Halleluja!

Det är inte ens ett halvår sedan jag konstaterade att jag såg en person i spegeln för första gången. I normala fall tittar jag bara på ett föremål, en bild, en skulptur eller en docka som man kan snygga till med smink, frisyrer och kläder. Jag kunde inte ens komma ihåg när jag senast såg en människa och när jag senast mötte min egen blick. Någon gång borde jag väl ha gjort det förr?

Jag vet inte, för jag minns inte och det kvittar faktiskt, för nu har jag vid cirka fem tillfällen råkat stå öga mot öga med en människa framför spegeln.

Men idag var det mycket speciellt. Jag upptäckte först personen/ varelsen. Sedan sa jag plötsligt "hej" per automatik, helt utan att reflektera över det. Så som man brukar göra när man möter någon av en slump. Jag insåg hur knäppt det var att överrumplas av att det fanns en person bakom spegelglaset, skrattade åt situationen samtidigt som jag gladdes över att jag kanske håller på att inse att jag är en person som är värd att tyckas om och som man kan se i ögonen utan att skämmas över. Men det mest fantastiska var att jag därefter för första gången inte kunde se något manligt i spegeln. När jag hade konstaterat det så blev jag ännu gladare och jag försökte faktiskt föreställa mig personen som en man. Jag tittade efter bilden av en man som jag har kunnat se när jag kollar på gamla foton av mig själv från tiden när jag levde som kille. Men det gick inte få fram bilden av en man ens när jag försökte. Jag såg en person, inte en bild, och det var en kvinnlig person som nästan skrattade åt mig som om hon ville säga "hur kunde du vara så dum att du trodde att du skulle kunna se en man när du tittar på mig". För inte ens med manligare attribut eller drag hade man ju kunnat se henne som en man. I alla fall inte om man såg henne som en person. Som den person hon är.

Kanske är det så att det som jag har uppfattat som manligt i spegeln bara syns om man betraktar kroppen och spegelbilden som ett föremål, en sak, skulptur eller docka. När man ser personen så blir plötsligt enstaka fysiska detaljer oviktiga.

Män är ett folk och de bor i ett främmande land....

Grovarbetarkillen tog med sig Phittan på en fest med hans nya chef, chefens fru samt deras fem vänner i fredags. Phittan kände att det var lite tidigt att redan efter andra dejten bli medbjuden på en sådan tillställning, men hon kände sig trygg i grovarbetarens sällskap. Vi kompletterade varandra som om han vore från Mars och jag från Venus. Hela sällskapet bestod av marsianer och venuiter som talade olika språk, tänkte annorlunda och kompletterade varandra. De var stympade utan varandra: ofullständiga. Jag smickrades av att betraktas som ett praktexemplar av venussläktet. I sammanhanget framstod jag som mycket kvinnlig och jag blev tydligt placerad i kvinnolägret. Jag är inte van vid de här sammanhangen eftersom jag mest umgås med människor som inte vill göra någon större åtskillnad på män och kvinnor. Det var både olustigt och underhållande.

En kvinna från modebranchen i sällskapet tyckte mycket om Phittan. "Hon är världsvan! Hon är som vi brukar säga inom modebranchen: sval. Hon verkar inte komma från den här hålan. Hon måste vara Stockholmare."

En stund senare skrockade en äldre auktoritär man. "Hö hö hö... Lyssna på mig nu grabbar. Min kloke far berättade för mig när jag var ung att: Kvinnor är inte människor- De är ett släkte". Phittan bara log och bet sig försiktigt i läppen. Lika bra att inte lägga sig i diskussionen när man inte blir tilltalad.

