Könad

Det var länge sedan jag blev så könad som i lördags. Tillskriven egenskaperna av att vara kvinna, som för att markera att "du är kvinna, jag är man".

Ännu en hantverkare och framgångsrik egenföretagare fastnade i mitt garn vid bardisken på puben. Han bodde i ett hus som invändigt närmare liknade ett slott. Rummen var som hämtade ur tidningen "Sköna Hem", och mycket riktigt stod just den tidningen prydligt i rad i den perfekta, egenbyggda bokhyllan. Jag önskade nästan att jag hade haft en filmkamera med mig när jag gick runt i huset. Det är obegripligt hur någon kan inreda ett helt hus så perfekt, och dessutom bygga större delen av inredningen. Allt matchade i färg och form! Jag kunde inte låta bli att tänka vilken typ av kläder jag skulle passa bäst i om jag skulle leva i ett sådant dockskåp. Ofta känner jag mig som en docka, på gott och ont. Och det mannen sa förstärkte den upplevelsen ytterliggare.

• Vad mjuk hud du har!
• Vad gott du luktar! Du luktar kvinna.
• Du har mjukt hår.
• Dina naglar är vackra och dina händer är nätta.
• Du har söta fötter.
• Du har baby-ögonlock, det är vackert och kvinnligt. Jag såg det när du sov.
• Du har en vacker röst.
• Låt inte så där, du gör mig galen!
• Vad gör du med mig kvinna?
• Vad säger du kvinna?
• Vad tokig du är kvinna!

De tre sistnämnda upprepade han ofta. Han slängde in "kvinna" i slutet av meningarna när han ville antyda att jag var busig eller olydig. Jag skulle inte behöva oroa mig för att hamna i mannens position tillsammans med honom. Han var expert på att, med orden, hålla mig kvar i positionen "kvinna". Plats i korgen!

Jag kunde inte låta bli att kalla honom för söt och gullig. Precis som jag trodde blev jag då kallad för "toka", varpå han skrattande talade om att så kan man ju inte säga till en pojke.

När jag antydde att han nog inte behövde en kvinna till något så sa han att han vill ha någon att ta hand om. Imorgon vill han bjuda mig på middag och bio. Han råkade också i förbifarten nämna att jag var fattig och han välbärgad. Och det är så sant som det är sagt.

Det är egentligen vedervärdigt, men jag kan inte låta bli att älska att bli könad som kvinna.
Frågan är om jag vill vara hans kvinna. Det tror jag inte. Men jag behöver mat och jag vill gå på bio.

"Me Tarsan, you Jane"...

Som avslutning vill jag länka till en text av Blomma Bladsdotter om vad kön egentligen är
http://genus.bladsdotter.se/

Jag ser ingen anledning att skriva något själv om saken när redan någon annan har sammanfattat det så bra.

Påklistrad skönhet är så fult att det är underhållande!

Lite som lyteskomik.
Det samma gäller påklistrad godhet.
Jag tycker det är oerhört underhållande!
När påklistrad godhet framstår som nästan helt äkta är det som allra roligast. Då är det på gränsen till ren ondska.

Någon människa lär ska ha sagt att ”om din värld är ful så speglar det ditt ego, då är du ful” Knappast! Till den personanen vill jag säga:
Om din värld är vacker så är det för att du klistrar skönhet på den genom dina egna ögon! Åsikten är sannerligen så ful att den är skrattretande. Tanken i sig är ett bevis på att världen inte är vacker. Det är fult att som en priviligerad människa (som kan se världen som vacker), hävda att människor som av någon anledning inte gör det är fula i sig själva. Det är ungefär som att be en deprimerad att ”välja glädje”.

Tacka vet jag Blomma Bladsdotter! Hon klistrar skönhet på världen och visar den för andra. Hon tar till och med bort påklistrad fulhet hos några av oss som har svårt att se världen som vacker. Det är vacker godhet!

Jag älskar!

Jag älskar Blomma Bladsdotter!
Resten av inlägget ska läsas med denna låten från youtube öppen i ett annat fönster:
http://www.youtube.com/watch?v=VJU1bbBC3g8

Blomma Bladsdotter är en fantastisk varelse som alltid är träffsäker och kan uttrycka sina tankar och känslor så tydligt att de framstår som allmänmänsliga. Jag förstår och känner igen mig själv i det mesta hon skriver om. Det är som om hon kan formulera det jag inte själv kan. Som en förlängning av mig. Att älska hennes tankar är närande för min själ, eftersom jag inser att jag älskar det hos mig som har likheter med henne. Om jag berättar något för henne så kan hon ta orden ur munnen på mig och stoppa tillbaka dem i en finare, enklare ordning så att jag förstår mig själv bättre. Tyvärr glömmer jag oftast att skriva ner dem.

Samtidigt är vi olika på många sätt. Ofta önskar jag att hennes positiva livssyn kunde smitta av sig på mig, och ibland gör den det. Idag till exempel när jag äntligen tog mig tid att läsa hennes gästblogg på Feministiskt initiativs hemsida. http://www.feministisktinitiativ.se/artiklar.php?show=726

"Det jag talar om är svårigheten att acceptera sig själv och vad man känner när man misslyckas med att få ihop teori och praktik. När ens politiska ideal och ens inre upplevelse går isär. Exempelvis skulle kunna nämnas feministiska kvinnor som lever tillsammans med män och begär deras manlighet utifrån en kvinnlig position samtidigt som de är kritiska till kön som politisk kategori. Kvinnor som tänder på heterosexualitet – att vara man och kvinna i kärlekslivet – samtidigt som de är emot idén om just Man och Kvinna som motsatser eller komplement. Att känna sig liten och beskyddad av en varm mans trygga famn, eller kanske vara lätt undergiven i ett samlag, samtidigt som ens ideal säger att man ska vara jämställd och likadan. Kroppar som spelar roll under sexakten, fastän kroppar inte skulle spela någon roll för vilka vi är..."

Hennes problematik är en annan, eftersom hon är lesbisk med ett förflutet som transsexuell. Jag kan känna igen mig i detta också. Hur det är att vara just lesbisk har jag ingen erfarenhet av, men jag har under flera år identifierat mig som homosexuell innan jag, precis som Blomma, genomgick en könskorrigering och blev kvinna.

Nu är klockan mycket, men hade jag varit mer som Blomma så hade jag skrivit världens allra bästa blogginlägg. Jag vill att hon ska rädda världen med sina ord! Och jag vet att det är möjligt. Men hennes blogg har legat i träda en tid, så det var upplyftande att se hur Blomma spirade på Fi´s hemsida. Jag fick en vision att hon skulle kunna få spökskriva åt mig som en gästblogg. Jag vill att vi ska rädda världen tillsammans.
Hon och jag...
Blomma och Phitta...
Det är om inte annat en romantisk fantasi.

Tre gamla dikter

Jag letade på nätet och hittade de tre gamla dikterna som jag sökte. De är skrivna av en tjej jag en gång kände, och de berör mig en hel del.

Devil's Daughter
The gods mock
The world cries

Here you see

Have you eyes

Tormented soul

Wanders alone

Before she blinks

Her life is gone

Who is she?

