan stad där jag kommer stanna i två veckor. Det han inte vet är att jag kommer att göra ytterligare en korrigerande operation av mitt underliv i övermorgon. Det är främst därför jag åker iväg, men veckan efter är det påsk och eftersom jag kommer att vara sjukskriven i ett par veckor kan jag lika gärna stanna där och ta det lugnt och rehabilitera mig på landet. Under tiden jag är borta kommer vi bara att ha telefonkontakt. Det är då jag måste ta reda på vad jag vill. Om jag kommer att sakna honom och om vi har någonting att prata om. Först då kan det vara läge att berätta om min bakgrund, och först då kan han få möjlighet att ta ställning till min avvikande bakgrund och min oförmåga att föda barn.

Kan han fylla alla mina hål?
Eller är det bara de fysiska och materiella kriterierna han uppfyller med råge. Kan jag fylla mina själsliga och materiella hål på egen hand så vore det kanske den ultimata. Då skulle jag kunna lyda bästisens råd att köpa en massagestav att fylla de fysiska hålen med. Kanske skulle jag kunna känna att mitt liv kan vara komplett utan en partner. Det vore skönt om en partner bara kunde vara en bonus i lyckan och inte en förutsättning för den. Men någonstans saknar jag den konstnärliga djupa själen som får mig att vilja skriva dikter och som kan förstå dikterna jag skriver. Samtidigt har de konstnärliga djupare själarna jag mött inte kunnat bestämma sig för om de vill "bygga bo". Jag har fått lägga min framtidsdröm på is i förhoppningen att de eventuellt kommer vilja sträva åt samma mål som jag en vacker dag. Kunde jag bara nå målen på egen hand så skulle en eventuell partner bara bli en bonus. Men hur lätt är det att få fast jobb och skaffa hus, körkort, bil och adoptera barn. Jag har dessutom en hel del resttentor innan jag kan ta min högskoleexamen. Fy, vad jobbigt det blev att tänka på det här... Jag tror att jag tänker för mycket. Ge mig en redig karl som kan täppa till alla mina hål så jag slipper tänka!

Nu ringde mamma...

Hon ger mig rådet att skaffa en egen villa om det nu är det jag vill ha. En kille som inte delar mina tankar och åsikter kommer jag ändå inte att kunna dela livet med. Hon har så klart en poäng med det. Ändå lyckas jag inte avstyra att han ska plocka upp mig.

Halleluja!

Det är inte ens ett halvår sedan jag konstaterade att jag såg en person i spegeln för första gången. I normala fall tittar jag bara på ett föremål, en bild, en skulptur eller en docka som man kan snygga till med smink, frisyrer och kläder. Jag kunde inte ens komma ihåg när jag senast såg en människa och när jag senast mötte min egen blick. Någon gång borde jag väl ha gjort det förr?

Jag vet inte, för jag minns inte och det kvittar faktiskt, för nu har jag vid cirka fem tillfällen råkat stå öga mot öga med en människa framför spegeln.

Men idag var det mycket speciellt. Jag upptäckte först personen/ varelsen. Sedan sa jag plötsligt "hej" per automatik, helt utan att reflektera över det. Så som man brukar göra när man möter någon av en slump. Jag insåg hur knäppt det var att överrumplas av att det fanns en person bakom spegelglaset, skrattade åt situationen samtidigt som jag gladdes över att jag kanske håller på att inse att jag är en person som är värd att tyckas om och som man kan se i ögonen utan att skämmas över. Men det mest fantastiska var att jag därefter för första gången inte kunde se något manligt i spegeln. När jag hade konstaterat det så blev jag ännu gladare och jag försökte faktiskt föreställa mig personen som en man. Jag tittade efter bilden av en man som jag har kunnat se när jag kollar på gamla foton av mig själv från tiden när jag levde som kille. Men det gick inte få fram bilden av en man ens när jag försökte. Jag såg en person, inte en bild, och det var en kvinnlig person som nästan skrattade åt mig som om hon ville säga "hur kunde du vara så dum att du trodde att du skulle kunna se en man när du tittar på mig". För inte ens med manligare attribut eller drag hade man ju kunnat se henne som en man. I alla fall inte om man såg henne som en person. Som den person hon är.

Kanske är det så att det som jag har uppfattat som manligt i spegeln bara syns om man betraktar kroppen och spegelbilden som ett föremål, en sak, skulptur eller docka. När man ser personen så blir plötsligt enstaka fysiska detaljer oviktiga.

