Född i rätt kropp

För ungefär två veckor sedan mötte jag en gammal klasskompis som jag läste på komvux med för flera år sedan. Han kom fram och knackade mig på axeln inne i matbutiken när jag skulle handla. Det är något mycket märkligt med oss, för vi brukar alltid träffas av en slump när vi verkligen har ett behov av det. När vi känner att vi båda har något jobbigt att bearbeta och när vi båda har möjlighet att hjälpa varandra. Vi har aldrig haft någon regelbunden kontakt, utan springer in i varandra ett par gånger om året. Just den här dagen var inget undantag. Vi började prata och kom snabbt fram till att vi hade ett behov av att prata mer, så vi tog en fika.

Han berättade en del om sitt liv, vilka framsteg han har gjort, vilka insikter han har fått och hur han lyckats ta sig ur en depression väldigt nyligen. För den nyfikne kan jag tala om att han till stor del tackar boken "Flow" av Mihály Csíkszentmihályi. "Den är så fantastisk och revolutionerande att den borde vara inbunden i guld och kosta flera tusen, men du kan hitta den var som helst som pocket för under 60 kr! Köp den! Läs den!" Jag kommer absolut att göra det, och jag ska nog skriva ett inlägg om det framöver. Håll till godo med länkarna nedan så länge.

När jag berättade om mitt liv och mina problem ville han verkligen förstå mig. Han ställde följdfrågor som tvingade mig att sätta ord på saker så att jag förstod mig själv bättre. Jag berättade att jag har ätstörningar som innebär att jag inte unnar min kropp mat (eller sömn). Mina ätstörningar är utredda redan 1999, och är inte klassade som sjukdom eftersom jag har en korrekt kroppsuppfattning. De ses mer som ett symptom på att jag mår dåligt; Aptitlöshet. Det är inget planerat och det finns ingen önskan om att gå ner i vikt (tvärt om). Jag slutar äta när jag mår dåligt. Samtidigt är min "normala" kosthållning väldigt dålig. Jag äter för sällan. Min kompis berättade då om hur han slutade tycka illa om sin kropp. "Jag ställde mig framför spegeln och gick igenom kroppsdel för kroppsdel och kände efter vad jag tyckte om dem. Jag hade tidigare inte tänkt på att jag var nöjd med håret, näsan, huden, fingrarna och lilltån. Det enda jag var missnöjd med var magen, eller rättare sagt magens utseende. Den var lite för stor, fast det berodde ju vem man jämför sig med. Kanske hade jag ett orealistiskt ideal. Magen fungerade som den skulle och det var viktigare än hur den såg ut."

Jag är van att folk brukar prata om kroppens utseende när ätstörningar kommer på tal. Kompisen visste att jag kände mig som en ful ankunge när jag var yngre. Han visste att jag hade tandställning och finnar, var spinkig och hade så små bröst att jag nu valt att göra implantat.
Han övertygade mig om att jag inte har någonting att skämmas över när det gäller hur min kropp ser ut. Han berättade om hur han nästan skrek rakt ut när han fick se mig på väg till en fest där jag var inspirerad av Dita von Teases kläder, hår och smink. Han påstod att det var en overklig syn att se någon "som hämtad ur en gammal film mitt på stan, mitt på dagen." Jag förklarade då att jag faktiskt är rätt nöjd med kroppens utseende, framför allt med hur jag kan få den att se ut med rätt kläder, smink och frisyrer. Utseendet är inte mitt problem. Han tittade frågande på mig, och det är här jag brukar ge upp att försöka förklara. "Det är komplicerat" brukar få avsluta ämnet. Men han fortsatte att sitta och se frågande ut.

För att belysa hur lite jag egentligen bryr mig om min kropps utseende så berättade jag om hur jag fick psoriasis över nästan hela kroppen förra året. Jag brydde mig inte så mycket. Jag engagerade mig inte för att få hjälp, och så är det fortfarande. Jag tar inte hand om mig och tyckte i det närmaste att det var rätt åt min kropp att den fick psoriasis. Även om jag inte tänker så, så är det den känslan som ligger djupt där inne och som gör att jag passivt kan låta kroppen få förinta sig själv; Förtvina eller vittra sönder. Rätt åt den!

Kompisen tappade hakan. Och jag hörde själv vad jag satt och sa: "Det är inte kroppens utseende jag ogillar, det är kroppen som kropp. Som organism. Den fysiska kroppen som forslar runt min hjärna och min själ. Jag gillar den inte. Kanske hatar jag den till och med."

Killen såg bedrövad ut. Han förstod vad jag menade men tyckte att det lät fruktansvärt. "Hur kunde det bli så?"

Nu var det läge för mig att berätta om min bakgrund. Att jag föddes i fel kropp. Jag förklarade ganska förenklat hela historien. Han blev förvånad. Vi har ju ändå känt varandra i fyra år även om vi inte umgåtts så ofta. Han gav mig en kram och tackade för förtroendet. Saker jag hade berättat tidigare föll mer på plats och han kunde förstå varför jag vid ett tidigare tillfälle hade varit bitter och cynisk. "Du verkar mycket tryggare nu än när vi pluggade ihop". Det stämmer verkligen. Jag har inte längre lika mycket att dölja. Nu har jag ju rätt könsorgan, bröst, kvinnligt personnummer, mer avslappnad kvinnlig röst och framtoning. Funkade det bra att leva som tjej för fyra år sedan så är det naturligtvis ännu lättare nu. Att leva som kille skulle kännas jättekonstigt. Vi skrattade åt tanken båda två. Samtidigt är det ju inte så konstigt att jag känner mig som en annorlunda tjej med tanke på min bakgrund.

Jag berättade också om mina skuldkänslor inför det olyckliga barnet som jag en gång var. Han övertygade mig då om att jag måste lära mig att tänka annorlunda. "Det går att lära sig. Du tänker fel!" När jag minuten senare råkade komma in på ämnet att jag föddes i fel kropp avbröt han mig hastigt.