Genom att tillskriva könen egenskaper och leva efter att det är en sanning hittar man gemensamma referensramar som kan ge en trygghet. Jag är emot strikta ramar men vill leva som kvinna och bli sedd som det. Att jag råkar falla inom ramen för vad som uppfattas som kvinnlig i det här samhället är nog bara tur. Att kvinnor skulle vara ett släkte är helt vansinnigt. Men det är väldigt vanligt att vi delar in människor i grupper och tillskriver grupperna egenskaper. Phittan började tänka på sången "Barn är ett folk och de bor i ett främmande land". (Det gåtfulla folket av Beppe Wolgers)

För att tydliggöra hur det påverkar vår uppfattning om gruppen kan vi byta ut barn mot något annat. Män till exempel. Mest extremt blir det kanske om man skulle sjunga om negrer som ett "gåtfullt" och märligt folk från ett främmande land. Men om sanningen ska fram så skulle det faktiskt kunna ligga mer sanning bakom de orden än att påstå att man är ett annat folk för att man har olika ålder eller kön.

Ändå kan Phittan inte låta bli att tycka att "Svenssons" är ett förutsägbart och inskränkt släkte. Ett släkte som stypar sig själva genom att skapa och hålla liv i en kultur där könsrollerna inte tillåts att vara kompletta utan varandra. Ett "levande rollspel" som tagits på för blodigt allvar, och som påverkar alla som bor i samhället. Oavsett om man vill vara med i spelet eller inte. För vissa passar kanske rollerna. Och Phittan stör sig särskillt mycket på att hon själv vill spela den roll som ligger henne närmast om hjärtat; En kvinnoroll med en manlig motspelare.

Phittan har fått höra av en 20 år äldre kompis att hon är generaliserande, föraktfull och fördomsfull mot heterosexuella Svenssons. Phittan har kommit fram till att hon egentligen faktiskt bara är avundsjuk. Hon vill leva det livet som hon tycker är töntigt. Phittan vet inte riktigt varför hon tycker att det är töntigt, men mycket har nog att göra med att hennes familj (som faktiskt är en variant av Svensson) har moraliserat en del över de saker som de kallade "Svensson". I Phittans kultur-snobb-släkt har det upphöjts att vara annorlunda. Här följer tre illustrerande exempel:

1. När Phittan levde som bög och stod upp för sitt annorlundaskap ansågs det som något mycket starkt och vackert.
2. När Phittans 18-åriga bror sa att han "hellre såg ut som ett troll än som en prins" varpå han lät håret bli dreadlocks tyckte vi alla att han var cool.
3. När Phittan var liten och lekte flicklekar såg man inte Phittan som den tjej hon ville vara utan som "den nya generationen man" som kunde vara mjuk och leka med dockor för att bli en bra pappa. Det hade sina fördelar: Phittan fick vara som hon var som person, men hon erkändes aldrig som en tjej.

Phittan kommer ut som Svensson

Hur gick det här till?
Arbetarkillen med villa, volvo och vovve har satt igång min biologiska Svenssonklocka. Han tog med mig ut till huset på landet, kysste mig i mer än en timme på köksbänken där jag hade hoppat upp. Vi drunknade i varandras ögon och pratade om relationer, drömmar och mål. Mitt liv passerade revy. Mitt framtida liv, och där ser jag till att barnet kommer till skolan, påtar i trädgården med perenner och grönsaker, och umgås med familj, vänner och husdjur. Slutligen sitter jag och stickar i en gungstol på altanen med en katt i mitt knä, men då var jag pensionär.

Plötsligt var det natt. Vi lekte med hunden och gick ut en promenad med honom hand i hand på en liten grusväg i den kolsvarta natten utan ficklampa. När vi kom in fortsatte kyssandet och pratandet med två små avbrott för en kopp te och en whisky innan han slutligen bar mig till sängen och fulländade dagen för att sedan somna med mig på sin arm.

Han har något att fylla ut mitt stora hål av längtan med, och då menar jag inte att han är välutrustad mellan benen (fast det är han ju också). Han är rustad för att "bygga bo". Han har ju redan gjort det. Ett komplett Svenssonbo, om man bortser från att han är singel och utan barn.

"BDSM-relation" tycker en lesbisk feministkompis till mig att det låter som. Jag har inte riktigt förstått vad hon menar, men någon poäng har hon ju utifrån ett feministiskt perspektiv. Men tänk om jag verkligen VILL ha detta. Jag är nästan säker på det, även om det inte blir med honom.

När jag berättade att killen inte är sofistikerad eller kultiverad svarade hon sarkastiskt att kvinnan ska stå för det intellektuella och för kulturen. "Du har ju själv sagt att du fått höra att det kvinnligaste hos dig är ditt intellekt" påminde hon mig. Hon lät nästan illamående när hon fortsatte att "du vill nog inte ha en intellektuell kille. Du vill ha en köttig man som kan spänna på dig och dra hem pengar". Hjääälp, jag tror att hon har rätt. Jag vill vara den mest intellektuella och sofistikerade i relationen, och jag vill ha en motpol som får mig att framstå och känna mig mer kvinnlig.

Visst skulle jag önska att jag kunde fixa fast jobb, hus och bil helt på egen hand på två år så att jag kan börja tänka på att adoptera barn när jag är 30 år. Men just nu har jag svårt att se hur jag skulle kunna göra det i tid. Och jag vill ha det livet nu. Jag vill kunna se mitt mål, och jag vill dela livet med en man. En lång, biffig sådan som är händig och arbetsam. Tänk om det är han! Skaffar jag bara ett fast jobb och en vigselring så kan jag i princip skicka in ansökan om adoption dagen efter och då är livet fulländat. Ska det vara så? FÅR man känna såhär?

Jag ska hora hela natten, hora hela dan. Hora hela natten ta betalt av halva stan!

Jag fick en återfall i sexmissbruket... Första gången sedan jag förlorade oskulden som jag har varit ute på krogen och varit 100% säker på att jag inte har någon könssjukdom.

I lördags var jag ute på tre uteställen. Kortare klänning, högre klackar, längre ben och colare frisyr än vanligt. Synd att jag vill vara anonym, annars hade jag gärna stoltserat med bilder här. Om det var en lyckad kväll vet jag inte, men jag hade i alla fall trevligt på söndagen. Hela dagen spenderade jag i sängen hos en kille som jag följde med på lördagsnatten. Kanske skulle han kunna vara den rätta att dela livet med. Han har villa Volvo och vovve, ett bra betalt jobb och en trevlig kropp. Jag kände mig nästan frestad att flytta in i huset och börja pyssla i trädgården.

Innan jag vet vad jag känner för honom vågar jag inte berätta att jag föddes med en killkropp. Blir jag inte kär så ser jag ingen anledning att säga något. Blir jag kär så vet jag inte heller om jag kommer våga berätta, eftersom jag skulle vara rädd att förlora honom. Och för att krångla till det hela ytterligare så kan jag tillägga att jag troligen inte kommer att tillåta mig att bli kär innan jag vet hur han skulle reagera.

Hur som helst så träffade jag denna kille precis innan stängingen på krogen. Då hade jag bara sex i huvudet. Tydligen hade jag tidigare kysst en av vakterna på halsen och smekt honom i skrevet. Han skrev och berättade det för mig nyss på msn. Jag kommer inte ihåg det och blev generad när jag fick höra det. Han hade bara tyckt att det var trevligt och han tjatar som vanligt om att vi ska träffas för att ha sex. Vakten vill att vi ska ha sex i nyktert tillstånd, men jag vågar faktiskt inte. De två gånger jag har varit med honom innan har vi varit berusade båda två. Han reagerade båda gångerna över att han inte fick slicka mig eller röra mig med händerna mellan benen. Skulle vi ha sex i nyktert tillstånd så skulle han kanske vara mer uppmärksam, och han kanske skulle upptäcka att jag inte ser 100% ut som vanliga tjejer mellan benen. Det är tråkigt, han är bra i sängen och vi gillar varandra mycket. Skulle han få reda på min bakgrund vet jag inte alls hur han skulle reagera, och jag vågar inte ta reda på det.

Innan jag kysste vakten på halsen hånglade jag med en kille som verkligen föll mig i smaken. Han såg lite farlig ut, och jag har nu fått veta att han har ett förflutet som gangster/ bråkstake. I lördags hade han ett kors runt halsen, och han är tydligen kristen nu. Han ville inte svara på vilket samfund han tillhörde, så jag trodde att han tillhörde någon frireligiös kyrka. Han verkade vara en riktigt trevlig och snäll kille. Jag vill inte leka med sådana. Jag villinte såra dem, och jag vill inte bli dumpad av dem när de får reda på min bakgrund. Vi bytte nummer och han har skrivit massa meddelanden. När det handlar om sexraggning så vill jag hålla mig till svin. Då behöver jag inte må dåligt om de inte accepterar min bakgrund. Vettiga killar som jag respekterar vågar jag nästan inte befatta mig med. Det finns nämligen några av dem som inte kan hantera min bakgrund. I och med att jag tycker att de är vettiga, erkänner jag för mig själv att jag är en sådan som man kanske inte skulle kunna vara tillsammans med. Det gör ont!

Innan jag hånglade med den kristna före detta gangstern blev jag ihopparad med en kille som är sex år yngre än mig på första krogen jag var på. Även han verkade vettig, så vi bytte nummer. Men jag vet inte om jag vågar träffa honom igen just eftersom han verkade vettig. Dessutom var han nykter vilket jag inte direkt kan skryta med. Bra på att kyssas var han i alla fall. Jag har lovat att höra av mig. Nyss fick jag veta att han är bisexuell, så han skulle säkert inte ha några problem med mitt könsbyte. Det känns i alla fall betryggande. "Du kommer bara att leka med mig" sa han. Och jag kunde inte säga emot honom. Jag har ju en tendens att göra min kropp till en leksak och använda den till att leka med killar.

Kvällen kan sammanfattas så här:

1. Premiär för temaklubb på krog 1- Hångel med 22-årig bisexuell.
2. Hångel med kristen gangster på krog 2
3. Kysser vakten på halsen på krog 2
4. Hånglar med kille nummer 4 precis innan stängningen av krogen. Följde sedan med honom hem till villan på landet.

I filmen "Den där Mary" får huvudpersonen tipset att inte gå ut på date om han inte har runkat först, eftersom man då kan frestas att tänka med kuken och fatta fel beslut. Det är nog ett råd som gäller mig också. Jag borde inte få dricka alkohol och vistas bland män om jag inte har fått orgasm först. Jag tänker nog alldeles för mycket med phittan. Jag lever alldeles för farligt. Skulle ryktet om min bakgrund nå alla killar jag har haft sex med så finns det en risk att någon av dem kommer vilja döda mig. Det är dags att jag köper en "Rabbit"-vibrator som alla mina väninnor rekommenderar Då kanske jag inte frestas att utsätta mig för risker.

Hur ska jag göra?

• Blir jag kär så måste jag berätta, men då vill jag inte.


• Blir jag inte kär så finns ingen anledning att berätta.


• Jag blir troligen inte kär innan jag vet hur han skulle reagera.


• Blir han kär i mig så kan jag inte lita på att han gillar mig fullt ut innan jag vet att han accepterat min bakgrund. Annars är det ju inte HELA mig han gillar.

Det är svårt att konkurera med det mitt ex fick mig att känna. Han såg mig till 100 % som tjej TROTS att jag hade en snopp. Och han tog risken att flytta ihop med mig och att hans familj och vänner skulle få reda på hur det låg till med mig. Ingen kan någonsin bekräfta mig på det sättet idag. Samtidigt blev självkänslan körd i botten. Genom att till varje pris hålla min bakgrund hemlig talade jag indirekt om för mig själv att könsbytet var något smutsigt och fult som man måste hålla hemligt för att duga som partner, vän, svärdotter och klasskamrat på högskolan.

Just nu försöker jag hitta någon form av medelväg:
Att hålla könsbytet hemligt för att jag vill bli sedd som vanlig tjej. Samtidigt måste jag jobba på att försöka känna att det är helt ok att vara könsbytare, att jag egentligen inte skulle behöva acceptera att andra ser annorlunda på mig på om de får veta min bakgrund. En ytterligare aspekt är också att jag faktiskt ÄR annorlunda på grund av min bakgrund. Om jag inte är öppen med det kan jag heller inte bli sedd helt och hållet som den jag är. Bakgrunden är ju en del av mig.

Man blir aldrig fri från sin historia. Det går att förändras, men tiden innan förändringen går inte att göra ogjord.

En vamps bekännelse

Under årens lopp har jag varit intim med en hel del män. Jag slutade räkna hur många när jag började tycka att det var pinsamt inför mig själv för 7 år sedan. Då var jag 21 år och antalet män var tvåsiffrigt. En exakt siffra vill jag inte skriva fast min blog är anonym. Jag är glad att jag slutade räkna. En kompis frågade mig förra sommaren hur många jag hade haft sex med ett år tillbaka i tiden och jag kunde konstatera att det var 12 st på en ålder mellan 19 och 45 år. Men jag vill också tillägga att det inte bara var "nya" på listan (jag har ingen lista längre). En av dem var till exempel mitt ex och en var en kille som jag dejtade för flera år sedan. Man kan med andra ord inte dra slutsatsen att det är 12 killar per år. Inte heller kan man säga att det motsvarar en kille per månad eftersom två var samtidigt och jag i perioder faktiskt kan vara svältfödd på sex i ett par månader. Vissa år har det säkert varit fler och andra färre.

Just det året var kanske inte heller representativt för hur mitt sexliv har sett ut. Min första operation relaterad till könsbytet hade jag gjort något år innan och min phitta var inte lika fin och fungerande som nu. Under det året gjorde jag en ytterligare korrigering för att resultatet skulle bli snyggare och mer funktionellt där nere.

Fyra av männen visste inte om min bakgrund och märkte inget heller, de övriga berättade jag för innan. När det gäller hur killar reagerar finns det ganska mycket att berätta men det får bli i ett annat inlägg. Det jag vill berätta om nu är att jag i början av förra veckan gick och testade mig för sexuellt överförbara sjukdomar Hiv, klamydia, gonorré, hepatit... Och så bad jag att de skulle testa för syfilis också, även fast det inte tillhör standardtesterna. Jag har nämligen bara testat mig för hiv tidigare genom åren, och sannolikheten att jag skulle bära på något annat är egentligen större. Resultatet skulle jag få så snart provresultaten var klara, men det kunde dröja någon vecka. En vecka efter provtagningen fick jag veta att en kille som jag haft oskyddat sex med har fått ett brev från sjukhuset där han ombeds att testa sig för klamydia eftersom någon tjej han har varit med har visat sig vara smittad. Vem hon var är ännu oklart.

På mitt besök hos gynekologen visade det sig att sköterskan som skulle hjälpa till att märka upp rören med proverna inte hade någon aning om mitt könsbyte. Jag antar att det har att göra med att jag har skyddade personuppgifter vilket försvårar åtkomligheten av mina journaler.

"Jaha, det här provet kommer från livmodertappen?" frågade hon min gynekolog som svarade att "Nej, det kommer från slidan". Även om situationen var lite jobbig kunde jag inte låta bli att tänka hur fantastiskt det var att en sköterska på gyn.sektionen inte ens misstänkte att jag hade varit född med en pojkkropp. Inte ens fast jag låg där med bar underkropp och särade ben i full belysning kunde hon förstå att jag saknade vissa inre organ som vanliga kvinnor har. Jag tackar min lyckliga stjärna att jag uppenbarligen passerar som vilken tjej som helst även bland experter. "Ja, men det här provet tar man ju från livmodertappen". Sa hon som om hon ville försäkra sig om att det verkligen var samma typ av prov de menade. "Nej, i det här fallet kommer det från slidan" svarade gynekologen "Men... men... man tar ju de här testerna från livmodertappen" inflikade sköterskan. "Ja, men på den här patienten gör vi inte det. Vi tar provet från slidväggarna" förklarade gynekologen bestämt.

Sköterskan verkade förbryllad men stoppade slutligen ner den topsliknande testpinnen i ett uppmärkt provrör.

Idag fick jag veta svaret från testerna. Gynekologen ringde mig på mobilen och berättade att jag inte hade någon könssjukdom. Visst är det fantastiskt?
Det är ju nästan osannolikt med tanke på att en del av killarna jag har haft oskyddat sex med har visat sig vara lika slampiga som jag.

Nu har jag lovat mig själv (och gynekologen) en gång för alla att vara mer rädd om mig och se till att ha kondomer till hands och se till att de används.

