Grovarbetaren lägger fram sitt liv på en vacker silverbricka.
Han visar sitt revir och sin duglighet som "bobyggare", älskare och familjefar. Han presenterar mig stolt för sin flock (läs tilltänkta svärföräldrar) som godkänner mig. Han visar mig att han vill ha mig vid sin sida. Det är något väldigt djuriskt över det hela, och jag gillar det på något vis. En mänsklig kulturellt betingad parningsdans. "Här är vad jag har att erbjuda. Visa vad du har så kan vi se om vi vill ha varandra". Med tanke på att jag föddes som avvikare från det livet jag nu erbjuds förvånar jag mig själv genom min perfektion i varje danssteg. Jag är lagom blyg, sval och tillmötesgående. Representabel, sofistikerad, seriös och intellektuell i min framtoning. Jag vill ha det här livet, men vill jag ha det med honom?
Vill han ha mig?
När vi satt och lyssnade på musik visade det sig att han har Ultimathule i sin skivsamling. Låten som spelades var väl helt ok, om det inte vore för att jag vet vad den symboliserar, i alla fall för mig. Det kom fram att han har nostalgiska minnen till musiken från den tid då han själv hade bomberjacka och stålhättekängor. Han har varit med i rasistgäng, och han har enligt min mening en hel del av sina gamla åsikter kvar. När det gäller synen på kön och sexualitet verkar han konservativ. Han har förstått att jag inte är det och därför verkar han inte riktigt våga ta upp sin åsikt. För någon sekund stannade mitt hjärta och jag fick en inre bild av hur han i vrede slog ihjäl mig med sina enorma händer när han fick veta att jag har bytt kön. Samma händer som just då varsamt smekte mig, masserade min nacke och strök bort håret i mitt ansikte.
I den stora kroppen bor ett ovanligt stort hjärta. Ett sårbart hjärta och en djurisk själ som vill döda fienden och skydda sin flock. Det har redan gått för långt för att backa utan att såra. Jag måste vinna hans hjärta för att kunna inrymmas i flocken. Då betraktas jag inte som en fiende när jag väl bestämmer hur jag ska göra; Stanna eller gå och om jag tillåts att göra det.
Ikväll kommer han att hämta mig och föra mig hem till sin ombonade grotta. Jag kommer att somna i hans famn och vakna av hans kyss imorgon bitti. Han kommer att skjutsa mig till min lägenhet där jag packar mina saker för att åka till föräldrarna på landet utanför en annan stad där jag kommer stanna i två veckor. Det han inte vet är att jag kommer att göra ytterligare en korrigerande operation av mitt underliv i övermorgon. Det är främst därför jag åker iväg, men veckan efter är det påsk och eftersom jag kommer att vara sjukskriven i ett par veckor kan jag lika gärna stanna där och ta det lugnt och rehabilitera mig på landet. Under tiden jag är borta kommer vi bara att ha telefonkontakt. Det är då jag måste ta reda på vad jag vill. Om jag kommer att sakna honom och om vi har någonting att prata om. Först då kan det vara läge att berätta om min bakgrund, och först då kan han få möjlighet att ta ställning till min avvikande bakgrund och min oförmåga att föda barn.
Kan han fylla alla mina hål?
Eller är det bara de fysiska och materiella kriterierna han uppfyller med råge. Kan jag fylla mina själsliga och materiella hål på egen hand så vore det kanske den ultimata. Då skulle jag kunna lyda bästisens råd att köpa en massagestav att fylla de fysiska hålen med. Kanske skulle jag kunna känna att mitt liv kan vara komplett utan en partner. Det vore skönt om en partner bara kunde vara en bonus i lyckan och inte en förutsättning för den. Men någonstans saknar jag den konstnärliga djupa själen som får mig att vilja skriva dikter och som kan förstå dikterna jag skriver. Samtidigt har de konstnärliga djupare själarna jag mött inte kunnat bestämma sig för om de vill "bygga bo". Jag har fått lägga min framtidsdröm på is i förhoppningen att de eventuellt kommer vilja sträva åt samma mål som jag en vacker dag. Kunde jag bara nå målen på egen hand så skulle en eventuell partner bara bli en bonus. Men hur lätt är det att få fast jobb och skaffa hus, körkort, bil och adoptera barn. Jag har dessutom en hel del resttentor innan jag kan ta min högskoleexamen. Fy, vad jobbigt det blev att tänka på det här... Jag tror att jag tänker för mycket. Ge mig en redig karl som kan täppa till alla mina hål så jag slipper tänka!
