Den perfekta kvinnan?

Jag började experimentera offentligt med könskaraktäristska (feminina) attribut, när jag fortfarande levde som kille. Det började 1998 på RFSL Linköpings "Tvärtom-party", och jag fick hjälp av min bästa vän och före detta flickvän att klä ut mig till tjej. Jag fick otroligt mycket komplimanger och fick bevisat för mig hur mycket snyggare min kropp uppfattades om man tolkade den som kvinnlig; Långa ben, liten näsa, sparsam kroppsbehåring, lång hals, pianofingrar, anorektisk slankhet (vilket bidrog till markerade höftben, antydan till rutor på magen och synliga nyckelben) gav (i kombination med löshår, smink och tjejkläder) illusionen om den "perfekta" och närmast ouppnåeliga kvinnokroppen. Jag hade naturligtvis också lösbröst, som var större än vad en tjej med min längd och vikt skulle kunna ha naturligt.

Om jag inte redan hade känt mig som den fula ankungen som blev svan när jag upptäckte att späda androgyna pojkkroppar upphöjdes inom gayvärlden, så kände jag det verkligen den där kvällen! Den kroppskonstruktionen uppfattas nämligen som ännu vackrare om den tillhör en tjej. En kille talade om för mig att jag var snyggare än Rickard Engfors, och så avslutade han med att jag "ser ut som kronprinsessan Victoria när hon var anorektisk och vackrare än någonsin..." varpå han tillade "men så får man ju inte säga högt"...

Killen menade varje ord han sa. Han var en bitterfjolla som egentligen inte hade så mycket till övers för mig, och han var extremt modemedveten vilket jag aldrig har varit. Idag är han chef i en klädbutik. Och jag tror fortfarande att anorektiska ideal råder i samhället (för kvinnor), så länge det inte blir så tydligt att det ser sjukt ut och måste pratas om.


Med nyfunnet självförtroende började jag klä mig i tjejkläder nästan varje gång jag festade. Jag deltog på Loveboat när man skulle kora Östersjöns första dragqueen. Sedan anmälde jag mig till Miss Diva 2000 (en dragqueen skulle koras tillsammans med Mr Gay Sweden). På den tävlingen träffade jag min tvillingsjäl som också hon skulle komma att byta kön ett par år senare (samtidigt som jag). Tillsammans startade vi en dragshowduo som samarbetade med andra dragshowgrupper. Vi festade på alla möjliga ställen: ravepartyn, hårdrocksställen, RFSL-fester, inskränkta heteroställen, utpräglade gayställen, privatfester och fetishklubbar... Ja, vi var nog i de flesta partymiljöer som vi kunde komma på. Alkoholen flödade och vi levde på öl, cigaretter och kaffe.

Ju mer vi levde som icke manliga väsen som upphöjer och parodierar en konstruerad kvinnlighet, detso mer kände vi att vi inte kunde gå tillbaka och leva som något vi inte var. Vi var inte män, och vi hade aldrig varit det heller.


Den 22 november 2002 påbörjade jag och min bästa kompis hormonbehandlig genom en läkare utomlands. Vi hade då redan levt som tjejer i ett halvår. Det var lång väntan på att få hjälp av den svenska vården, och jag ville inte att min kropp skulle maskuliniseras mer. Men hjälpen kom till slut från den svenska vården också. Mitt könsorgan korrigerades vid den "stora" könsbytesoperationen i juni 2005 efter två års psykiatrisk utredning. Jag fick kvinnligt personnummer och erkändes därmed som kvinna enligt svensk lag. I början av 2006 fick jag bröstimplantat och man tog bort en del av adamsäpplet så att det inte skulle synas.
Kanske blev jag till slut "den perfekta kvinnan"?

• Lång och smal med långa ben och ett utseende som "passat" som kvinnlig modell i tre modevisningar.
• Ett halvt liv med självförakt och kroppsliga komplex som grundlade en önskan att få bekräftelse genom att bli objektifierad, åtrådd och nyttjad.
• Flera år av träning i smink, hår, rörelser och klädsel som framhäver det som uppfattas som kvinnligt (med feedback från publik och krogfolk).
• Stora bröst, men inte för stora. Man kan få dem att se extrema ut, men de kan också se helt naturliga ut. Allt beroende på klädval.
• En ganska klassisk (heteronormativt sett) "manlig" sexualdrift, som yttrar sig genom att jag vågar visa att jag är kåt och inte är rädd att ta initiativ. Men samtidigt har jag en önskan om att bli tagen på allvar vilket gör att jag kan vara en "fin" intellektuell akademikertjej utanför sängkammaren. En hora eller madonna, beroende på sammanhang och önskemål.
• En fitta som är trång och som inte blir lika våt som en "vanlig fitta" vid lubrikation, och som därför får vissa killar att komma på sig själva med att de "inte ens tänker på analsex längre" när de är med mig. Att inte kunna bli med barn ses ofta som en fördel inledningsvis, innan man blir ett par på riktigt.
• Killar som inte känner till min bakgrund fascineras ofta av att jag är så duktig på att runka och suga kuk. Vet de däremot om min bakgrund så förväntas jag vara extremt duktig på just det.

Vissa verkar tycka att de här punkterna gör mig till den perfekta kvinnan. Men personligen äcklas jag av de ideal som jag faktiskt lever upp till och normer om hur en kvinna "ska vara". De normer som jag befäster. Jag blir arg och glad på samma gång över att bli betraktad som en "10-poängare". När jag har klätt mig i snygga kläder, fixat håret och sminkat mig händer det att bilar stannar och släpper över mig fast det inte är övergångsställe. Det händer så pass mycket oftare än om jag är ostylad att jag blir rasande. Då tänker jag på den magra androgyna killen, med tandställning, finnar och dåligt självförtroende som knappt fick komma över vägen fast det var övergångsställe. Den killkropp som blivit min kvinnokropp, efter operationer och hormonbehandling. Den i grunden manliga kroppen som ses som den ultimata kvinnokroppen. Den kropp som får folk att tro att jag alltid har varit en populär och tuff tjej i skolan, och som troligen har mobbat feta och fula klasskompisar. Den kropp som får folk att tro att jag alltid lyckats förföra de snyggaste, coolaste killarna och tillsammans med dem hånskrattat åt nördar och plugghästar. Den kropp som tydligen gör det "ok" att ifrågasätta om jag får jobb på grund av mina kunskaper och meriter eller för att jag har "kuksugarläppar, är fotomodellsmal och har stora bröst".

En mycket nära vän har beskrivit mig så här i sin blog "Att blomma":

"Jag har en vän som också hon genomgått en könskorrigering. Hennes stil anspelar lite mer på sexualitet än min, och hon är smal och har gjort en bröstförstoring. På hennes jobb är det ingen som vet. Hon upplever att ingen på hennes jobb tar henne på allvar, ingen tror att hon har någon livserfarenhet alls, och en del antyder tillochmed att hon fått jobbet bara pga sitt utseende. Hon blir inte tillfrågad om saker hon faktiskt vet, man ser ned på henne bara utifrån hennes sätt att konstruera femininitet. Detta är för jävligt! Och visste de vad hon hade gjort skulle de genast se henne som väldigt smart. Kände de till hennes enorma livserfarenhet skulle de beundra henne. Men nu - bara för att de ser henne som "bimbo" eller något åt det hållet så ser de ned på henne, tror de inte gott om hennes intellektuella förmåga. Hon vägrar komma ut på jobbet bara för att bli tagen på allvar. Jag ser detta som väldigt feministiskt! Jag ser det som en enorm kvinnosolidaritet - hon vägrar gå med på att bara för att hon skulle varit född som hon är idag så skulle hon vara dum och okunnig. Istället för att göra det lätt för sig intar hon bimbons position och lever den, plågas med den. Mer kvinnosolidariskt kan det inte bli!"

(Ur "Att blomma")

http://sameflicka.blogspot.com/2007/07/varfr-jag-tycker-att-det-inte-r-okej.html


Lite kuriosa:
Miss Diva-tävlingen hölls i Mynchenbryggeriet under Stockholm Pride inför en publik på flera tusen. Av deltagarna i tävlingen 2000 är vi nu tre som har bytt kön. De tre smalaste och mest androgyna. Vi blev fotade tillsammans av någon som tyckte att vi påminde om Häxorna i eastwick. Jag vann pris för bästa make up och hade fått flest internetröster på Sylvester. Vinnaren i tävlingen hette Spectra, och ska enligt ryktet ha lagt dragshow på hyllan året efter på grund av en pojkvän som inte gillade "fjollighet".