Gudfadern

Så kom den dagen jag väntat på, men faktiskt inte tänkt på så mycket. Dagen då det förflutna skulle komma ifatt mig igen, och jag skulle möta min historia mer i sin helhet. Det är historien som började långt innan jag föddes, men som har präglat mig även om jag har blundat för det.

Sagan om hur min gammelmormor konverterade till katolska tron och blev bokstavstrogen fanatiker. Om hur hennes dotter (min mormor) blev lika dan, och om hur detta i sin tur präglade min mamma. Det är sagan om hur mamma och pappa blev kära, och om hur fel min mormor tyckte att min pappa var för min mamma. Han hade inte tillräckligt fin utbildning enligt mormor, och han trodde inte på Gud. Han var en vanlig enkel arbetare och han kom emellan mormor och min mamma.

Han ville inte att mamma skulle vara förtvivlad över "synderna" hon gjort i sina tankar, ord och gärningar. Han ville inte att hon skulle ha ångest för att hon hade en önskan om till exempel sex före äktenskapet eller för att använda preventivmedel. Han ville att hon skulle ha en bra relation med sin mamma, även om hon kände att hon syndade mot sin mammas vilja.

För att göra en lång historia kort så rymde pappa och mamma från släkten för att gifta sig i ett kloster i hemlighet, med nunnor som enda vittnen. Hon blev med barn en tid senare och när jag väl föddes fick mamma en amningspsykos.

Mormor ville aldrig erkänna mammas sjukdom, men hon kunde tänka sig att tillkalla en präst som genom exorcism skulle få försöka driva ut de eventuella onda andrar som min mamma kunde tänkas vara besatt av. Mormor satte hinder för den psykiatriska behandlingen, trots att den hade gjort mamma bättre. Någon exorcist tillkallades aldrig. Mamma hade hunnit hänga sig. Hon var ensam i lägenheten när pappa var på anställningsintervju. Han hade skaffat barnvakt åt mig, men hon hade inte dykt upp. Pappa fick ta med mig, som bara var ett par månader gammal, till anställningsintervjun eftersom mamma inte var kapabel att ta hand om mig. Då passade mamma på att ta sitt liv.

Har man den fundamentala övertygelsen, som min mormor hade, om att man inte kommer till himlen om man tar livet av sig, så måste man försöka hitta en annan förklaring än självmord när ens älskade barn väntas brinna i helvetet. För mormor har det varit helt uppenbart att hennes dotter blev mördad. Och i hennes värld är jag uppvuxen med min mammas mördare.

Det som verkligen tog livet av mamma, enligt min mening, är den fanatiska tro och övertygelse som fortfarande lever kvar hos mormor. En mormor som jag bara har träffat en gång och som då berättade att hon och hennes vänner har bett för mig varje dag.

Min gudfar håller på att skriva en bok baserad på delar av historien, troligen med fokus på släktträffen som var för ca 10 år sedan. Det var då jag blev en del av sagan, och den blev en verklig del av mig. Det var då jag träffade mormor och konfronterade henne.

Igår ringde gudfar och vill träffas nästa helg. Vi har inte träffats sedan en av hans bröder begravdes för många år sedan. Deras syster (min mormor) var inte bjuden. Historien splittrade syskonen, eftersom två av bröderna har stått upp för min pappa och mig. En gammal saga som inte är färdigskriven. Ett spöke som vaknat till liv, som aldrig fått sova på riktigt. Bokstavliga lik i släkthistoriens garderob. Hundar som inte är begravda och ugglor som kan anas i mossen.

Det är inte så ovanligt att kvinnor som får amningspsykos tar livet av sig. Det kan också hända att de tar livet av sitt barn. Även om jag inte tänker på det ofta så har jag alltid haft känslan att det stod mellan mamma och mig. Hade hon dödat mig så hade hon kanske fått bättre hjälp att bli frisk. Hade vi båda överlevt mina år som barn så hade jag troligen ärvt hennes religiösa övertygelse. Då hade jag sannolikt tagit livet av mig på grund av att jag var född som kille och gillade killar. Det var tillräckligt illa som det var i en öppensinnad familj, så jag kan inte ens föreställa mig hur jag skulle kunnat överleva om jag hade haft snävare ramar. Att erkänna att jag egentligen kände mig som tjej satt ännu djupare.

