Jaha ja...
Här var väl en väldigt finurlig boktitel?
Ja, den finns faktiskt!
Den fullständiga titeln är "Kvinnor som tänker för mycket : Om destruktiva tankemönster och hur du tar dig ur dem"
Jag kan inte bestämma mig för om det är min kompis Blomma Bladsdotter eller jag själv som behöver läsa den här boken. Kanske behöver vi den båda två?
Är det så att kvinnor i allmänhet tänker för mycket? Är det destruktivt att tänka mycket om man är kvinna? I så fall undrar jag om det faktiskt inte är så att jag strävar efter att bli manligare och manligare. Hade det varit klassat som destruktivt hos en man att bli manligare?
Kanske är det så att kvinnor som tänker mycket dessutom har den osympatiska egenskapen att få män att framstå som "mindre tänkande". Jag menar naturligtvis inte att det är så att män tänker mindre än kvinnor. Men om kvinnor tänker mer än de borde, så blir ju mannens överlägsenhet inte riktigt lika självklar. Och jag frågar mig... För mycket för vad? Och varför just kvinnor? Vad är det som kvinnor behöver prioritera bort att tänka på?
Det förefaller sig ju (i resonemanget) helt naturligt att ifrågasätta om dessa kvinnor som tänker för mycket kanske faktiskt är lite okvinnliga. De tänker för mycket för att vara kvinnor.
I skrivande stund söker jag information om boken från en återförsäljare (http://www.bokus.com/b/9171304576.html) och hittar följande:
Författaren behandlar vad hon betecknar som hypertänkande - att fruktlöst älta negativa känslor, idéer och upplevelser. Här beskrivs hypertänkandets mekanismer och bakomliggande orsaker samt ett antal strategier för att bryta dessa destruktiva tankemönster. Även exempel på speciella områden där hypertänkande är vanligt.
(Phittan frågar sig om inte män kan känna så?)
Beskrivningen av boken fortsätter...
Hur gör man för att sluta älta? En banbrytande självhjälpsbok för alla som känt tankarna skena iväg åt fel håll. Ligger du vaken om nätterna och oroar dig för din hälsa? Tillbringar du timmar med att älta orättvisor du utsatts för på jobbet? Har du svårt att sluta grubbla fast det får dig att må dåligt?Då kan du vara en av alla de kvinnor som tänker för mycket.
(Hjälp! Jag har blivit lurad! Jag har fler killkompisar som fungerar så än tjejkompisar. Men de tillhör alltså gruppen "Kvinnor som tänker för mycket"! Kanske skulle de få grubblerier om sin könstillhörighet om de fick veta att detta sätt att tänka egentligen är så urtypiskt kvinnligt att det snudd på definierar vad en kvinna egentligen är.)
På Bokus hemsida avrundas beskrivningen av boken med följande hoppfulla ord:
I denna banbrytande självhjälpsbok beskrivs ett problem som i dagens hektiska och krävande samhälle blivit allt vanligare. Men det finns en väg ut.
Om jag tolkar vad boken egentligen handlar om så borde den heta "Kvinnor som tänker på fel saker". Det är faktiskt en väsentlig skillnad! Samtidigt skulle även denna titel indikera att det är ett typiskt kvinnligt problem att tänka "fel".
Med spänning väntar jag nu på att någon ska skriva böcker som heter:
Barn som leker för mycket
Svältande som äter för mycket
Män som känner för mycket
Kvinnor som tjänar för mycket
Negrer som klagar för mycket
Gamlingar som lever för länge
Och sedan har vi serien:
Döva som hör för mycket
Blinda som ser för mycket
Stumma som pratar för mycket
Förlamade som joggar för mycket
Vilken boktitel saknar du på min lista?
Boken är tryckt på svenska 2006.
Jag gissar att den är rätt ny, men i mina ögon verkar den i det närmaste vara parodi på sig själv. Ungefär som den här filmen, fast på allvar...
http://www.youtube.com/watch?v=3ny8VXayKEY
Ha ha ha...
torsdag 17 januari 2008
onsdag 24 oktober 2007
Född i rätt kropp
För ungefär två veckor sedan mötte jag en gammal klasskompis som jag läste på komvux med för flera år sedan. Han kom fram och knackade mig på axeln inne i matbutiken när jag skulle handla. Det är något mycket märkligt med oss, för vi brukar alltid träffas av en slump när vi verkligen har ett behov av det. När vi känner att vi båda har något jobbigt att bearbeta och när vi båda har möjlighet att hjälpa varandra. Vi har aldrig haft någon regelbunden kontakt, utan springer in i varandra ett par gånger om året. Just den här dagen var inget undantag. Vi började prata och kom snabbt fram till att vi hade ett behov av att prata mer, så vi tog en fika.
Han berättade en del om sitt liv, vilka framsteg han har gjort, vilka insikter han har fått och hur han lyckats ta sig ur en depression väldigt nyligen. För den nyfikne kan jag tala om att han till stor del tackar boken "Flow" av Mihály Csíkszentmihályi. "Den är så fantastisk och revolutionerande att den borde vara inbunden i guld och kosta flera tusen, men du kan hitta den var som helst som pocket för under 60 kr! Köp den! Läs den!" Jag kommer absolut att göra det, och jag ska nog skriva ett inlägg om det framöver. Håll till godo med länkarna nedan så länge.
