Jag vill inte leva...

Tro det eller ej, men det var en fantastiskt skön insikt som kom över mig igår. Min allra närmsta vän och tvillingsjäl (som själv också har genomgått ett könsbyte) hjälpte mig att komma till denna insikten. Hon hjälpte mig att inse att jag inte vill leva för min egen skull. Jag tycker inte om mig själv, och jag vet inte om jag någonsin har gjort det.

"Men du verkar i alla fall kunna tycka om dig i tredje person, genom någon annan. Det kanske är därför du inte vill dö"

Hon har så rätt! Jag vill vara omtyckt av de jag tycker om för att rättfärdiga min existens. Jag vill vara vacker, jag vill vara snäll. Men bara i andras ögon. Jag känner det inte själv, och jag håller inte med de som känner mig. Men jag älskar mina medmänniskor och respekterar att de tycker om mig, fast de inte borde. Fast jag inte förtjänar det. Jag vill vara omtyckt för att ha en anledning att inte vilja dö. Här vill jag passa på tacka alla som tycker om mig. Jag skulle inte leva utan er.

Kroppen är ett tydligt exempel. Jag vill att folk ska gilla den, jag vet att den är klassad som vacker och jag njuter av att passivt våldta denna kropp, som jag själv föraktar, genom att förföra män. Män som tror att de gillar mig och som jag därför inte kan känna någon respekt inför. Män som gillar mig sminkad, med implantat, fnittrig eller blyg, sofistikerad eller slampig; ombytlig och anpassningsbar... En knulldocka som kan fungera som mentor, sällskap och vän.

Jag har gjort detta till en del av mig. Inetllekt, implantat, attityd smink, yta. Så är jag och vill vara, dels för att det ofta uppfattas som attraktivt, något man tycker om, och dels för att jag ska kunna förringa äktheten när andra gillar mig. Då tycker de bara om min "roll" eller min fasad. Fasaden och rollen är förvisso en del av mig, kanske den enda delen jag verkligen gillar, eftersom den hjälper mig upprätthålla mitt självförakt. När jag gör mig snygg kan jag inombords hånle åt alla som ger mig komplimanger samtidigt som jag tackar. När någon säger att jag är smart kan jag inombords känna att de bara upplever mig som smart, eftersom det inte förväntas av en våpig uppenbarelse att kunna tänka. På så sätt blir min yta kanske det enda jag gillar hos mig själv för att det hjälper mig att fortsätta tycka illa om mig. Jag har inte velat tycka om mig själv, men jag vill gärna vara omtyckt.

Varför är detta så fantastiskt skönt att veta att jag inte vill leva och kanske aldrig har velat det?
Jo, för den insikten medför att jag vet varför jag inte vill dö.
Jag vet att jag vill vilja leva, inte bara för att andra vill det, utan för att jag tycker om mig själv, mitt liv och min kropp. Det är där jag måste börja. Jag behöver och vill lära mig att ifrågasätta självföraktet, och just nu är den stora drivkraften känslan att jag är orättvis mot mina vänner om jag inte kan hålla med dem om att jag är viktig och värd att tycka om.

Kanske kom denna insikt också tack vare att jag har träffat en kille alldeles nyligen. Jag vill att han ska tycka om mig (inte bara ytan eller fasaden). Jag vill att han ska tycka om mig för att jag är värd det. Inte bara för att jag har lyckats förvrida hans huvud med list, teknik, manipulerad kropp och smink. Han vet ännu inte om att jag genomgått ett könsbyte, så vi får väl se hur det går. Jag måste lära mig att hålla med mina närmaste om att jag är värd att tycka om. Vi får se om det går, men jag vill!
Äntligen!