What does she here?

Hark! And listen

Have you ear

In their graves

Spirits mourn

As into Hell

She is born

J.C.Excell

This Place
O cruel, harsh wind

Carry me far, far away

To the land of the living

For in this evil place

I cannot stay

Where good souls

Are forever dying

And forever giving
´
O cold, hard rock

Crush my skull
Kill me and ruin me

In every last way

For in this foul place

I cannot stay

Where always it is night

And never is day

O deep, dark forest

Eat me, hide me

Swallow me up

Digest me in your damp, black ground

Till a hundred years

From this time

When at the death of this mountain

My bones shall be found

J.C.Excell

Bring Me People
Bring me people

Make me a crowd

Give them voices

Clear and loud
Surround me with humans

Eager to live

Willing to take

And happy to give
Have them laugh

And let them cry

But take them away

And I will die

J.C.Excell

http://hem.passagen.se/excell/index2.htm

Terapi

"Depersonalisation är en känsla av overklighet, och en osäkerhet på sin identitet. Den drabbade känner vanligtvis inte igen sin spegelbild."

Se mitt inlägg om min spegelbild... Halleluja!
http://phittan.blogspot.com/2008/03/halleluja.html

Jag måste tyvärr tillägga att jag inte sett en människa i spegeln särskillt många gånger sedan dess. Men det har i alla fall hänt. Jag blurrar min spegelbild, så att jag ser den suddigt, för att fokusera på enstaka detaljer eller en helhet. Som en tavla. Lite så som de flesta säkert gör i omklädningsrum för att inte ta in alla intryck av andra nakna människor. Jag vill inte se mitt "sanna" jag.
Blurra:
http://www.spraktidningen.se/art.lasso?id=08210

"Den som har drabbats av depersonalisation beklagar sig ofta över att livet "känns som ett skådespel/en film, saker och ting känns overkliga, eller suddiga." Känslan beskrivs av en del drabbade som att vara ett spöke. Hur hårt personen i fråga än anstränger sig, så känner han/hon en distans till världen, och den drabbade kan inte förnimma sig själv som normal."

Jag beklagar mig inte ofta, eftersom jag inte tror att någon skulle förstå. Dessutom är tillståndet så konstant och en så stor del av mig att jag har vant mig. Jag upplever inte att jag störs av det, och jag kan ofta tycka att det är kul och spännande att livet är som en film. Jag gillar ju filmer! :)

"Han/hon känner sig som instängd mellan den verkliga världen, och döden."

Tänk att andra kunnat sätta ord på min känsla!
*ryser*

"Medan den drabbade försöker sitt bästa för att känna sig själv och omgivningen som normal, så är det en del i individen som inte orkar kämpa längre, och ger upp. Det är en förändring i förnimmelsen eller erfarenheten från jaget, så att jaget känns som overkligt."

Jag är förstådd! Vad läskigt!
Det gör att jag inte längre känner mig lika avvikande. Det gör att min overklighetskänsla mattas av lite.

"Personen som är drabbad känner sig frånkopplad från verkligheten eller sin egen kropp, eller den mentala processen."

Se mitt inlägg "Friskis & Svettis" = "Blodis, Svettis & Tåris"
http://phittan.blogspot.com/2008/02/friskis-svettis-blodis-svettis-tris.html

"Det blir en mental sjukdom, när depersonaliseringen inskrider med det sociala livet, såsom arbetslivet. En drabbad känner ofta som att han/hon håller på att bli galen, dock är detta nästan aldrig något som inträffar."

Så känner jag då och då, men jag är också medveten om att det bara är något jag KÄNNER, och inget som kommer att inträffa. Jag har i samtal med vänner försökt inbilla mig att tillståndet INTE påverkar mitt liv negativt, eftersom känslan/upplevelsen är en så stor del av min identitet att jag på något vis vill behålla den. Samtidigt kan jag inte förneka att det troligen skulle vara bra om jag kunde se min kropp som en del av mig, och inte som ett föremål. Att jag skulle må bättre om jag ville lyssna på hungerskänslor och sömnbehov, samt att det vore bra för mig att inte ha destruktiva sexuella relationer där jag utsätter mig för risk att dödas, misshandlas eller smittas av sjukdommar. Overklighetskänslan gör mig apatisk inför vad som händer med mig, jag skadar inte mig själv men jag låter mig passivt utsättas för risker att skadas.

"Mentala sjukdomar med koppling till ängslan är ofta kopplade samman med depersonalisation, eftersom att olika former av högre grad av ängslan kan leda till depersonalisation, likväl som att depersonalisation kan orsaka ängslan, eftersom den drabbade känner sig avvikande och illa till mods."

Som barn fick jag lära mig att jag inte var tjej, fast jag visste att jag var det. Jag lärde mig att jag inte fick tycka om killar eftersom det bara var snuskiga gubbar som gillade killar. Vid ungefär fem års ålder bestämde jag mig att jag skulle ta med mig hemligheten in i döden. Jag bestämde mig att jag skulle låtsas vara den pojke som jag trodde att andra ville att jag skulle vara... Jag stängde in mig själv "mellan den verkliga världen, och döden".

I mina förbjudna fantasier om killar blev det "snuskiga män" som begick övergrepp på mig. Jag fick inte vilja det själv, så det var tvunget att ske mot min vilja.

Nu finns känslan kvar av att vara annorlunda, på gott och ont. Jag är faktiskt annorlunda, men jag är kanske inte freak, utomjording eller ett väsen så som jag faktiskt känner mig.

"En person som är drabbad av depersonalisering kan oftast, utåt sett, interagera med sin omgivning väl. Faktum är att flertalet i den drabbades omgivning ofta inte uppfattar att den drabbade lider av depersonalisering, eftersom den drabbade oftast uppträder helt normalt."

Ingen av mina vänner verkar faktiskt förstå min relation till resten av världen och mig själv. De är en del av resten av världen, och jag har en väl utvecklad relation till omgivningen. De blir därför sällan medvetna om min upplevelse och min relation till mig själv. Jag uppfattas som väldigt kroppsmedveten eftersom jag bryr mig om mitt utseende. Det är bara på vissa plan, vilket de först märker när jag tyckte att det var "rätt åt" min kropp för att den drabbades av en sjukdom som ger utslag över hela kroppen. Det tog nästan ett år innan jag brydde mig om att söka hjälp. När utslagen inte längre kunde döljas med kläder.

Jag är väldigt intresserad av just skönhet. Vad och varför saker uppfattas som vackra, och vad det får för konsekvenser. Det blir lite extra intressant att som ”observatör” i "min film" lära sig hur man framställer sig på ett vackert sätt. Jag ser min kropp som ett objekt, som jag kan bedöma sakligt utifrån och som snarare är en levande skulptur som jag kan påverka, än som en del av mig. Även detta är på gott och ont. Jag har ingen respekt för min kropp, och en lite annorlunda relation till den.

Mina anhöriga ser på något vis den rollkaraktär som jag själv upplever att jag är i min overkliga film... De ser spöket jag är som en verklig gestalt. Det vill jag också göra!

Två av mina vänner vill att jag ska gå i terapi, eftersom de är rädda att någon av männen jag träffar kommer misshandla eller mörda mig, eller att jag kommer drabbas av dödliga sjukdomar. De anser att jag inte har råd att låta bli, eftersom det kan kosta mig livet att INTE gå i terapi.

Till er som känner igen er i symptomen vill jag tillägga detta:

"Tillfälliga moment av depersonalisation är normalt, men en ståndaktig känsla av depersonalisation kan inte kategoriseras som normalt. Kortare perioder av depersonalisering är noterbart vid stress, sömnbrist, eller en kombination av de båda. Det kan även förekomma efter att man brukat droger, alkohol eller koffein." ...

"Man kan drabbas av depersonalisering när som helst i livet, men det uppträder oftast i de sena tonåren, eller runt 20-årsåldern, depersonaliseringen försvinner oftast vid 30-årsåldern. Depersonalisering uppfattas som väldigt bedrövande för de flesta drabbade, men även de som lider av det till den grad att det kan kategoriseras som en mental sjukdom, löper ingen risk för samhället, eftersom deras grepp på verkligheten är intakt.

Psykodynamisk terapi och behaviorism-terapi har använts för att behandla personer som lider av depersonalistisk störning, men i de flesta fallen så försvinner störningen av sig själv. Även om inte DS är en psykotisk störning på något sätt, så kan neuroleptika ofta förbättra eller helt lindra sympton från en sträng form av depersonalisation. En kombination av antidepressiva läkemedel och stämningsstabilisatorer är också något som beprövas. Dock är det inte alla patienter som är villiga att tolerera sidoeffekterna av dessa läkemedel. Även alprazolam eller andra starka bensodiazepiner är något som ofta används i behandlingen"

Citaten är hämtade på Wikipedia
http://sv.wikipedia.org/wiki/Depersonalisation

Phittan bor i Trosa

Härmed har jag fått anledning att förklara att "Phittan" är ett alter ego. Och att jag inte vill avslöja uppgifter som kan röja vem jag är. Därför stämmer inte heller bostadsorten. Var skulle alter egot Phittan bo om inte just i Trosa?

Så nu vet du hur det ligger till... Du som skrev följande meddelande:
"Hejsan!
Mkt beskrivande på din sida, men vill veta mer om dig.
Undrar vad du gillar och lite mer om vem du är...
Finns här en experimentell man 24 år. Är ganska ofta i Trosa. Mer aktiv än passiv, fråga vad du vill. Jag svarar på allt. Hoppas vi hörs!"

Hmmm... "Svarar på allt" låter lite desperat och jag bor som sagt inte i Trosa på riktigt. Det är mitt alter ego "Phittan" som gör det. Phittan drömmer dessutom om att starta en ostfabrik i Flen. Phittans Flensost ska varumärket heta.

Och apropå flensost kan Phittan meddela att hon blev förvånad när hon upptäckte något som liknade flensost i sin phitta. Det var lite genant att prata om, men hon ventilerade det med sin bästa vän som också genomgått samma sak. Hon hade också upplevt något liknande. Och de skämtade om det när ingen annan hörde, men vågade inte fråga någon läkare hur de skulle få bukt med det (man får nämligen inte tvätta för mycket eftersom bakterieflora och ph-balans kan rubbas). Det är ganska genant att ha problem med att det bildas något som liknar flensost, när man vill bli sedd som vanlig tjej. Det enda som kändes rätt var så klart att försöka tvätta bort det varje dag. Äckligt kändes det! Och resultatet var att det bildades mer och snabbare "flensost". Efter flera månader frågade Phittan sin sista flickvän (från gymnasietiden) hur det är att ha svamp. Det visade sig att hon beskrev det på liknande sätt. En tjej i bekantskapskretsen slängde ur sig följande på lantortsdialekt när svampinfektioner kom på tal:
Menar ni sådan som är som keso eller?

Det var inte alls flensost, som skulle indikera att vi fortfarande hade manliga snuskattribut, utan svampinfektion vilket är vanligt hos biologiska kvinnor. Det som fick oss att känna oss som freaks visade sig istället vara något som visade att vi var som andra!

Behandling med Pevaryl fungerar på kort sikt, men om man får återkommande besvär finns det dessutom en tablett som man tar som engångsbehandling. Jättesmidigt faktiskt! :)

Phittan är nu fri från både flensost och svamp.

Du sökte en blomma

och fann en frukt.

Du sökte en källa

och fann ett hav.

Du sökte en kvinna

och fann en själ -

du är besviken.

Edith Södergran

Oj, vad den här dikten kändes träffande!

Så rätt! Precis så känner jag att jag vill säga till killarna som har problem med mitt förflutna. Kanske skulle de då förstå mig- kanske inte. Det har varit lite olika när det gäller det. Men de flesta killar som har problem med min bakgrund har ändå vett att skämmas över det. De ber ofta om ursäkt, och förstår att det måste vara mer jobbigt för mig. Ibland har de haft rätt, men ibland har jag faktiskt inte brytt mig så mycket om hur de tar min bakgrund. Och om de i så fall har haft problem med det så har problemet enbart legat hos dem.

"Grovarbetaren" har återupptagit kontakten med mig. Han vill träffas igen. Jag vet inte vad jag vill. Vad är han?

Blomma eller frukt?

Källa eller hav?

Man eller själ?

Och vad söker jag?

Kommer vi göra varandra besvikna?

Fulhet kommer också inifrån!

Vill bara vara den första att skriva det på nätet.

Detta ínlägg kommer att utökas...

Intrigen tätnar

Grovarbetaren lägger fram sitt liv på en vacker silverbricka.
Han visar sitt revir och sin duglighet som "bobyggare", älskare och familjefar. Han presenterar mig stolt för sin flock (läs tilltänkta svärföräldrar) som godkänner mig. Han visar mig att han vill ha mig vid sin sida. Det är något väldigt djuriskt över det hela, och jag gillar det på något vis. En mänsklig kulturellt betingad parningsdans. "Här är vad jag har att erbjuda. Visa vad du har så kan vi se om vi vill ha varandra". Med tanke på att jag föddes som avvikare från det livet jag nu erbjuds förvånar jag mig själv genom min perfektion i varje danssteg. Jag är lagom blyg, sval och tillmötesgående. Representabel, sofistikerad, seriös och intellektuell i min framtoning. Jag vill ha det här livet, men vill jag ha det med honom?

Vill han ha mig?
När vi satt och lyssnade på musik visade det sig att han har Ultimathule i sin skivsamling. Låten som spelades var väl helt ok, om det inte vore för att jag vet vad den symboliserar, i alla fall för mig. Det kom fram att han har nostalgiska minnen till musiken från den tid då han själv hade bomberjacka och stålhättekängor. Han har varit med i rasistgäng, och han har enligt min mening en hel del av sina gamla åsikter kvar. När det gäller synen på kön och sexualitet verkar han konservativ. Han har förstått att jag inte är det och därför verkar han inte riktigt våga ta upp sin åsikt. För någon sekund stannade mitt hjärta och jag fick en inre bild av hur han i vrede slog ihjäl mig med sina enorma händer när han fick veta att jag har bytt kön. Samma händer som just då varsamt smekte mig, masserade min nacke och strök bort håret i mitt ansikte.

I den stora kroppen bor ett ovanligt stort hjärta. Ett sårbart hjärta och en djurisk själ som vill döda fienden och skydda sin flock. Det har redan gått för långt för att backa utan att såra. Jag måste vinna hans hjärta för att kunna inrymmas i flocken. Då betraktas jag inte som en fiende när jag väl bestämmer hur jag ska göra; Stanna eller gå och om jag tillåts att göra det.

Ikväll kommer han att hämta mig och föra mig hem till sin ombonade grotta. Jag kommer att somna i hans famn och vakna av hans kyss imorgon bitti. Han kommer att skjutsa mig till min lägenhet där jag packar mina saker för att åka till föräldrarna på landet utanför en annan stad där jag kommer stanna i två veckor. Det han inte vet är att jag kommer att göra ytterligare en korrigerande operation av mitt underliv i övermorgon. Det är främst därför jag åker iväg, men veckan efter är det påsk och eftersom jag kommer att vara sjukskriven i ett par veckor kan jag lika gärna stanna där och ta det lugnt och rehabilitera mig på landet. Under tiden jag är borta kommer vi bara att ha telefonkontakt. Det är då jag måste ta reda på vad jag vill. Om jag kommer att sakna honom och om vi har någonting att prata om. Först då kan det vara läge att berätta om min bakgrund, och först då kan han få möjlighet att ta ställning till min avvikande bakgrund och min oförmåga att föda barn.

Kan han fylla alla mina hål?
Eller är det bara de fysiska och materiella kriterierna han uppfyller med råge. Kan jag fylla mina själsliga och materiella hål på egen hand så vore det kanske den ultimata. Då skulle jag kunna lyda bästisens råd att köpa en massagestav att fylla de fysiska hålen med. Kanske skulle jag kunna känna att mitt liv kan vara komplett utan en partner. Det vore skönt om en partner bara kunde vara en bonus i lyckan och inte en förutsättning för den. Men någonstans saknar jag den konstnärliga djupa själen som får mig att vilja skriva dikter och som kan förstå dikterna jag skriver. Samtidigt har de konstnärliga djupare själarna jag mött inte kunnat bestämma sig för om de vill "bygga bo". Jag har fått lägga min framtidsdröm på is i förhoppningen att de eventuellt kommer vilja sträva åt samma mål som jag en vacker dag. Kunde jag bara nå målen på egen hand så skulle en eventuell partner bara bli en bonus. Men hur lätt är det att få fast jobb och skaffa hus, körkort, bil och adoptera barn. Jag har dessutom en hel del resttentor innan jag kan ta min högskoleexamen. Fy, vad jobbigt det blev att tänka på det här... Jag tror att jag tänker för mycket. Ge mig en redig karl som kan täppa till alla mina hål så jag slipper tänka!

Nu ringde mamma...

Hon ger mig rådet att skaffa en egen villa om det nu är det jag vill ha. En kille som inte delar mina tankar och åsikter kommer jag ändå inte att kunna dela livet med. Hon har så klart en poäng med det. Ändå lyckas jag inte avstyra att han ska plocka upp mig.

Halleluja!

Det är inte ens ett halvår sedan jag konstaterade att jag såg en person i spegeln för första gången. I normala fall tittar jag bara på ett föremål, en bild, en skulptur eller en docka som man kan snygga till med smink, frisyrer och kläder. Jag kunde inte ens komma ihåg när jag senast såg en människa och när jag senast mötte min egen blick. Någon gång borde jag väl ha gjort det förr?

Jag vet inte, för jag minns inte och det kvittar faktiskt, för nu har jag vid cirka fem tillfällen råkat stå öga mot öga med en människa framför spegeln.

Men idag var det mycket speciellt. Jag upptäckte först personen/ varelsen. Sedan sa jag plötsligt "hej" per automatik, helt utan att reflektera över det. Så som man brukar göra när man möter någon av en slump. Jag insåg hur knäppt det var att överrumplas av att det fanns en person bakom spegelglaset, skrattade åt situationen samtidigt som jag gladdes över att jag kanske håller på att inse att jag är en person som är värd att tyckas om och som man kan se i ögonen utan att skämmas över. Men det mest fantastiska var att jag därefter för första gången inte kunde se något manligt i spegeln. När jag hade konstaterat det så blev jag ännu gladare och jag försökte faktiskt föreställa mig personen som en man. Jag tittade efter bilden av en man som jag har kunnat se när jag kollar på gamla foton av mig själv från tiden när jag levde som kille. Men det gick inte få fram bilden av en man ens när jag försökte. Jag såg en person, inte en bild, och det var en kvinnlig person som nästan skrattade åt mig som om hon ville säga "hur kunde du vara så dum att du trodde att du skulle kunna se en man när du tittar på mig". För inte ens med manligare attribut eller drag hade man ju kunnat se henne som en man. I alla fall inte om man såg henne som en person. Som den person hon är.

Kanske är det så att det som jag har uppfattat som manligt i spegeln bara syns om man betraktar kroppen och spegelbilden som ett föremål, en sak, skulptur eller docka. När man ser personen så blir plötsligt enstaka fysiska detaljer oviktiga.

Män är ett folk och de bor i ett främmande land....

Grovarbetarkillen tog med sig Phittan på en fest med hans nya chef, chefens fru samt deras fem vänner i fredags. Phittan kände att det var lite tidigt att redan efter andra dejten bli medbjuden på en sådan tillställning, men hon kände sig trygg i grovarbetarens sällskap. Vi kompletterade varandra som om han vore från Mars och jag från Venus. Hela sällskapet bestod av marsianer och venuiter som talade olika språk, tänkte annorlunda och kompletterade varandra. De var stympade utan varandra: ofullständiga. Jag smickrades av att betraktas som ett praktexemplar av venussläktet. I sammanhanget framstod jag som mycket kvinnlig och jag blev tydligt placerad i kvinnolägret. Jag är inte van vid de här sammanhangen eftersom jag mest umgås med människor som inte vill göra någon större åtskillnad på män och kvinnor. Det var både olustigt och underhållande.

En kvinna från modebranchen i sällskapet tyckte mycket om Phittan. "Hon är världsvan! Hon är som vi brukar säga inom modebranchen: sval. Hon verkar inte komma från den här hålan. Hon måste vara Stockholmare."

En stund senare skrockade en äldre auktoritär man. "Hö hö hö... Lyssna på mig nu grabbar. Min kloke far berättade för mig när jag var ung att: Kvinnor är inte människor- De är ett släkte". Phittan bara log och bet sig försiktigt i läppen. Lika bra att inte lägga sig i diskussionen när man inte blir tilltalad.