Man kan aldrig säkert veta vad som hade hänt om hon hade överlevt, men nu, i den här sagan gjorde hon inte det. Pappa fick kämpa för att inte jag också skulle dö. Han har sagt att jag som spädbarn räddade hans liv genom att utgöra ett skäl för honom att inte följa mammas exempel.

Bara något år innan släktträffen hade jag börjat erkänna för mig själv och resten av världen att jag blev kär i- och attraherades av killar. Jag hade precis börjat bejaka kärleken och erkänna vem jag var och hur jag kände. Jag levde som bög, och just då upplevde jag det som helt fantastiskt. Att kunna stå för de känslor som jag skämts så mycket över och hatat mig själv på grund av.

Det är nästan bara jag själv som har hindrat mig från att bejaka mig. Och så är det fortfarande. Jag har varit stark på gott och ont. Stark även när det gäller att stå emot vem jag är.

Så jag tror att boken kommer att föra mig närmre vem jag är och varför jag är som jag är, och kunna lära mig att förlåta mig själv. Eller snarare komma fram till att jag inte behöver förlåta mig själv för den jag är. Att jag duger, och inte ska känna något annat.

"Friskis & Svettis" = "Blodis, Svettis & Tåris"

Blod, svett och tårar...
Idag har jag kommit i kontakt med både min kropp och själ igen. Det var jobbigt, för att inte säga vedervärdigt! Jag tycker inte om någon av dem.

Kontakten med kroppen och själen funkar helt ok när jag inte behöver bry mig om att de finns där. När kroppen sköter sitt jobb att forsla runt min hjärna för att göra saker som är värdefulla (läs göra bra ifrån sig på jobbet) och när hjärnan gör så att kroppens stämband säger bra saker så att man slipper skämmas... När kroppen stilla somnar in av en enda liten sömntablett om natten så att själen får vila från sig själv... När kroppen kniper käft om hunger eller trötthet och vaknar i tid för att forsla hjärnan till jobbet. När kroppen fortfarande kan se bra ut med smink och kläder så att den kan attrahera manskroppar som kan besudla den. Då mår jag bra. Då får kroppen och själen det jag unnar dem.

Men idag mådde jag dåligt. Hela dagen hade varit ovanligt lyckad på jobbet. Ja, till och med innan jobbet efterom kroppen behagade vakna och vara pigg lagom i tid för att slippa stressa. Jag var glad när jag kom till "Friskis och Svettis" efter jobbet, men plockades snabbt ner på jorden. Under själva passet hade jag fullt upp med att försöka hänga med i alla konstiga rörelser som instruktören kunde komma på. 45 minuter fullt ös. Jag kände frustration och ilska över att jag inte orkade eller kunde klara alla moment som det var tänkt, antingen på grund av bristande fysisk styrka, kondition eller koordination. Jag var nära att bryta ihop redan under de jobbiga övningarna, men jag bet ihop och kämpade fast kroppen gjorde sig så påtagligt närvarande genom att brista i förmåga, genom att inte gå att kontrollera. Sedan kom dödsstöten: lung musik som råkade träffa hjärtat precis i fel ögonblick, dämpad belysning, sega strechanden och en stunds avslappning. Helt ensam med min kropp som utan att jag hade märkt det plötsligt var ett med själen. De utgjorde en helhet, och det var först nu det var så lugnt tempo att jag han tänka och känna efter. Det var då jag upptäckte det hemska och började gråta i en folkmassa på 50 pers. Tyst, sammanbitet behärskad. Ingen såg, ingen hörde. Utifrån såg det nog ut som om jag torkade svett från ansiktet.

Det var som en nära döden upplevelse, fast för mig var det mycket värre än så; En nära livet upplevelse. En konfrontation med känslan av att jag lever och att jag inte trivs med livet.

Get a life!
Ja, det börjar väl bli dags för det.

Någon skulle kanske tycka att jag tänker för mycket, men det gjorde jag faktiskt inte idag. Jag kände och jag ville inte känna.