"Stopp! Du får inte säga så! Du föddes inte med en kropp som var fel. Den var hur bra som helst. Det var ett par saker (könsorganen) som inte stämde med din själ, och nu har du rättat till det för några år sedan. Sluta anklaga hela kroppen för att ha varit fel! Den är perfekt och den passar dig!"

Visst är han smart! Han har bara vetat om mitt könsbyte i 45 minuter och ringar in allt på ett sätt som inte jag lyckats göra fast jag vridit och vänt på det i en herrans massa år. Tänk vad coolt! Jag är född i rätt kropp! Och hela tiden har jag gått och tänkt fel och mått dåligt på grund av det.

Två dagar senare umgicks vi hos honom. Vi pratade om allt möjligt i 8 timmar (fast det kändes som en kvart). Vi upplevde flow. Ämnet könsbyte nämnde vi däremot knappt alls. Det var helt obetydligt, och det var så skönt! Därefter gick jag hem till min underbara expojvän och umgicks med honom nästan utan att prata alls. Det var också skönt. Vi behöver inte prata för att umgås. Hos honom upplevde jag också flow. En gång i tiden introducerade han mig för en låt som heter "Go With The Flow" med Queens Of The Stone Age. Jag älskar den! Lyssna!
http://www.youtube.com/watch?v=9nz6Rq1Pvh0

"I need something good to die for, to make it beautiful to live!"
Av någon anledning är det textstycket förknippat med hur jag upplever mitt ex. Nu är det även en del av mig.

Enligt den här artikeln har jag just upplevt flow när jag satt och filade på detta inlägg. Vad tror du? http://computersweden.idg.se/2.2683/1.101828

...................................................................................................

• Om Flow:
  http://hd.se/halsa/2004/06/16/saa_faar_du_kreativiteten_att/
  
  
• Köp boken "Flow. Den optimala upplevelsens psykologi" för 39 kr här:
  http://www.internetbokhandeln.se/flow-mihaly-cskszentmihalyi-9127112829/bok/9789127112827/
  
  
• Köp uppföljaren "Finna flow" för 39 kr här:
  http://www.internetbokhandeln.se/bok.html?isbn=9789127112841

Jag vill inte leva...

Tro det eller ej, men det var en fantastiskt skön insikt som kom över mig igår. Min allra närmsta vän och tvillingsjäl (som själv också har genomgått ett könsbyte) hjälpte mig att komma till denna insikten. Hon hjälpte mig att inse att jag inte vill leva för min egen skull. Jag tycker inte om mig själv, och jag vet inte om jag någonsin har gjort det.

"Men du verkar i alla fall kunna tycka om dig i tredje person, genom någon annan. Det kanske är därför du inte vill dö"

Hon har så rätt! Jag vill vara omtyckt av de jag tycker om för att rättfärdiga min existens. Jag vill vara vacker, jag vill vara snäll. Men bara i andras ögon. Jag känner det inte själv, och jag håller inte med de som känner mig. Men jag älskar mina medmänniskor och respekterar att de tycker om mig, fast de inte borde. Fast jag inte förtjänar det. Jag vill vara omtyckt för att ha en anledning att inte vilja dö. Här vill jag passa på tacka alla som tycker om mig. Jag skulle inte leva utan er.

Kroppen är ett tydligt exempel. Jag vill att folk ska gilla den, jag vet att den är klassad som vacker och jag njuter av att passivt våldta denna kropp, som jag själv föraktar, genom att förföra män. Män som tror att de gillar mig och som jag därför inte kan känna någon respekt inför. Män som gillar mig sminkad, med implantat, fnittrig eller blyg, sofistikerad eller slampig; ombytlig och anpassningsbar... En knulldocka som kan fungera som mentor, sällskap och vän.

Jag har gjort detta till en del av mig. Inetllekt, implantat, attityd smink, yta. Så är jag och vill vara, dels för att det ofta uppfattas som attraktivt, något man tycker om, och dels för att jag ska kunna förringa äktheten när andra gillar mig. Då tycker de bara om min "roll" eller min fasad. Fasaden och rollen är förvisso en del av mig, kanske den enda delen jag verkligen gillar, eftersom den hjälper mig upprätthålla mitt självförakt. När jag gör mig snygg kan jag inombords hånle åt alla som ger mig komplimanger samtidigt som jag tackar. När någon säger att jag är smart kan jag inombords känna att de bara upplever mig som smart, eftersom det inte förväntas av en våpig uppenbarelse att kunna tänka. På så sätt blir min yta kanske det enda jag gillar hos mig själv för att det hjälper mig att fortsätta tycka illa om mig. Jag har inte velat tycka om mig själv, men jag vill gärna vara omtyckt.

Varför är detta så fantastiskt skönt att veta att jag inte vill leva och kanske aldrig har velat det?
Jo, för den insikten medför att jag vet varför jag inte vill dö.
Jag vet att jag vill vilja leva, inte bara för att andra vill det, utan för att jag tycker om mig själv, mitt liv och min kropp. Det är där jag måste börja. Jag behöver och vill lära mig att ifrågasätta självföraktet, och just nu är den stora drivkraften känslan att jag är orättvis mot mina vänner om jag inte kan hålla med dem om att jag är viktig och värd att tycka om.

Kanske kom denna insikt också tack vare att jag har träffat en kille alldeles nyligen. Jag vill att han ska tycka om mig (inte bara ytan eller fasaden). Jag vill att han ska tycka om mig för att jag är värd det. Inte bara för att jag har lyckats förvrida hans huvud med list, teknik, manipulerad kropp och smink. Han vet ännu inte om att jag genomgått ett könsbyte, så vi får väl se hur det går. Jag måste lära mig att hålla med mina närmaste om att jag är värd att tycka om. Vi får se om det går, men jag vill!
Äntligen!

Skuld och lycka

Här följer ett utdrag ur en konversation med min mor

Phittan:
Jag är i någon form av livskris...
Jag har varit bitter och cynisk och babblat massor om min klass, och varit arg på att inte alla ser världen som jag gör. Över att jag är missförstådd. Över att jag medverkar i konstruktionsprocesser som jag avskyr bara för att jag råkar gilla saker som är typiskt kvinnliga. En kille i min klass har råkat höra mig, och han tog illa vid sig. Jag har sårat honom. :(

Mamma:
Konstruktionsprocesser.....?