Han visar sitt revir och sin duglighet som "bobyggare", älskare och familjefar. Han presenterar mig stolt för sin flock (läs tilltänkta svärföräldrar) som godkänner mig. Han visar mig att han vill ha mig vid sin sida. Det är något väldigt djuriskt över det hela, och jag gillar det på något vis. En mänsklig kulturellt betingad parningsdans. "Här är vad jag har att erbjuda. Visa vad du har så kan vi se om vi vill ha varandra". Med tanke på att jag föddes som avvikare från det livet jag nu erbjuds förvånar jag mig själv genom min perfektion i varje danssteg. Jag är lagom blyg, sval och tillmötesgående. Representabel, sofistikerad, seriös och intellektuell i min framtoning. Jag vill ha det här livet, men vill jag ha det med honom?
Vill han ha mig?
När vi satt och lyssnade på musik visade det sig att han har Ultimathule i sin skivsamling. Låten som spelades var väl helt ok, om det inte vore för att jag vet vad den symboliserar, i alla fall för mig. Det kom fram att han har nostalgiska minnen till musiken från den tid då han själv hade bomberjacka och stålhättekängor. Han har varit med i rasistgäng, och han har enligt min mening en hel del av sina gamla åsikter kvar. När det gäller synen på kön och sexualitet verkar han konservativ. Han har förstått att jag inte är det och därför verkar han inte riktigt våga ta upp sin åsikt. För någon sekund stannade mitt hjärta och jag fick en inre bild av hur han i vrede slog ihjäl mig med sina enorma händer när han fick veta att jag har bytt kön. Samma händer som just då varsamt smekte mig, masserade min nacke och strök bort håret i mitt ansikte.
I den stora kroppen bor ett ovanligt stort hjärta. Ett sårbart hjärta och en djurisk själ som vill döda fienden och skydda sin flock. Det har redan gått för långt för att backa utan att såra. Jag måste vinna hans hjärta för att kunna inrymmas i flocken. Då betraktas jag inte som en fiende när jag väl bestämmer hur jag ska göra; Stanna eller gå och om jag tillåts att göra det.
Ikväll kommer han att hämta mig och föra mig hem till sin ombonade grotta. Jag kommer att somna i hans famn och vakna av hans kyss imorgon bitti. Han kommer att skjutsa mig till min lägenhet där jag packar mina saker för att åka till föräldrarna på landet utanför en annan stad där jag kommer stanna i två veckor. Det han inte vet är att jag kommer att göra ytterligare en korrigerande operation av mitt underliv i övermorgon. Det är främst därför jag åker iväg, men veckan efter är det påsk och eftersom jag kommer att vara sjukskriven i ett par veckor kan jag lika gärna stanna där och ta det lugnt och rehabilitera mig på landet. Under tiden jag är borta kommer vi bara att ha telefonkontakt. Det är då jag måste ta reda på vad jag vill. Om jag kommer att sakna honom och om vi har någonting att prata om. Först då kan det vara läge att berätta om min bakgrund, och först då kan han få möjlighet att ta ställning till min avvikande bakgrund och min oförmåga att föda barn.
Kan han fylla alla mina hål?
Eller är det bara de fysiska och materiella kriterierna han uppfyller med råge. Kan jag fylla mina själsliga och materiella hål på egen hand så vore det kanske den ultimata. Då skulle jag kunna lyda bästisens råd att köpa en massagestav att fylla de fysiska hålen med. Kanske skulle jag kunna känna att mitt liv kan vara komplett utan en partner. Det vore skönt om en partner bara kunde vara en bonus i lyckan och inte en förutsättning för den. Men någonstans saknar jag den konstnärliga djupa själen som får mig att vilja skriva dikter och som kan förstå dikterna jag skriver. Samtidigt har de konstnärliga djupare själarna jag mött inte kunnat bestämma sig för om de vill "bygga bo". Jag har fått lägga min framtidsdröm på is i förhoppningen att de eventuellt kommer vilja sträva åt samma mål som jag en vacker dag. Kunde jag bara nå målen på egen hand så skulle en eventuell partner bara bli en bonus. Men hur lätt är det att få fast jobb och skaffa hus, körkort, bil och adoptera barn. Jag har dessutom en hel del resttentor innan jag kan ta min högskoleexamen. Fy, vad jobbigt det blev att tänka på det här... Jag tror att jag tänker för mycket. Ge mig en redig karl som kan täppa till alla mina hål så jag slipper tänka!
Nu ringde mamma...
Hon ger mig rådet att skaffa en egen villa om det nu är det jag vill ha. En kille som inte delar mina tankar och åsikter kommer jag ändå inte att kunna dela livet med. Hon har så klart en poäng med det. Ändå lyckas jag inte avstyra att han ska plocka upp mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar