"Friskis & Svettis" = "Blodis, Svettis & Tåris"

Blod, svett och tårar...
Idag har jag kommit i kontakt med både min kropp och själ igen. Det var jobbigt, för att inte säga vedervärdigt! Jag tycker inte om någon av dem.

Kontakten med kroppen och själen funkar helt ok när jag inte behöver bry mig om att de finns där. När kroppen sköter sitt jobb att forsla runt min hjärna för att göra saker som är värdefulla (läs göra bra ifrån sig på jobbet) och när hjärnan gör så att kroppens stämband säger bra saker så att man slipper skämmas... När kroppen stilla somnar in av en enda liten sömntablett om natten så att själen får vila från sig själv... När kroppen kniper käft om hunger eller trötthet och vaknar i tid för att forsla hjärnan till jobbet. När kroppen fortfarande kan se bra ut med smink och kläder så att den kan attrahera manskroppar som kan besudla den. Då mår jag bra. Då får kroppen och själen det jag unnar dem.

Men idag mådde jag dåligt. Hela dagen hade varit ovanligt lyckad på jobbet. Ja, till och med innan jobbet efterom kroppen behagade vakna och vara pigg lagom i tid för att slippa stressa. Jag var glad när jag kom till "Friskis och Svettis" efter jobbet, men plockades snabbt ner på jorden. Under själva passet hade jag fullt upp med att försöka hänga med i alla konstiga rörelser som instruktören kunde komma på. 45 minuter fullt ös. Jag kände frustration och ilska över att jag inte orkade eller kunde klara alla moment som det var tänkt, antingen på grund av bristande fysisk styrka, kondition eller koordination. Jag var nära att bryta ihop redan under de jobbiga övningarna, men jag bet ihop och kämpade fast kroppen gjorde sig så påtagligt närvarande genom att brista i förmåga, genom att inte gå att kontrollera. Sedan kom dödsstöten: lung musik som råkade träffa hjärtat precis i fel ögonblick, dämpad belysning, sega strechanden och en stunds avslappning. Helt ensam med min kropp som utan att jag hade märkt det plötsligt var ett med själen. De utgjorde en helhet, och det var först nu det var så lugnt tempo att jag han tänka och känna efter. Det var då jag upptäckte det hemska och började gråta i en folkmassa på 50 pers. Tyst, sammanbitet behärskad. Ingen såg, ingen hörde. Utifrån såg det nog ut som om jag torkade svett från ansiktet.

Det var som en nära döden upplevelse, fast för mig var det mycket värre än så; En nära livet upplevelse. En konfrontation med känslan av att jag lever och att jag inte trivs med livet.

Get a life!
Ja, det börjar väl bli dags för det.

Någon skulle kanske tycka att jag tänker för mycket, men det gjorde jag faktiskt inte idag. Jag kände och jag ville inte känna.