Phittan:
Ja... Du vet att "konstruera kön" typ. Att upprätthålla typiska bilder av hur manligt och kvinnligt "ska" vara. Fast jag egentligen inte tycker det. Jag har analyserat sönder allt och mig själv och ifrågasätter mitt könsbyte.
Fast jag ångrar mig inte...
Jag bara ifrågasätter allt.

Om jag tillåter mig att vara lycklig nu så känns det som om jag rättfärdigar att jag har varit olycklig förut. Jag kan inte förlåta mig för att jag har möjlighet att må bra idag. Då rättfärdigar jag att det är ok att gå och skämmas för sin kropp, sina känslor och tankar. Jag trampar på det barn jag en gång var, på den människa som kände sig konstig och annorlunda.

Mamma:
Men käre värld. Ja ja man blir ju sådär ibland. Jag tror det är bra. Om än jobbigt. Det visar väl att man inte bara är en försoffad, likriktad, snusförnöjd, mainstreamrobot.

Phittan:
Jag kan inte tacka för en komplimang utan att hata mig själv för att jag då också rättfärdigar att jag inte fick komplimanger lika mycket förr- innan silikonbröst, innan rälsen togs bort och finnarna försvann... När jag levde som en mesig, spinkig kille eller ett konstigt mellanting mellan man och kvinna.

Mamma:
Jag hänger nog inte med riktigt. Men det är ju det barn som du var som har kommit fram till allt som du är idag.

Phittan:
Jag vill inte vara bitter, och jag kan samtidigt inte tillåta mig att vara glad. Om jag tar emot en komplimang så rättfärdigar jag anorektiska ideal och silikontuttsideal.
(känns det som)
Därför förhåller jag mig till det på ett sätt som gör att jag blir bitter.

Mamma:
Antar att man ramlar ner i såna här hål ibland när man gjort så stort ingrepp/omställning som du.

Phittan:
Ja, kanske det.
Jag är ju glad samtidigt, och därför blir jag arg på mig själv.
Fatta hur sjukt det är! Men jag är glad att jag har kommit till en insikt i alla fall.

Mamma:
Men varför måste man bli arg på sej själv, man har väl för helvete rätt att vara snygg OCH vara glad och må bra!

Phittan:
Jo, men är det snyggt att vara skelett med silikonbröst? Tycker jag det, och är det ok att tacka och vara glad över att folk har ett SJUKT ideal?
Nej!

Mamma:
Att folk har sjuka ideal e förstås knäppt men vad fan.........ska man göra åt det? Tror knappast du skulle må bättre om folk tyckte att du var ful :)

Phittan:
Jag hade i alla fall inte känt mig lika skyldig.
Skyldig till att upprätthålla normer och ideal jag inte gillar (men samtidigt ändå gör)

Mamma:
Hm. Vet inte vad jag ska säga. Du är ju inte skyldig till nåt egentligen. Världen är som den är, och det är ju lite vinna eller försvinna hela tiden. Du är ju rätt taggad i näbben om man säger så helt och hållet lever du väl inte upp till Barbieidealen, eller!? :D

Phittan:
Nej, det gör jag ju inte... Och samtidigt har jag ju en hatkärlek till det idealet.

Mamma:
Ja, men tror du inte den hatkärleken kommer sej av att du var pojke och typ inte fick älska Barbie mm helt och fullt? Du kommer ju alltid att ha den pojken med dig.....

Phittan:
Ja, så är det ju.

Mamma:
Även om du e en (ganska :) ) klok kvinna nu

Gräv inte ner dig i bitterhet o elände. Det kanske inte var rätt att läsa genus just nu? Du kanske skulle behövt lite mer distans till din bakgrund om du fattar. Nån som inte har din bakgrund och därmed dina erfarenheter kan ju inte se världen som du gör osv. Kan du be klasskompisen om ursäkt?

Phittan:
Jag vet inte


Senare på kvällen bröt jag ihop totalt och lyckades med hjälp av en kompis ringa in en huvudorsak till mitt mående:
Jag kan inte förlåta mig för att jag har möjlighet att må bra idag. Då känns det som att jag rättfärdigar att jag mådde dåligt förr. Att det är ok att gå och skämmas för sin kropp, sina känslor och tankar. Jag trampar på det barn jag en gång var, på den människa som kände sig konstig och annorlunda. Jag visar för mig själv, barnet och omvärlden att det är så det ska vara. "Barn ska vara olyckliga och skämmas över sig själva om de känner sig annorlunda. Man ska känna sig olycklig när man inte lever upp till ideal." Är det inte det jag visar om jag tillåter mig att må bra och vara omtyckt nu när jag har möjligheten? Nu när jag lever upp till sjuka kvinnoideal?

Med andra ord: Skuldkänslorna för att jag vet att jag har möjlighet att bli lycklig och nå alla mina drömmars mål hindrar mig från att nå dem.

Möjlighet till lösning kan vara att tänka såhär:
Barnet som mådde dåligt är jag. Hade det barnet fått veta att hon skulle kunna leva som en vanlig tjej, få jobb och träffa killar utan att ens behöva tänka på att hon föddes med snopp då hade barnet varit lycklig i förskott. Då hade hon längtat. Jag har en skyldighet att faktiskt vara lycklig (eller åtminstone tillåta mig att bli det). Det är mitt ansvar inför det olyckliga barnet som jag en gång var. Hon visste att hon var en flicka, men ingen förstod det och till slut trodde hon att det var fel på hennes egen hjärna, personlighet och tankar. "Alla andra kan väl inte ha fel?" Nu när jag har bevisat att jag är kvinna borde jag kunna känna att jag gör revanch med mitt förflutna. Barnet hade rätt, barnet var äkta och det var fel att barnet skulle må dåligt. Då måste jag erkänna att barnet ÄR jag. Jag ska väl inte gå runt och missunna det barnet (mig själv) ett lyckligt liv som vuxen. Jag hade fel i diskussionen med mamma; Att må bra nu rättfärdigar inte att jag mådde dåligt när jag var liten! Det är inte fel att tillåta mig att må bra. Jag kanske till och med förtjänar det. Framför allt behöver jag det! Jag orkar inte må dåligt på insidan längre, och nu har jag alla möjligheter att äntligen kunna må bra.