Genom att tillskriva könen egenskaper och leva efter att det är en sanning hittar man gemensamma referensramar som kan ge en trygghet. Jag är emot strikta ramar men vill leva som kvinna och bli sedd som det. Att jag råkar falla inom ramen för vad som uppfattas som kvinnlig i det här samhället är nog bara tur. Att kvinnor skulle vara ett släkte är helt vansinnigt. Men det är väldigt vanligt att vi delar in människor i grupper och tillskriver grupperna egenskaper. Phittan började tänka på sången "Barn är ett folk och de bor i ett främmande land". (Det gåtfulla folket av Beppe Wolgers)

För att tydliggöra hur det påverkar vår uppfattning om gruppen kan vi byta ut barn mot något annat. Män till exempel. Mest extremt blir det kanske om man skulle sjunga om negrer som ett "gåtfullt" och märligt folk från ett främmande land. Men om sanningen ska fram så skulle det faktiskt kunna ligga mer sanning bakom de orden än att påstå att man är ett annat folk för att man har olika ålder eller kön.

Ändå kan Phittan inte låta bli att tycka att "Svenssons" är ett förutsägbart och inskränkt släkte. Ett släkte som stypar sig själva genom att skapa och hålla liv i en kultur där könsrollerna inte tillåts att vara kompletta utan varandra. Ett "levande rollspel" som tagits på för blodigt allvar, och som påverkar alla som bor i samhället. Oavsett om man vill vara med i spelet eller inte. För vissa passar kanske rollerna. Och Phittan stör sig särskillt mycket på att hon själv vill spela den roll som ligger henne närmast om hjärtat; En kvinnoroll med en manlig motspelare.

Phittan har fått höra av en 20 år äldre kompis att hon är generaliserande, föraktfull och fördomsfull mot heterosexuella Svenssons. Phittan har kommit fram till att hon egentligen faktiskt bara är avundsjuk. Hon vill leva det livet som hon tycker är töntigt. Phittan vet inte riktigt varför hon tycker att det är töntigt, men mycket har nog att göra med att hennes familj (som faktiskt är en variant av Svensson) har moraliserat en del över de saker som de kallade "Svensson". I Phittans kultur-snobb-släkt har det upphöjts att vara annorlunda. Här följer tre illustrerande exempel:

1. När Phittan levde som bög och stod upp för sitt annorlundaskap ansågs det som något mycket starkt och vackert.
2. När Phittans 18-åriga bror sa att han "hellre såg ut som ett troll än som en prins" varpå han lät håret bli dreadlocks tyckte vi alla att han var cool.
3. När Phittan var liten och lekte flicklekar såg man inte Phittan som den tjej hon ville vara utan som "den nya generationen man" som kunde vara mjuk och leka med dockor för att bli en bra pappa. Det hade sina fördelar: Phittan fick vara som hon var som person, men hon erkändes aldrig som en tjej.

Phittan kommer ut som Svensson

Hur gick det här till?
Arbetarkillen med villa, volvo och vovve har satt igång min biologiska Svenssonklocka. Han tog med mig ut till huset på landet, kysste mig i mer än en timme på köksbänken där jag hade hoppat upp. Vi drunknade i varandras ögon och pratade om relationer, drömmar och mål. Mitt liv passerade revy. Mitt framtida liv, och där ser jag till att barnet kommer till skolan, påtar i trädgården med perenner och grönsaker, och umgås med familj, vänner och husdjur. Slutligen sitter jag och stickar i en gungstol på altanen med en katt i mitt knä, men då var jag pensionär.

Plötsligt var det natt. Vi lekte med hunden och gick ut en promenad med honom hand i hand på en liten grusväg i den kolsvarta natten utan ficklampa. När vi kom in fortsatte kyssandet och pratandet med två små avbrott för en kopp te och en whisky innan han slutligen bar mig till sängen och fulländade dagen för att sedan somna med mig på sin arm.

Han har något att fylla ut mitt stora hål av längtan med, och då menar jag inte att han är välutrustad mellan benen (fast det är han ju också). Han är rustad för att "bygga bo". Han har ju redan gjort det. Ett komplett Svenssonbo, om man bortser från att han är singel och utan barn.

"BDSM-relation" tycker en lesbisk feministkompis till mig att det låter som. Jag har inte riktigt förstått vad hon menar, men någon poäng har hon ju utifrån ett feministiskt perspektiv. Men tänk om jag verkligen VILL ha detta. Jag är nästan säker på det, även om det inte blir med honom.

När jag berättade att killen inte är sofistikerad eller kultiverad svarade hon sarkastiskt att kvinnan ska stå för det intellektuella och för kulturen. "Du har ju själv sagt att du fått höra att det kvinnligaste hos dig är ditt intellekt" påminde hon mig. Hon lät nästan illamående när hon fortsatte att "du vill nog inte ha en intellektuell kille. Du vill ha en köttig man som kan spänna på dig och dra hem pengar". Hjääälp, jag tror att hon har rätt. Jag vill vara den mest intellektuella och sofistikerade i relationen, och jag vill ha en motpol som får mig att framstå och känna mig mer kvinnlig.

Visst skulle jag önska att jag kunde fixa fast jobb, hus och bil helt på egen hand på två år så att jag kan börja tänka på att adoptera barn när jag är 30 år. Men just nu har jag svårt att se hur jag skulle kunna göra det i tid. Och jag vill ha det livet nu. Jag vill kunna se mitt mål, och jag vill dela livet med en man. En lång, biffig sådan som är händig och arbetsam. Tänk om det är han! Skaffar jag bara ett fast jobb och en vigselring så kan jag i princip skicka in ansökan om adoption dagen efter och då är livet fulländat. Ska det vara så? FÅR man känna såhär?

Jag ska hora hela natten, hora hela dan. Hora hela natten ta betalt av halva stan!

Jag fick en återfall i sexmissbruket... Första gången sedan jag förlorade oskulden som jag har varit ute på krogen och varit 100% säker på att jag inte har någon könssjukdom.

I lördags var jag ute på tre uteställen. Kortare klänning, högre klackar, längre ben och colare frisyr än vanligt. Synd att jag vill vara anonym, annars hade jag gärna stoltserat med bilder här. Om det var en lyckad kväll vet jag inte, men jag hade i alla fall trevligt på söndagen. Hela dagen spenderade jag i sängen hos en kille som jag följde med på lördagsnatten. Kanske skulle han kunna vara den rätta att dela livet med. Han har villa Volvo och vovve, ett bra betalt jobb och en trevlig kropp. Jag kände mig nästan frestad att flytta in i huset och börja pyssla i trädgården.

Innan jag vet vad jag känner för honom vågar jag inte berätta att jag föddes med en killkropp. Blir jag inte kär så ser jag ingen anledning att säga något. Blir jag kär så vet jag inte heller om jag kommer våga berätta, eftersom jag skulle vara rädd att förlora honom. Och för att krångla till det hela ytterligare så kan jag tillägga att jag troligen inte kommer att tillåta mig att bli kär innan jag vet hur han skulle reagera.

Hur som helst så träffade jag denna kille precis innan stängingen på krogen. Då hade jag bara sex i huvudet. Tydligen hade jag tidigare kysst en av vakterna på halsen och smekt honom i skrevet. Han skrev och berättade det för mig nyss på msn. Jag kommer inte ihåg det och blev generad när jag fick höra det. Han hade bara tyckt att det var trevligt och han tjatar som vanligt om att vi ska träffas för att ha sex. Vakten vill att vi ska ha sex i nyktert tillstånd, men jag vågar faktiskt inte. De två gånger jag har varit med honom innan har vi varit berusade båda två. Han reagerade båda gångerna över att han inte fick slicka mig eller röra mig med händerna mellan benen. Skulle vi ha sex i nyktert tillstånd så skulle han kanske vara mer uppmärksam, och han kanske skulle upptäcka att jag inte ser 100% ut som vanliga tjejer mellan benen. Det är tråkigt, han är bra i sängen och vi gillar varandra mycket. Skulle han få reda på min bakgrund vet jag inte alls hur han skulle reagera, och jag vågar inte ta reda på det.

Innan jag kysste vakten på halsen hånglade jag med en kille som verkligen föll mig i smaken. Han såg lite farlig ut, och jag har nu fått veta att han har ett förflutet som gangster/ bråkstake. I lördags hade han ett kors runt halsen, och han är tydligen kristen nu. Han ville inte svara på vilket samfund han tillhörde, så jag trodde att han tillhörde någon frireligiös kyrka. Han verkade vara en riktigt trevlig och snäll kille. Jag vill inte leka med sådana. Jag villinte såra dem, och jag vill inte bli dumpad av dem när de får reda på min bakgrund. Vi bytte nummer och han har skrivit massa meddelanden. När det handlar om sexraggning så vill jag hålla mig till svin. Då behöver jag inte må dåligt om de inte accepterar min bakgrund. Vettiga killar som jag respekterar vågar jag nästan inte befatta mig med. Det finns nämligen några av dem som inte kan hantera min bakgrund. I och med att jag tycker att de är vettiga, erkänner jag för mig själv att jag är en sådan som man kanske inte skulle kunna vara tillsammans med. Det gör ont!

Innan jag hånglade med den kristna före detta gangstern blev jag ihopparad med en kille som är sex år yngre än mig på första krogen jag var på. Även han verkade vettig, så vi bytte nummer. Men jag vet inte om jag vågar träffa honom igen just eftersom han verkade vettig. Dessutom var han nykter vilket jag inte direkt kan skryta med. Bra på att kyssas var han i alla fall. Jag har lovat att höra av mig. Nyss fick jag veta att han är bisexuell, så han skulle säkert inte ha några problem med mitt könsbyte. Det känns i alla fall betryggande. "Du kommer bara att leka med mig" sa han. Och jag kunde inte säga emot honom. Jag har ju en tendens att göra min kropp till en leksak och använda den till att leka med killar.

Kvällen kan sammanfattas så här:

1. Premiär för temaklubb på krog 1- Hångel med 22-årig bisexuell.
2. Hångel med kristen gangster på krog 2
3. Kysser vakten på halsen på krog 2
4. Hånglar med kille nummer 4 precis innan stängningen av krogen. Följde sedan med honom hem till villan på landet.

I filmen "Den där Mary" får huvudpersonen tipset att inte gå ut på date om han inte har runkat först, eftersom man då kan frestas att tänka med kuken och fatta fel beslut. Det är nog ett råd som gäller mig också. Jag borde inte få dricka alkohol och vistas bland män om jag inte har fått orgasm först. Jag tänker nog alldeles för mycket med phittan. Jag lever alldeles för farligt. Skulle ryktet om min bakgrund nå alla killar jag har haft sex med så finns det en risk att någon av dem kommer vilja döda mig. Det är dags att jag köper en "Rabbit"-vibrator som alla mina väninnor rekommenderar Då kanske jag inte frestas att utsätta mig för risker.

Hur ska jag göra?

• Blir jag kär så måste jag berätta, men då vill jag inte.


• Blir jag inte kär så finns ingen anledning att berätta.


• Jag blir troligen inte kär innan jag vet hur han skulle reagera.


• Blir han kär i mig så kan jag inte lita på att han gillar mig fullt ut innan jag vet att han accepterat min bakgrund. Annars är det ju inte HELA mig han gillar.

Det är svårt att konkurera med det mitt ex fick mig att känna. Han såg mig till 100 % som tjej TROTS att jag hade en snopp. Och han tog risken att flytta ihop med mig och att hans familj och vänner skulle få reda på hur det låg till med mig. Ingen kan någonsin bekräfta mig på det sättet idag. Samtidigt blev självkänslan körd i botten. Genom att till varje pris hålla min bakgrund hemlig talade jag indirekt om för mig själv att könsbytet var något smutsigt och fult som man måste hålla hemligt för att duga som partner, vän, svärdotter och klasskamrat på högskolan.

Just nu försöker jag hitta någon form av medelväg:
Att hålla könsbytet hemligt för att jag vill bli sedd som vanlig tjej. Samtidigt måste jag jobba på att försöka känna att det är helt ok att vara könsbytare, att jag egentligen inte skulle behöva acceptera att andra ser annorlunda på mig på om de får veta min bakgrund. En ytterligare aspekt är också att jag faktiskt ÄR annorlunda på grund av min bakgrund. Om jag inte är öppen med det kan jag heller inte bli sedd helt och hållet som den jag är. Bakgrunden är ju en del av mig.

Man blir aldrig fri från sin historia. Det går att förändras, men tiden innan förändringen går inte att göra ogjord.

En vamps bekännelse

Under årens lopp har jag varit intim med en hel del män. Jag slutade räkna hur många när jag började tycka att det var pinsamt inför mig själv för 7 år sedan. Då var jag 21 år och antalet män var tvåsiffrigt. En exakt siffra vill jag inte skriva fast min blog är anonym. Jag är glad att jag slutade räkna. En kompis frågade mig förra sommaren hur många jag hade haft sex med ett år tillbaka i tiden och jag kunde konstatera att det var 12 st på en ålder mellan 19 och 45 år. Men jag vill också tillägga att det inte bara var "nya" på listan (jag har ingen lista längre). En av dem var till exempel mitt ex och en var en kille som jag dejtade för flera år sedan. Man kan med andra ord inte dra slutsatsen att det är 12 killar per år. Inte heller kan man säga att det motsvarar en kille per månad eftersom två var samtidigt och jag i perioder faktiskt kan vara svältfödd på sex i ett par månader. Vissa år har det säkert varit fler och andra färre.

Just det året var kanske inte heller representativt för hur mitt sexliv har sett ut. Min första operation relaterad till könsbytet hade jag gjort något år innan och min phitta var inte lika fin och fungerande som nu. Under det året gjorde jag en ytterligare korrigering för att resultatet skulle bli snyggare och mer funktionellt där nere.

Fyra av männen visste inte om min bakgrund och märkte inget heller, de övriga berättade jag för innan. När det gäller hur killar reagerar finns det ganska mycket att berätta men det får bli i ett annat inlägg. Det jag vill berätta om nu är att jag i början av förra veckan gick och testade mig för sexuellt överförbara sjukdomar Hiv, klamydia, gonorré, hepatit... Och så bad jag att de skulle testa för syfilis också, även fast det inte tillhör standardtesterna. Jag har nämligen bara testat mig för hiv tidigare genom åren, och sannolikheten att jag skulle bära på något annat är egentligen större. Resultatet skulle jag få så snart provresultaten var klara, men det kunde dröja någon vecka. En vecka efter provtagningen fick jag veta att en kille som jag haft oskyddat sex med har fått ett brev från sjukhuset där han ombeds att testa sig för klamydia eftersom någon tjej han har varit med har visat sig vara smittad. Vem hon var är ännu oklart.

På mitt besök hos gynekologen visade det sig att sköterskan som skulle hjälpa till att märka upp rören med proverna inte hade någon aning om mitt könsbyte. Jag antar att det har att göra med att jag har skyddade personuppgifter vilket försvårar åtkomligheten av mina journaler.

"Jaha, det här provet kommer från livmodertappen?" frågade hon min gynekolog som svarade att "Nej, det kommer från slidan". Även om situationen var lite jobbig kunde jag inte låta bli att tänka hur fantastiskt det var att en sköterska på gyn.sektionen inte ens misstänkte att jag hade varit född med en pojkkropp. Inte ens fast jag låg där med bar underkropp och särade ben i full belysning kunde hon förstå att jag saknade vissa inre organ som vanliga kvinnor har. Jag tackar min lyckliga stjärna att jag uppenbarligen passerar som vilken tjej som helst även bland experter. "Ja, men det här provet tar man ju från livmodertappen". Sa hon som om hon ville försäkra sig om att det verkligen var samma typ av prov de menade. "Nej, i det här fallet kommer det från slidan" svarade gynekologen "Men... men... man tar ju de här testerna från livmodertappen" inflikade sköterskan. "Ja, men på den här patienten gör vi inte det. Vi tar provet från slidväggarna" förklarade gynekologen bestämt.

Sköterskan verkade förbryllad men stoppade slutligen ner den topsliknande testpinnen i ett uppmärkt provrör.

Idag fick jag veta svaret från testerna. Gynekologen ringde mig på mobilen och berättade att jag inte hade någon könssjukdom. Visst är det fantastiskt?
Det är ju nästan osannolikt med tanke på att en del av killarna jag har haft oskyddat sex med har visat sig vara lika slampiga som jag.

Nu har jag lovat mig själv (och gynekologen) en gång för alla att vara mer rädd om mig och se till att ha kondomer till hands och se till att de används.

Gudfadern

Så kom den dagen jag väntat på, men faktiskt inte tänkt på så mycket. Dagen då det förflutna skulle komma ifatt mig igen, och jag skulle möta min historia mer i sin helhet. Det är historien som började långt innan jag föddes, men som har präglat mig även om jag har blundat för det.

Sagan om hur min gammelmormor konverterade till katolska tron och blev bokstavstrogen fanatiker. Om hur hennes dotter (min mormor) blev lika dan, och om hur detta i sin tur präglade min mamma. Det är sagan om hur mamma och pappa blev kära, och om hur fel min mormor tyckte att min pappa var för min mamma. Han hade inte tillräckligt fin utbildning enligt mormor, och han trodde inte på Gud. Han var en vanlig enkel arbetare och han kom emellan mormor och min mamma.

Han ville inte att mamma skulle vara förtvivlad över "synderna" hon gjort i sina tankar, ord och gärningar. Han ville inte att hon skulle ha ångest för att hon hade en önskan om till exempel sex före äktenskapet eller för att använda preventivmedel. Han ville att hon skulle ha en bra relation med sin mamma, även om hon kände att hon syndade mot sin mammas vilja.

För att göra en lång historia kort så rymde pappa och mamma från släkten för att gifta sig i ett kloster i hemlighet, med nunnor som enda vittnen. Hon blev med barn en tid senare och när jag väl föddes fick mamma en amningspsykos.

Mormor ville aldrig erkänna mammas sjukdom, men hon kunde tänka sig att tillkalla en präst som genom exorcism skulle få försöka driva ut de eventuella onda andrar som min mamma kunde tänkas vara besatt av. Mormor satte hinder för den psykiatriska behandlingen, trots att den hade gjort mamma bättre. Någon exorcist tillkallades aldrig. Mamma hade hunnit hänga sig. Hon var ensam i lägenheten när pappa var på anställningsintervju. Han hade skaffat barnvakt åt mig, men hon hade inte dykt upp. Pappa fick ta med mig, som bara var ett par månader gammal, till anställningsintervjun eftersom mamma inte var kapabel att ta hand om mig. Då passade mamma på att ta sitt liv.

Har man den fundamentala övertygelsen, som min mormor hade, om att man inte kommer till himlen om man tar livet av sig, så måste man försöka hitta en annan förklaring än självmord när ens älskade barn väntas brinna i helvetet. För mormor har det varit helt uppenbart att hennes dotter blev mördad. Och i hennes värld är jag uppvuxen med min mammas mördare.

Det som verkligen tog livet av mamma, enligt min mening, är den fanatiska tro och övertygelse som fortfarande lever kvar hos mormor. En mormor som jag bara har träffat en gång och som då berättade att hon och hennes vänner har bett för mig varje dag.

Min gudfar håller på att skriva en bok baserad på delar av historien, troligen med fokus på släktträffen som var för ca 10 år sedan. Det var då jag blev en del av sagan, och den blev en verklig del av mig. Det var då jag träffade mormor och konfronterade henne.

Igår ringde gudfar och vill träffas nästa helg. Vi har inte träffats sedan en av hans bröder begravdes för många år sedan. Deras syster (min mormor) var inte bjuden. Historien splittrade syskonen, eftersom två av bröderna har stått upp för min pappa och mig. En gammal saga som inte är färdigskriven. Ett spöke som vaknat till liv, som aldrig fått sova på riktigt. Bokstavliga lik i släkthistoriens garderob. Hundar som inte är begravda och ugglor som kan anas i mossen.

Det är inte så ovanligt att kvinnor som får amningspsykos tar livet av sig. Det kan också hända att de tar livet av sitt barn. Även om jag inte tänker på det ofta så har jag alltid haft känslan att det stod mellan mamma och mig. Hade hon dödat mig så hade hon kanske fått bättre hjälp att bli frisk. Hade vi båda överlevt mina år som barn så hade jag troligen ärvt hennes religiösa övertygelse. Då hade jag sannolikt tagit livet av mig på grund av att jag var född som kille och gillade killar. Det var tillräckligt illa som det var i en öppensinnad familj, så jag kan inte ens föreställa mig hur jag skulle kunnat överleva om jag hade haft snävare ramar. Att erkänna att jag egentligen kände mig som tjej satt ännu djupare.

Man kan aldrig säkert veta vad som hade hänt om hon hade överlevt, men nu, i den här sagan gjorde hon inte det. Pappa fick kämpa för att inte jag också skulle dö. Han har sagt att jag som spädbarn räddade hans liv genom att utgöra ett skäl för honom att inte följa mammas exempel.

Bara något år innan släktträffen hade jag börjat erkänna för mig själv och resten av världen att jag blev kär i- och attraherades av killar. Jag hade precis börjat bejaka kärleken och erkänna vem jag var och hur jag kände. Jag levde som bög, och just då upplevde jag det som helt fantastiskt. Att kunna stå för de känslor som jag skämts så mycket över och hatat mig själv på grund av.

Det är nästan bara jag själv som har hindrat mig från att bejaka mig. Och så är det fortfarande. Jag har varit stark på gott och ont. Stark även när det gäller att stå emot vem jag är.