Män är ett folk och de bor i ett främmande land....

Grovarbetarkillen tog med sig Phittan på en fest med hans nya chef, chefens fru samt deras fem vänner i fredags. Phittan kände att det var lite tidigt att redan efter andra dejten bli medbjuden på en sådan tillställning, men hon kände sig trygg i grovarbetarens sällskap. Vi kompletterade varandra som om han vore från Mars och jag från Venus. Hela sällskapet bestod av marsianer och venuiter som talade olika språk, tänkte annorlunda och kompletterade varandra. De var stympade utan varandra: ofullständiga. Jag smickrades av att betraktas som ett praktexemplar av venussläktet. I sammanhanget framstod jag som mycket kvinnlig och jag blev tydligt placerad i kvinnolägret. Jag är inte van vid de här sammanhangen eftersom jag mest umgås med människor som inte vill göra någon större åtskillnad på män och kvinnor. Det var både olustigt och underhållande.

En kvinna från modebranchen i sällskapet tyckte mycket om Phittan. "Hon är världsvan! Hon är som vi brukar säga inom modebranchen: sval. Hon verkar inte komma från den här hålan. Hon måste vara Stockholmare."

En stund senare skrockade en äldre auktoritär man. "Hö hö hö... Lyssna på mig nu grabbar. Min kloke far berättade för mig när jag var ung att: Kvinnor är inte människor- De är ett släkte". Phittan bara log och bet sig försiktigt i läppen. Lika bra att inte lägga sig i diskussionen när man inte blir tilltalad.

Genom att tillskriva könen egenskaper och leva efter att det är en sanning hittar man gemensamma referensramar som kan ge en trygghet. Jag är emot strikta ramar men vill leva som kvinna och bli sedd som det. Att jag råkar falla inom ramen för vad som uppfattas som kvinnlig i det här samhället är nog bara tur. Att kvinnor skulle vara ett släkte är helt vansinnigt. Men det är väldigt vanligt att vi delar in människor i grupper och tillskriver grupperna egenskaper. Phittan började tänka på sången "Barn är ett folk och de bor i ett främmande land". (Det gåtfulla folket av Beppe Wolgers)

För att tydliggöra hur det påverkar vår uppfattning om gruppen kan vi byta ut barn mot något annat. Män till exempel. Mest extremt blir det kanske om man skulle sjunga om negrer som ett "gåtfullt" och märligt folk från ett främmande land. Men om sanningen ska fram så skulle det faktiskt kunna ligga mer sanning bakom de orden än att påstå att man är ett annat folk för att man har olika ålder eller kön.

Ändå kan Phittan inte låta bli att tycka att "Svenssons" är ett förutsägbart och inskränkt släkte. Ett släkte som stypar sig själva genom att skapa och hålla liv i en kultur där könsrollerna inte tillåts att vara kompletta utan varandra. Ett "levande rollspel" som tagits på för blodigt allvar, och som påverkar alla som bor i samhället. Oavsett om man vill vara med i spelet eller inte. För vissa passar kanske rollerna. Och Phittan stör sig särskillt mycket på att hon själv vill spela den roll som ligger henne närmast om hjärtat; En kvinnoroll med en manlig motspelare.

Phittan har fått höra av en 20 år äldre kompis att hon är generaliserande, föraktfull och fördomsfull mot heterosexuella Svenssons. Phittan har kommit fram till att hon egentligen faktiskt bara är avundsjuk. Hon vill leva det livet som hon tycker är töntigt. Phittan vet inte riktigt varför hon tycker att det är töntigt, men mycket har nog att göra med att hennes familj (som faktiskt är en variant av Svensson) har moraliserat en del över de saker som de kallade "Svensson". I Phittans kultur-snobb-släkt har det upphöjts att vara annorlunda. Här följer tre illustrerande exempel:

1. När Phittan levde som bög och stod upp för sitt annorlundaskap ansågs det som något mycket starkt och vackert.
2. När Phittans 18-åriga bror sa att han "hellre såg ut som ett troll än som en prins" varpå han lät håret bli dreadlocks tyckte vi alla att han var cool.
3. När Phittan var liten och lekte flicklekar såg man inte Phittan som den tjej hon ville vara utan som "den nya generationen man" som kunde vara mjuk och leka med dockor för att bli en bra pappa. Det hade sina fördelar: Phittan fick vara som hon var som person, men hon erkändes aldrig som en tjej.