Du som läser får gärna komma med något tips på en kort mening som sammanfattar detta! Jag behöver ändra mina känslor genom att tänka annorlunda. Vad ska jag tänka när jag känner att jag inte vill unna mig lycka?

Att vissna...

Jag gillar inte hösten!
Växterna vissnar ner, och träden förlorar alla sina blad precis när de är som vackrast.
Det för tankarna till kyla, mörker, död, och förruttnelse.

Men...

Det finns en liten ljusglimt.

Jag kan komma på mig med att hoppas att nästa år ska jag märka att det är sommar och ta mig tid att njuta av den. Nästa sommar ska jag vara glad och lycklig. Det går att känna så. Man kan vara glad över små saker. Man kan vara kär i livet och tycka om sig själv och alla människor. Man kan blomma.

Hur vet jag det, undrar du kanske?
Jo, för jag har kontakt med en människa som blommar nu, trots att det är höst, och trots att sommaren knappt har varit här i år. Trots att hon vet att det kommer en kall vinter.
Och hon delar med sig av detta till oss om vi vill ta till oss det.

Det finns en liten ljusglimt och blomman vårdar ljuset åt oss.

http://bladsdotter.blogspot.com/

Betala för min fitta!

Troligen har du redan betalat för min phitta. Och jag delar med mig av den helt gratis till de jag känner för att ha sex med. Det handlar inte om prostitution.

Ja, det låter ju mycket värre än vad det är. Framför allt låter det provocerande.
Men det är faktiskt helt sant. Om du är svensk medborgare så har du sannolikt betalat för min fitta. Eftersom sjukvården har kommit fram till att min kropp inte borde ha en snopp så har operationen betalats genom sjukvården. Jag betalade helt vanliga sjukvårdsavgifter för operationen och tiden jag var inlagd efter könsbytet. Det gick på några hundralappar, men hela processen kostade mer blod, svett och tårar än vad som går att ersätta i pengar.

Här med uppmuntrar jag alla skattesmitare att genast börja betala.
Betala in din skatt så att sjuka kan få vård!
Betala för min fitta!

Bögar som knullar fitta...

Ja, de finns...

På gay-communityt Qruiser finns en klubb som heter "Bögar som knullar fitta".

Från och med nu behöver heterosexuella tjejer inte längre klaga på klyschan att "alla snygga killar är bögar". Nu får de ju ta del av kakan! :)

Äntligen!
Precis som många killar drömmer om att få ha sex med två tjejer samtidigt kanske heterosexuella tjejer kan få hamna i centrum hos ett bögpar som blivit lite sugna på heterosex. Och tänk vad kul det vore med porrfilmer där en tjej upptäcker sin man med en annan man. Hon smygtittar och fascineras för att sedan komma in och fullborda det som hon tycker att två män inte kan klara själva. Så kallat "lesbiska" scener i heteroporr brukar skildras på motsvarande sätt.

Phittan har faktiskt fått uppleva två män samtidigt. Det rekommenderas varmt till de som tror att de skulle gilla det! Mina var dock inte bögar, så jag var helt och hållet i centrum: Den åtrådda.

Den sexuella identiteten speglar inte alltid den utlevda sexuella handlingen.
Till exempel behöver ju inte en person som onanerar/har sex med sig själv vara narcissist. En person som aldrig har haft sex behöver inte heller sakna sexualitet.

Inom hiv-prevention har man sedan länge vetat om att många män som har sex med andra män inte nödvändigtvis måste vara bögar eller ens bisexuella i sin identitet. Och eftersom budskap om säkrare sex behöver kännas träffande för individen är det viktigt att inte rikta sig bara till bögar och bisexuella män. Istället använder man sig av begreppet MSM (Män som har Sex med Män) för att inte exkludera den gruppen heterosexuellt identifierade män som faktiskt kan tänkas utöva killsex. Det har nämligen visat sig vara en ganska stor grupp, och som inte har gått att nå så lätt eftersom de inte brukar hänga på gayklubbar.

Kvinnor som har sex med kvinnor har man inte fokuserat så mycket på när det gäller hiv-prevention. Tjejsex är nämligen inte så smittsamt när det gäller hiv. Det sägs att det enda fallet där en kvinna blivit sexuellt smittad med hiv av en annan kvinna var ett par där man hade haft lite våldsammare sexlekar av bdsm-karaktär, och det var troligen blod som smittade.

För att understryka resonemangen lite vill jag kategorisera andra typer av sexuellt agerande:

KSM- Kvinnor som har Sex med Män. De kan mycket väl vara lesbiska eller bisexuella.
MSK- Män som har Sex med Kvinnor. Till exempel "bögar som knullar fitta".
KSK- Kvinnor som har Sex med Kvinnor. Till exempel en heterosexuell tjej som har trekant med en man och en kvinna.

Att bögar har knullat fitta genom tiderna är ingen nyhet. Tidigare var det ju vanligt att homosexuella tvingades leva fullt ut som om de vore heterosexuella. De tvingades gifta sig ha sex och skaffa barn med kvinnor, fast de kanske egentligen bara gillade andra män. Det sensationella med klubben "Bögar som knullar fitta" är just att det finns en hel drös med män som identifierar sig som bögar (inte bisexuella) och som ändå VILL knulla fitta. Definitionen av bög har ju alltid varit synonym med homosexuell man- Att en man sexuellt attraheras av män. Inte av kvinnor. "Bögar som knullar fitta" skriver historia. Det klubben har gjort är att den har öppnat upp för att en bög inte nödvändigtvis måste identifiera sig som bisexuell bara för att han råkar gilla att ha sex med tjejer ibland.