Så jag tror att boken kommer att föra mig närmre vem jag är och varför jag är som jag är, och kunna lära mig att förlåta mig själv. Eller snarare komma fram till att jag inte behöver förlåta mig själv för den jag är. Att jag duger, och inte ska känna något annat.

"Friskis & Svettis" = "Blodis, Svettis & Tåris"

Blod, svett och tårar...
Idag har jag kommit i kontakt med både min kropp och själ igen. Det var jobbigt, för att inte säga vedervärdigt! Jag tycker inte om någon av dem.

Kontakten med kroppen och själen funkar helt ok när jag inte behöver bry mig om att de finns där. När kroppen sköter sitt jobb att forsla runt min hjärna för att göra saker som är värdefulla (läs göra bra ifrån sig på jobbet) och när hjärnan gör så att kroppens stämband säger bra saker så att man slipper skämmas... När kroppen stilla somnar in av en enda liten sömntablett om natten så att själen får vila från sig själv... När kroppen kniper käft om hunger eller trötthet och vaknar i tid för att forsla hjärnan till jobbet. När kroppen fortfarande kan se bra ut med smink och kläder så att den kan attrahera manskroppar som kan besudla den. Då mår jag bra. Då får kroppen och själen det jag unnar dem.

Men idag mådde jag dåligt. Hela dagen hade varit ovanligt lyckad på jobbet. Ja, till och med innan jobbet efterom kroppen behagade vakna och vara pigg lagom i tid för att slippa stressa. Jag var glad när jag kom till "Friskis och Svettis" efter jobbet, men plockades snabbt ner på jorden. Under själva passet hade jag fullt upp med att försöka hänga med i alla konstiga rörelser som instruktören kunde komma på. 45 minuter fullt ös. Jag kände frustration och ilska över att jag inte orkade eller kunde klara alla moment som det var tänkt, antingen på grund av bristande fysisk styrka, kondition eller koordination. Jag var nära att bryta ihop redan under de jobbiga övningarna, men jag bet ihop och kämpade fast kroppen gjorde sig så påtagligt närvarande genom att brista i förmåga, genom att inte gå att kontrollera. Sedan kom dödsstöten: lung musik som råkade träffa hjärtat precis i fel ögonblick, dämpad belysning, sega strechanden och en stunds avslappning. Helt ensam med min kropp som utan att jag hade märkt det plötsligt var ett med själen. De utgjorde en helhet, och det var först nu det var så lugnt tempo att jag han tänka och känna efter. Det var då jag upptäckte det hemska och började gråta i en folkmassa på 50 pers. Tyst, sammanbitet behärskad. Ingen såg, ingen hörde. Utifrån såg det nog ut som om jag torkade svett från ansiktet.

Det var som en nära döden upplevelse, fast för mig var det mycket värre än så; En nära livet upplevelse. En konfrontation med känslan av att jag lever och att jag inte trivs med livet.

Get a life!
Ja, det börjar väl bli dags för det.

Någon skulle kanske tycka att jag tänker för mycket, men det gjorde jag faktiskt inte idag. Jag kände och jag ville inte känna.

Kvinnor som tänker för mycket

Jaha ja...

Här var väl en väldigt finurlig boktitel?
Ja, den finns faktiskt!

Den fullständiga titeln är "Kvinnor som tänker för mycket : Om destruktiva tankemönster och hur du tar dig ur dem"

Jag kan inte bestämma mig för om det är min kompis Blomma Bladsdotter eller jag själv som behöver läsa den här boken. Kanske behöver vi den båda två?

Är det så att kvinnor i allmänhet tänker för mycket? Är det destruktivt att tänka mycket om man är kvinna? I så fall undrar jag om det faktiskt inte är så att jag strävar efter att bli manligare och manligare. Hade det varit klassat som destruktivt hos en man att bli manligare?

Kanske är det så att kvinnor som tänker mycket dessutom har den osympatiska egenskapen att få män att framstå som "mindre tänkande". Jag menar naturligtvis inte att det är så att män tänker mindre än kvinnor. Men om kvinnor tänker mer än de borde, så blir ju mannens överlägsenhet inte riktigt lika självklar. Och jag frågar mig... För mycket för vad? Och varför just kvinnor? Vad är det som kvinnor behöver prioritera bort att tänka på?

Det förefaller sig ju (i resonemanget) helt naturligt att ifrågasätta om dessa kvinnor som tänker för mycket kanske faktiskt är lite okvinnliga. De tänker för mycket för att vara kvinnor.

I skrivande stund söker jag information om boken från en återförsäljare (http://www.bokus.com/b/9171304576.html) och hittar följande:

Författaren behandlar vad hon betecknar som hypertänkande - att fruktlöst älta negativa känslor, idéer och upplevelser. Här beskrivs hypertänkandets mekanismer och bakomliggande orsaker samt ett antal strategier för att bryta dessa destruktiva tankemönster. Även exempel på speciella områden där hypertänkande är vanligt.
(Phittan frågar sig om inte män kan känna så?)

Beskrivningen av boken fortsätter...
Hur gör man för att sluta älta? En banbrytande självhjälpsbok för alla som känt tankarna skena iväg åt fel håll. Ligger du vaken om nätterna och oroar dig för din hälsa? Tillbringar du timmar med att älta orättvisor du utsatts för på jobbet? Har du svårt att sluta grubbla fast det får dig att må dåligt?Då kan du vara en av alla de kvinnor som tänker för mycket.

(Hjälp! Jag har blivit lurad! Jag har fler killkompisar som fungerar så än tjejkompisar. Men de tillhör alltså gruppen "Kvinnor som tänker för mycket"! Kanske skulle de få grubblerier om sin könstillhörighet om de fick veta att detta sätt att tänka egentligen är så urtypiskt kvinnligt att det snudd på definierar vad en kvinna egentligen är.)

På Bokus hemsida avrundas beskrivningen av boken med följande hoppfulla ord:
I denna banbrytande självhjälpsbok beskrivs ett problem som i dagens hektiska och krävande samhälle blivit allt vanligare. Men det finns en väg ut.

Om jag tolkar vad boken egentligen handlar om så borde den heta "Kvinnor som tänker på fel saker". Det är faktiskt en väsentlig skillnad! Samtidigt skulle även denna titel indikera att det är ett typiskt kvinnligt problem att tänka "fel".

Med spänning väntar jag nu på att någon ska skriva böcker som heter:
Barn som leker för mycket
Svältande som äter för mycket
Män som känner för mycket
Kvinnor som tjänar för mycket
Negrer som klagar för mycket
Gamlingar som lever för länge

Och sedan har vi serien:
Döva som hör för mycket
Blinda som ser för mycket
Stumma som pratar för mycket
Förlamade som joggar för mycket
Vilken boktitel saknar du på min lista?

Boken är tryckt på svenska 2006.
Jag gissar att den är rätt ny, men i mina ögon verkar den i det närmaste vara parodi på sig själv. Ungefär som den här filmen, fast på allvar...
http://www.youtube.com/watch?v=3ny8VXayKEY

Ha ha ha...