Phittan kommer ut som Svensson

Hur gick det här till?
Arbetarkillen med villa, volvo och vovve har satt igång min biologiska Svenssonklocka. Han tog med mig ut till huset på landet, kysste mig i mer än en timme på köksbänken där jag hade hoppat upp. Vi drunknade i varandras ögon och pratade om relationer, drömmar och mål. Mitt liv passerade revy. Mitt framtida liv, och där ser jag till att barnet kommer till skolan, påtar i trädgården med perenner och grönsaker, och umgås med familj, vänner och husdjur. Slutligen sitter jag och stickar i en gungstol på altanen med en katt i mitt knä, men då var jag pensionär.

Plötsligt var det natt. Vi lekte med hunden och gick ut en promenad med honom hand i hand på en liten grusväg i den kolsvarta natten utan ficklampa. När vi kom in fortsatte kyssandet och pratandet med två små avbrott för en kopp te och en whisky innan han slutligen bar mig till sängen och fulländade dagen för att sedan somna med mig på sin arm.

Han har något att fylla ut mitt stora hål av längtan med, och då menar jag inte att han är välutrustad mellan benen (fast det är han ju också). Han är rustad för att "bygga bo". Han har ju redan gjort det. Ett komplett Svenssonbo, om man bortser från att han är singel och utan barn.

"BDSM-relation" tycker en lesbisk feministkompis till mig att det låter som. Jag har inte riktigt förstått vad hon menar, men någon poäng har hon ju utifrån ett feministiskt perspektiv. Men tänk om jag verkligen VILL ha detta. Jag är nästan säker på det, även om det inte blir med honom.

När jag berättade att killen inte är sofistikerad eller kultiverad svarade hon sarkastiskt att kvinnan ska stå för det intellektuella och för kulturen. "Du har ju själv sagt att du fått höra att det kvinnligaste hos dig är ditt intellekt" påminde hon mig. Hon lät nästan illamående när hon fortsatte att "du vill nog inte ha en intellektuell kille. Du vill ha en köttig man som kan spänna på dig och dra hem pengar". Hjääälp, jag tror att hon har rätt. Jag vill vara den mest intellektuella och sofistikerade i relationen, och jag vill ha en motpol som får mig att framstå och känna mig mer kvinnlig.

Visst skulle jag önska att jag kunde fixa fast jobb, hus och bil helt på egen hand på två år så att jag kan börja tänka på att adoptera barn när jag är 30 år. Men just nu har jag svårt att se hur jag skulle kunna göra det i tid. Och jag vill ha det livet nu. Jag vill kunna se mitt mål, och jag vill dela livet med en man. En lång, biffig sådan som är händig och arbetsam. Tänk om det är han! Skaffar jag bara ett fast jobb och en vigselring så kan jag i princip skicka in ansökan om adoption dagen efter och då är livet fulländat. Ska det vara så? FÅR man känna såhär?