Gudfadern

Så kom den dagen jag väntat på, men faktiskt inte tänkt på så mycket. Dagen då det förflutna skulle komma ifatt mig igen, och jag skulle möta min historia mer i sin helhet. Det är historien som började långt innan jag föddes, men som har präglat mig även om jag har blundat för det.

Sagan om hur min gammelmormor konverterade till katolska tron och blev bokstavstrogen fanatiker. Om hur hennes dotter (min mormor) blev lika dan, och om hur detta i sin tur präglade min mamma. Det är sagan om hur mamma och pappa blev kära, och om hur fel min mormor tyckte att min pappa var för min mamma. Han hade inte tillräckligt fin utbildning enligt mormor, och han trodde inte på Gud. Han var en vanlig enkel arbetare och han kom emellan mormor och min mamma.

Han ville inte att mamma skulle vara förtvivlad över "synderna" hon gjort i sina tankar, ord och gärningar. Han ville inte att hon skulle ha ångest för att hon hade en önskan om till exempel sex före äktenskapet eller för att använda preventivmedel. Han ville att hon skulle ha en bra relation med sin mamma, även om hon kände att hon syndade mot sin mammas vilja.

För att göra en lång historia kort så rymde pappa och mamma från släkten för att gifta sig i ett kloster i hemlighet, med nunnor som enda vittnen. Hon blev med barn en tid senare och när jag väl föddes fick mamma en amningspsykos.

Mormor ville aldrig erkänna mammas sjukdom, men hon kunde tänka sig att tillkalla en präst som genom exorcism skulle få försöka driva ut de eventuella onda andrar som min mamma kunde tänkas vara besatt av. Mormor satte hinder för den psykiatriska behandlingen, trots att den hade gjort mamma bättre. Någon exorcist tillkallades aldrig. Mamma hade hunnit hänga sig. Hon var ensam i lägenheten när pappa var på anställningsintervju. Han hade skaffat barnvakt åt mig, men hon hade inte dykt upp. Pappa fick ta med mig, som bara var ett par månader gammal, till anställningsintervjun eftersom mamma inte var kapabel att ta hand om mig. Då passade mamma på att ta sitt liv.

Har man den fundamentala övertygelsen, som min mormor hade, om att man inte kommer till himlen om man tar livet av sig, så måste man försöka hitta en annan förklaring än självmord när ens älskade barn väntas brinna i helvetet. För mormor har det varit helt uppenbart att hennes dotter blev mördad. Och i hennes värld är jag uppvuxen med min mammas mördare.

Det som verkligen tog livet av mamma, enligt min mening, är den fanatiska tro och övertygelse som fortfarande lever kvar hos mormor. En mormor som jag bara har träffat en gång och som då berättade att hon och hennes vänner har bett för mig varje dag.

Min gudfar håller på att skriva en bok baserad på delar av historien, troligen med fokus på släktträffen som var för ca 10 år sedan. Det var då jag blev en del av sagan, och den blev en verklig del av mig. Det var då jag träffade mormor och konfronterade henne.

Igår ringde gudfar och vill träffas nästa helg. Vi har inte träffats sedan en av hans bröder begravdes för många år sedan. Deras syster (min mormor) var inte bjuden. Historien splittrade syskonen, eftersom två av bröderna har stått upp för min pappa och mig. En gammal saga som inte är färdigskriven. Ett spöke som vaknat till liv, som aldrig fått sova på riktigt. Bokstavliga lik i släkthistoriens garderob. Hundar som inte är begravda och ugglor som kan anas i mossen.

Det är inte så ovanligt att kvinnor som får amningspsykos tar livet av sig. Det kan också hända att de tar livet av sitt barn. Även om jag inte tänker på det ofta så har jag alltid haft känslan att det stod mellan mamma och mig. Hade hon dödat mig så hade hon kanske fått bättre hjälp att bli frisk. Hade vi båda överlevt mina år som barn så hade jag troligen ärvt hennes religiösa övertygelse. Då hade jag sannolikt tagit livet av mig på grund av att jag var född som kille och gillade killar. Det var tillräckligt illa som det var i en öppensinnad familj, så jag kan inte ens föreställa mig hur jag skulle kunnat överleva om jag hade haft snävare ramar. Att erkänna att jag egentligen kände mig som tjej satt ännu djupare.

Man kan aldrig säkert veta vad som hade hänt om hon hade överlevt, men nu, i den här sagan gjorde hon inte det. Pappa fick kämpa för att inte jag också skulle dö. Han har sagt att jag som spädbarn räddade hans liv genom att utgöra ett skäl för honom att inte följa mammas exempel.

Bara något år innan släktträffen hade jag börjat erkänna för mig själv och resten av världen att jag blev kär i- och attraherades av killar. Jag hade precis börjat bejaka kärleken och erkänna vem jag var och hur jag kände. Jag levde som bög, och just då upplevde jag det som helt fantastiskt. Att kunna stå för de känslor som jag skämts så mycket över och hatat mig själv på grund av.

Det är nästan bara jag själv som har hindrat mig från att bejaka mig. Och så är det fortfarande. Jag har varit stark på gott och ont. Stark även när det gäller att stå emot vem jag är.

Så jag tror att boken kommer att föra mig närmre vem jag är och varför jag är som jag är, och kunna lära mig att förlåta mig själv. Eller snarare komma fram till att jag inte behöver förlåta mig själv för den jag är. Att jag duger, och inte ska känna något annat.