Detta i sin tur leder till att DU kanske i framtiden kommer slippa omdefiniera vem du är om du någon gång skulle göra något som avviker från ditt vanliga mönster. Du ska inte tvingas klassa dig som köttätare bra för att du föll för Jansons frestelse på julafton. Är du vegetarian så är du vegetarian.

För en tjej som inte vill ha pojkvän måste en fittknullande bög vara den ultimata knullkompisen.

//Phittan

(Jag är en MTF-post op.TS, KSM. Det vill säga: Male To Female, opererad Transsexuell Kvinna som har Sex med Män. Här skulle man också kunna tillägga "heterosexuellt identifierad" och "periodvis bögknullare". Man vill ju vara extra tydlig eftersom den sexuella identiteten inte alltid stämmer helt överens med den utlevda sexuella handlingen)

Placerad i KÖN

När jag ändå står placerad i kön för att få komma in på Qruiser.com tänkte jag att jag skulle skriva om ett eventuellt namn på min bok (som jag bara MÅSTE skriva). Den ska bygga på tankar, erfarenheter, reflektioner om världen ur mitt perspektiv.

Valet av titel skulle troligen vara "Hur man vet att man är kvinna", men jag tycker samtidigt att "Placerad i KÖN" hade varit passande. Innebörden av kön skulle således syfta både till det kroppsliga och sociala könet samt till kö (bestämd form singularis). Som i till exempel vårdkö för psykiatrisk utredning, kö för handläggning av könsbytesärendet hos Socialstyrelsens rättsliga råd samt operationskön.

Antingen får jag väl skriva två böcker eller så får boken bestå av flera delar.

Toalettklotter

Ibland får man bara ett konstigt infall. När jag vaknade idag fick jag en vision om en bok som jag ska skriva. En bok om toalettklotter.

Det låter kanske helsjukt, men faktum är att tankar man får på toaletten KAN vara mer än det man brukar minnas att man har läst. Mitt starkaste minne var när jag var på Gröna lund med familjen. Jag kom ut från toaletten helt likblek och berättade för familjen att någon hade skrivit "KUK" på väggen. Alla gapskrattade. Det var väl inte så ovanligt, tyckte de. Men det var skrivet i bajs, med fingrarna...

En del kanske kommer på meningen med livet, kladdar ner det i all hast på väggen (i brist på annat) för att sedan glömma bort att de någonsin har skrivit det. men för de flesta verkar det vara kuk, fitta och sex som är livets mening. Och det är väl inget fel med det. Så länge man inte skriver det med bajs.

Klotter är klotter. Det är fult, det är fel och det ska tas bort. Jag håller med, men jag vill ändå samla tankar och bilder, meningar och ord som finns i de offentliga privata rummen som toaletter utgör.

Boken ska vara som en "coffeetable book" som man kan ha på toaletten, och i slutet ska det finnas tomma sidor som man kan skriva i själv (istället för på väggarna).

Jag kommer på nya saker om boken hela tiden.

Har du läst något som du minns, klottrat på en toalett?
Har du skrivit något på en toalettvägg?
Maila mig gärna i så fall!

Om du ser ett riktigt kul, irriterande, vettigt eller galet klotter så meddela mig var det är!


Tillägg...
Lite fakta om klotter:
http://www.vastervik.se/templates/VVKommun_Page.aspx?id=4635

Buck Angel- The real man with a real pussy!

Den här sammanfattningen är inte tillgänglig. Klicka här för att visa inlägget.

Behandla mig som en negerhora!

Vill du att jag ska behandla dig som tjej?
Ända sedan jag började gå ut och festa i tjejkläder som dragqueen, eller som mer neutral "vanlig" tjej, så har folk frågat mig detta till och från. Jag blev förvånad de första gångerna över att folk var tvungna att bestämma sig för om jag var kille eller tjej innan de kunde förhålla sig till mig. "Behandla mig som människa" svarade jag ibland. "Det beror på HUR du behandlar kvinnor" svarade jag andra gånger. Men till slut valde jag att bara svara "Som tjej tack!", eftersom jag kände mig mest som tjej och hade blivit behandlad som pojke hela livet. Dessutom förstod ingen vad jag menade med mina motfrågor.

Jag ser dig som tjej!
Ett uttryck jag ofta får höra. Ibland med tillägget "helt vanlig" framför "tjej". Det känns som om meningen egentligen fortsätter med ett outtalat "...fast du inte är det". Skulle jag bli glad över det? Knappast! Så brukar man inte säga till "vanliga" tjejer, och det känns som att det förväntas att jag ska tacka för unnesten att få bli sedd som tjej (eftersom man inte kan förvänta sig att jag skulle bli det). Det värsta var väl när en kille jag hade känt i flera år kläckte ur sig det. Han sa det efter att vi hade haft sex första gången. "Vill du veta en bra sak?... Jag ser dig faktiskt bara som en tjej"... Det högg till i mitt bröst och jag tänkte att det var väl inte så himla konstigt när han hade knullat mig i fittan. Men jag svarade med ett sammanbitet leende "Vad bra, för jag ser dig som kille". Han såg lite förbryllad ut över mitt ganska otacksamma svar, och jag tror inte att han förstod min poäng tyvärr.

Jag vill bara att du ska veta att jag kommer att behandla dig som vilken tjej som helst.
Min gynekolog hade ett långt utlägg vid mitt första besök hos henne. Hon förklarade att hon hade läst på massor om den typ av operationer som jag har genomgått och om sjukdomen transsexualism. Hon hade bland annat läst om viken att förstå att vi ville bli behandlade som det kön vi hade bytt till. "Du ser verkligen ut som en söt tjej!"... Där kom det igen... Det där tysta "...fast du inte är det". Jag försökte le och tackade lite generat över att hon inte hörde det själv. Istället fortsatte hon "Jag vill bara att du ska veta att jag kommer att behandla dig som vilken tjej som helst". Precis som i filmen Pretty Woman, tänkte jag. Horan blir behandlad som en fin/vanlig tjej, tills någon får veta hennes hemlighet, då är hon bara hora igen. Och mannen som har tagit henne under sina vingar och hjälpt henne att göra en klassresa säger mot slutet av filmen "Jag har aldrig behandlat dig som en hora". Och även om det kanske stämde att han inte hade gjort det tidigare så svarar hon "Du gjorde det just nu". För det är bara till den underordnade och avvikande man kan påpeka att man har behandlat personen väl trots att den är hora, neger, transsexuell, kvinna eller vad man nu är. Och i detta påpekande finns en outtalad men tydlig tacksamhetsskuld.

"Behandla mig som en negerhora istället!" Det ville jag skrika till min gynekolog! Men så kunde jag ju bara inte säga...Jag tänkte efter några sekunder... hämtade luft för att säga "Vad bra, för jag tänkte att jag skulle behandla dig som om du vore en gynekolog"... Men luften gick ur mig och jag kunde bara få fram "Vad bra..." På så sätt svek jag mig själv. Jag godkände just då att man som mindervärdig ska vara tacksam över att någon bestämmer sig för att behandla en som om man vore vanlig (...fast de tycker att man egentligen inte är det).

Jag jämför det gynekologen sa med att säga till en mörkhyad att "Jag vill bara att du ska veta att jag tänker behandla dig som om du vore vit"...

Och vad skulle jag ha svarat om jag vore mörkhyad?
"Vad bra..."

Förlåt mig Qattmimsan om ni läser detta. Jag rättade mig i ledet och var en snäll och tacksam underordnad.

Den perfekta kvinnan?

Jag började experimentera offentligt med könskaraktäristska (feminina) attribut, när jag fortfarande levde som kille. Det började 1998 på RFSL Linköpings "Tvärtom-party", och jag fick hjälp av min bästa vän och före detta flickvän att klä ut mig till tjej. Jag fick otroligt mycket komplimanger och fick bevisat för mig hur mycket snyggare min kropp uppfattades om man tolkade den som kvinnlig; Långa ben, liten näsa, sparsam kroppsbehåring, lång hals, pianofingrar, anorektisk slankhet (vilket bidrog till markerade höftben, antydan till rutor på magen och synliga nyckelben) gav (i kombination med löshår, smink och tjejkläder) illusionen om den "perfekta" och närmast ouppnåeliga kvinnokroppen. Jag hade naturligtvis också lösbröst, som var större än vad en tjej med min längd och vikt skulle kunna ha naturligt.

Om jag inte redan hade känt mig som den fula ankungen som blev svan när jag upptäckte att späda androgyna pojkkroppar upphöjdes inom gayvärlden, så kände jag det verkligen den där kvällen! Den kroppskonstruktionen uppfattas nämligen som ännu vackrare om den tillhör en tjej. En kille talade om för mig att jag var snyggare än Rickard Engfors, och så avslutade han med att jag "ser ut som kronprinsessan Victoria när hon var anorektisk och vackrare än någonsin..." varpå han tillade "men så får man ju inte säga högt"...

Killen menade varje ord han sa. Han var en bitterfjolla som egentligen inte hade så mycket till övers för mig, och han var extremt modemedveten vilket jag aldrig har varit. Idag är han chef i en klädbutik. Och jag tror fortfarande att anorektiska ideal råder i samhället (för kvinnor), så länge det inte blir så tydligt att det ser sjukt ut och måste pratas om.


Med nyfunnet självförtroende började jag klä mig i tjejkläder nästan varje gång jag festade. Jag deltog på Loveboat när man skulle kora Östersjöns första dragqueen. Sedan anmälde jag mig till Miss Diva 2000 (en dragqueen skulle koras tillsammans med Mr Gay Sweden). På den tävlingen träffade jag min tvillingsjäl som också hon skulle komma att byta kön ett par år senare (samtidigt som jag). Tillsammans startade vi en dragshowduo som samarbetade med andra dragshowgrupper. Vi festade på alla möjliga ställen: ravepartyn, hårdrocksställen, RFSL-fester, inskränkta heteroställen, utpräglade gayställen, privatfester och fetishklubbar... Ja, vi var nog i de flesta partymiljöer som vi kunde komma på. Alkoholen flödade och vi levde på öl, cigaretter och kaffe.

Ju mer vi levde som icke manliga väsen som upphöjer och parodierar en konstruerad kvinnlighet, detso mer kände vi att vi inte kunde gå tillbaka och leva som något vi inte var. Vi var inte män, och vi hade aldrig varit det heller.


Den 22 november 2002 påbörjade jag och min bästa kompis hormonbehandlig genom en läkare utomlands. Vi hade då redan levt som tjejer i ett halvår. Det var lång väntan på att få hjälp av den svenska vården, och jag ville inte att min kropp skulle maskuliniseras mer. Men hjälpen kom till slut från den svenska vården också. Mitt könsorgan korrigerades vid den "stora" könsbytesoperationen i juni 2005 efter två års psykiatrisk utredning. Jag fick kvinnligt personnummer och erkändes därmed som kvinna enligt svensk lag. I början av 2006 fick jag bröstimplantat och man tog bort en del av adamsäpplet så att det inte skulle synas.
Kanske blev jag till slut "den perfekta kvinnan"?

• Lång och smal med långa ben och ett utseende som "passat" som kvinnlig modell i tre modevisningar.
• Ett halvt liv med självförakt och kroppsliga komplex som grundlade en önskan att få bekräftelse genom att bli objektifierad, åtrådd och nyttjad.
• Flera år av träning i smink, hår, rörelser och klädsel som framhäver det som uppfattas som kvinnligt (med feedback från publik och krogfolk).
• Stora bröst, men inte för stora. Man kan få dem att se extrema ut, men de kan också se helt naturliga ut. Allt beroende på klädval.
• En ganska klassisk (heteronormativt sett) "manlig" sexualdrift, som yttrar sig genom att jag vågar visa att jag är kåt och inte är rädd att ta initiativ. Men samtidigt har jag en önskan om att bli tagen på allvar vilket gör att jag kan vara en "fin" intellektuell akademikertjej utanför sängkammaren. En hora eller madonna, beroende på sammanhang och önskemål.
• En fitta som är trång och som inte blir lika våt som en "vanlig fitta" vid lubrikation, och som därför får vissa killar att komma på sig själva med att de "inte ens tänker på analsex längre" när de är med mig. Att inte kunna bli med barn ses ofta som en fördel inledningsvis, innan man blir ett par på riktigt.
• Killar som inte känner till min bakgrund fascineras ofta av att jag är så duktig på att runka och suga kuk. Vet de däremot om min bakgrund så förväntas jag vara extremt duktig på just det.

Vissa verkar tycka att de här punkterna gör mig till den perfekta kvinnan. Men personligen äcklas jag av de ideal som jag faktiskt lever upp till och normer om hur en kvinna "ska vara". De normer som jag befäster. Jag blir arg och glad på samma gång över att bli betraktad som en "10-poängare". När jag har klätt mig i snygga kläder, fixat håret och sminkat mig händer det att bilar stannar och släpper över mig fast det inte är övergångsställe. Det händer så pass mycket oftare än om jag är ostylad att jag blir rasande. Då tänker jag på den magra androgyna killen, med tandställning, finnar och dåligt självförtroende som knappt fick komma över vägen fast det var övergångsställe. Den killkropp som blivit min kvinnokropp, efter operationer och hormonbehandling. Den i grunden manliga kroppen som ses som den ultimata kvinnokroppen. Den kropp som får folk att tro att jag alltid har varit en populär och tuff tjej i skolan, och som troligen har mobbat feta och fula klasskompisar. Den kropp som får folk att tro att jag alltid lyckats förföra de snyggaste, coolaste killarna och tillsammans med dem hånskrattat åt nördar och plugghästar. Den kropp som tydligen gör det "ok" att ifrågasätta om jag får jobb på grund av mina kunskaper och meriter eller för att jag har "kuksugarläppar, är fotomodellsmal och har stora bröst".

En mycket nära vän har beskrivit mig så här i sin blog "Att blomma":

"Jag har en vän som också hon genomgått en könskorrigering. Hennes stil anspelar lite mer på sexualitet än min, och hon är smal och har gjort en bröstförstoring. På hennes jobb är det ingen som vet. Hon upplever att ingen på hennes jobb tar henne på allvar, ingen tror att hon har någon livserfarenhet alls, och en del antyder tillochmed att hon fått jobbet bara pga sitt utseende. Hon blir inte tillfrågad om saker hon faktiskt vet, man ser ned på henne bara utifrån hennes sätt att konstruera femininitet. Detta är för jävligt! Och visste de vad hon hade gjort skulle de genast se henne som väldigt smart. Kände de till hennes enorma livserfarenhet skulle de beundra henne. Men nu - bara för att de ser henne som "bimbo" eller något åt det hållet så ser de ned på henne, tror de inte gott om hennes intellektuella förmåga. Hon vägrar komma ut på jobbet bara för att bli tagen på allvar. Jag ser detta som väldigt feministiskt! Jag ser det som en enorm kvinnosolidaritet - hon vägrar gå med på att bara för att hon skulle varit född som hon är idag så skulle hon vara dum och okunnig. Istället för att göra det lätt för sig intar hon bimbons position och lever den, plågas med den. Mer kvinnosolidariskt kan det inte bli!"

(Ur "Att blomma")

http://sameflicka.blogspot.com/2007/07/varfr-jag-tycker-att-det-inte-r-okej.html


Lite kuriosa:
Miss Diva-tävlingen hölls i Mynchenbryggeriet under Stockholm Pride inför en publik på flera tusen. Av deltagarna i tävlingen 2000 är vi nu tre som har bytt kön. De tre smalaste och mest androgyna. Vi blev fotade tillsammans av någon som tyckte att vi påminde om Häxorna i eastwick. Jag vann pris för bästa make up och hade fått flest internetröster på Sylvester. Vinnaren i tävlingen hette Spectra, och ska enligt ryktet ha lagt dragshow på hyllan året efter på grund av en pojkvän som inte gillade "fjollighet".

Qattmimsan

Det var genom Qattmimsan jag förstod Queer och vikten av queerteori.

Det var fortfarande 1990-tal, jag kom ut som bög med buller och bång, och gjorde några av mina viktigaste kliv på jordytan. Det påverkar mig än idag efter mitt "könsbyte", och jag tror inte att Qattmimsan riktigt har förstått att de skrev historia och ändrade livsåskådning hos en halv generation queera människor i Sverige.

En bögkompis introducerade mig för Qattmimsan på Internet, sedan sammanställde han texter därifrån, och jag tror att han hittade andra texter i samma anda som han sedan skrev ut och döpte till "Facts for Fags".

Att våga erkänna för sig själv och andra att man gillar någon av samma kön, att stå upp för sig själv och sina känslor fullt ut och att inte ta skit för att man har en förmåga att bli kär och attraheras av någon. Att inte vara det snälla, undergivna offret, som tackar anhöriga för att de stannar kvar vid ens sida TROTS att man avviker från normen. Att inte vara tacksam för att man undgår misshandel eller mordhot (våld är alltid fel). Att våga ta steget att vara sig själv, även om det innebär att man bryter mot normer. Precis som en afrikan inte ska säga tack när någon säger "Jag ska behandla dig som om du vore vit" ska inte någon annan behöva känna tacksamhet för att man blir sedd och behandlad med tillbörlig respekt. I helvete heller!

Man måste KRÄVA respekt! Tycker de inte om mig för den jag är så kan de fara åt helvete! Jag har inte gjort något ont, och jag är värdefull och förtjänar respekt och att må bra oavsett om jag avviker eller ej. Jag tänker inte vara snäll längre!

”Kanske det mest smärtsamma av allt; att ta konsekvenserna av att de finns: De som inte respekterar dig. Det här är så enkelt och så svårt: Du behöver inte människor i ditt liv som inte accepterar dig, som inte låter dig vara den du är utan försöker förändra eller hånar dig. Det är inte nyttigt för dig. Förr eller senare når du en gräns; Ska du släppa taget om dessa individer eller fortsätta stånga huvudet blodigt mot deras homofobi. Du kan inte ändra dem, och det är ej heller din uppgift. Men det är ditt ansvar gentemot dig själv att inte utsätta dig för någon som gör dig illa. Har man en tagg i foten drar man ut den, man bönfaller den inte att sluta göra ont.” (Qattmimsan)

Av Qattmimsan finns idag bara historien, minnet, andan och själen...
Då och då ryktas det att Qattmimsan har vaknat till liv, men idag när jag sökte efter mitt älskade gamla spöke hittade jag det här:
http://www.qatten.com/qm.html

På sidan hittade jag det här i en av de återfunna förlorade vishetstexterna:
"Kan vi hjälpa en enda att känna sig stark och stolt har vi lyckats..."

Ni har lyckats!

Jag ska göra vad som står i min makt för att återge vad som står i "Facts for Fags" när jag hittar den.

Håll ut!
Håll minnet och historien om Qattmimsan levande!

Varför namnet Phittan?

Själva ordet "phitta" kommer ursprungligen från ett litet internskämt med mina arbetskamrater.

Jag har dessutom funderat på vad jag ska kalla det jag har mellan benen. Det handlar ju faktiskt om ett konstruerat (eller rekonstruerat, beroende på hur man vill se det) kvinnligt könsorgan.

Vagina låter för kliniskt (och jag associerar det till barnafödande)

Slida låter som något där man "ska föra in något"

Framstjärt är faktiskt VEDERVÄRDIGT (för att inte tala om köttfjäril, gegghål, kleggveck och skäggbiff)...

Men fitta låter kanske lite för porrigt, och samtidigt används det ju som skällsord...

Jag tycker att man borde återta ordet fitta som egentligen betyder "våt ängsmark".

Och min fitta har faktiskt ingen annan funktion än att ha sex med (eftersom jag inte KAN föda barn). Därför gör det mig inte något att den förknippas "bara" med sex... Det är väl inte så bara för en sexgalning som mig?

Som alla vet blir allt som skulle ha stavats med F finare om det stavas med Ph:

Philipsson, Dr Phil, Photograf och sist men inte minst (dock något mindre än Dr Phil) Phittan i all sin glans... (jag alltså).

Det är skillnad på att ha en och att vara en Phitta. Det lärde jag mig när jag såg "Pensionat Oscar"av Jonas Gardell. Oavsett så ska jag försöka vända båda innebörderna till något positivt.

Genus- Bra eller anus?

Jag har börjat plugga genuskurser. Det är intressant och engagerande på ett upprörande sätt. Som så kallad "könsbytare" har jag funderat under många år kring frågor som rör biologiskt kön, könsidentiteter och uppfattningen om kön.

En man som jag känner kom på det fyndiga namnet "Genus- Bra eller anus" till en paneldebatt som han anordnade. Som namnet antyder så har han en något skeptisk inställning till genusfrågor och de som driver dem. Jag är ett undantag, eftersom han uppfattar min femininitet som äkta och tilltalande...

Är man intresserad av genusfrågor får man snabbt lära sig att en stor del av befolkningen inte vet vad genus är. Och om man börjar dra paralleller till feminism så kan stämningen bli hotfull. Det hade jag aldrig kunnat tro. Feminism och genusfrågor förknippas ofta med militanta manshatande kvinnor.

Jag hade fördomar om vilken typ av människor som pluggar genuskurser. Allvarligt talat var jag lite nervös att möta dessa rabiata feminister Men tyvärr stämde inte mina fördomar..
Min konstruerade bild av den typiska genusstudenten såg ut så här:

* manhaftig kvinna
* påläst om politik, sociologi och genus
* föraktfull mot normer som rör hur män och kvinnor "ska vara"

Istället har det visat sig att en del som läser genus (i min kurs) inte har fått upp ögonen för hur det ser ut i samhället. De har inte vaknat upp. Jag trodde ju att det var därför man läste den här typen av kurser; För att man åtminstone hade något litet hum. Nu är jag smått bedrövad över hur LITE resten av befolkningen måste veta om genus när de som intresserat sig för att läsa om det inte verkar ha en susning efter tre veckors studier...
Vart är samhället på väg?
Ge mig en barrikad att klättra upp på!

Rakar du dig under armarna?
Det är en fråga man kan få av de okunniga, som om det vore JUST DET genus handlar om. Killar som rakar sig under armarna, är de bögar eller transvestiter undrar jag då?

"aha, låter ganska intresant, mäniskokroppen över huvud taget är intresant att läsa om tycker jag."
Citat från en kille som raggade på mig på nätet. Han hade just fått veta att jag pluggar genuskurser. Vad svarar man på det?

"Jag fick en crazy idé om att jag skulle försöka anställa 50% män och 50% kvinnor i mitt företag. Det var svårt, och nu känner jag att genus... det är ett ämne som passar mig nu när jag har upptäckt att det finns skillnader mellan män och kvinnor."
(Ungefärligt citat från en 40-årig kvinnlig klasskamrat som verkar gilla boken "Män är från Mars och kvinnor från Venus")

Vad är det som är så himla "crazy" med att försöka eftersträva jämställdhet och jämn könsfördelning på arbetsplatsen? (Tänkte jag för mig själv).

Trodde hon att resten av klassen skulle applådera hennes "storsinnade nytänkande"?

Åh, vad fint att hon har kommit på att det finns skillnader! *ler sarkastiskt* Kan hon inte passa på att uppfinna hjulet en gång till när hon ändå gör så kloka upptäckter!

Jag tittade mig om i klassrummet, för det här borde väl väcka en bitterfitta i alla som intresserar sig för genus...

Resten av klassen nickar uppskattande mot henne...

Jag håller tummarna för att klasskamraterna efter kurserna i genus kommer känna att man inte förtjänar ett STORT tack för att man låter bli att diskriminera/ särbehandla. Och att företagaren kan sträcka sig till att kanske släppa in en och annan jude eller eller turk på jobbet också i framtiden, nu när hon upptäckt att vi alla inte är med i leken på samma villkor.

Den ljusnande framtid är SVÅÅÅR!