När jag berättade om mitt liv och mina problem ville han verkligen förstå mig. Han ställde följdfrågor som tvingade mig att sätta ord på saker så att jag förstod mig själv bättre. Jag berättade att jag har ätstörningar som innebär att jag inte unnar min kropp mat (eller sömn). Mina ätstörningar är utredda redan 1999, och är inte klassade som sjukdom eftersom jag har en korrekt kroppsuppfattning. De ses mer som ett symptom på att jag mår dåligt; Aptitlöshet. Det är inget planerat och det finns ingen önskan om att gå ner i vikt (tvärt om). Jag slutar äta när jag mår dåligt. Samtidigt är min "normala" kosthållning väldigt dålig. Jag äter för sällan. Min kompis berättade då om hur han slutade tycka illa om sin kropp. "Jag ställde mig framför spegeln och gick igenom kroppsdel för kroppsdel och kände efter vad jag tyckte om dem. Jag hade tidigare inte tänkt på att jag var nöjd med håret, näsan, huden, fingrarna och lilltån. Det enda jag var missnöjd med var magen, eller rättare sagt magens utseende. Den var lite för stor, fast det berodde ju vem man jämför sig med. Kanske hade jag ett orealistiskt ideal. Magen fungerade som den skulle och det var viktigare än hur den såg ut."
Jag är van att folk brukar prata om kroppens utseende när ätstörningar kommer på tal. Kompisen visste att jag kände mig som en ful ankunge när jag var yngre. Han visste att jag hade tandställning och finnar, var spinkig och hade så små bröst att jag nu valt att göra implantat.
Han övertygade mig om att jag inte har någonting att skämmas över när det gäller hur min kropp ser ut. Han berättade om hur han nästan skrek rakt ut när han fick se mig på väg till en fest där jag var inspirerad av Dita von Teases kläder, hår och smink. Han påstod att det var en overklig syn att se någon "som hämtad ur en gammal film mitt på stan, mitt på dagen." Jag förklarade då att jag faktiskt är rätt nöjd med kroppens utseende, framför allt med hur jag kan få den att se ut med rätt kläder, smink och frisyrer. Utseendet är inte mitt problem. Han tittade frågande på mig, och det är här jag brukar ge upp att försöka förklara. "Det är komplicerat" brukar få avsluta ämnet. Men han fortsatte att sitta och se frågande ut.
För att belysa hur lite jag egentligen bryr mig om min kropps utseende så berättade jag om hur jag fick psoriasis över nästan hela kroppen förra året. Jag brydde mig inte så mycket. Jag engagerade mig inte för att få hjälp, och så är det fortfarande. Jag tar inte hand om mig och tyckte i det närmaste att det var rätt åt min kropp att den fick psoriasis. Även om jag inte tänker så, så är det den känslan som ligger djupt där inne och som gör att jag passivt kan låta kroppen få förinta sig själv; Förtvina eller vittra sönder. Rätt åt den!
Kompisen tappade hakan. Och jag hörde själv vad jag satt och sa: "Det är inte kroppens utseende jag ogillar, det är kroppen som kropp. Som organism. Den fysiska kroppen som forslar runt min hjärna och min själ. Jag gillar den inte. Kanske hatar jag den till och med."
Killen såg bedrövad ut. Han förstod vad jag menade men tyckte att det lät fruktansvärt. "Hur kunde det bli så?"
Nu var det läge för mig att berätta om min bakgrund. Att jag föddes i fel kropp. Jag förklarade ganska förenklat hela historien. Han blev förvånad. Vi har ju ändå känt varandra i fyra år även om vi inte umgåtts så ofta. Han gav mig en kram och tackade för förtroendet. Saker jag hade berättat tidigare föll mer på plats och han kunde förstå varför jag vid ett tidigare tillfälle hade varit bitter och cynisk. "Du verkar mycket tryggare nu än när vi pluggade ihop". Det stämmer verkligen. Jag har inte längre lika mycket att dölja. Nu har jag ju rätt könsorgan, bröst, kvinnligt personnummer, mer avslappnad kvinnlig röst och framtoning. Funkade det bra att leva som tjej för fyra år sedan så är det naturligtvis ännu lättare nu. Att leva som kille skulle kännas jättekonstigt. Vi skrattade åt tanken båda två. Samtidigt är det ju inte så konstigt att jag känner mig som en annorlunda tjej med tanke på min bakgrund.
Jag berättade också om mina skuldkänslor inför det olyckliga barnet som jag en gång var. Han övertygade mig då om att jag måste lära mig att tänka annorlunda. "Det går att lära sig. Du tänker fel!" När jag minuten senare råkade komma in på ämnet att jag föddes i fel kropp avbröt han mig hastigt.
"Stopp! Du får inte säga så! Du föddes inte med en kropp som var fel. Den var hur bra som helst. Det var ett par saker (könsorganen) som inte stämde med din själ, och nu har du rättat till det för några år sedan. Sluta anklaga hela kroppen för att ha varit fel! Den är perfekt och den passar dig!"
Visst är han smart! Han har bara vetat om mitt könsbyte i 45 minuter och ringar in allt på ett sätt som inte jag lyckats göra fast jag vridit och vänt på det i en herrans massa år. Tänk vad coolt! Jag är född i rätt kropp! Och hela tiden har jag gått och tänkt fel och mått dåligt på grund av det.
Två dagar senare umgicks vi hos honom. Vi pratade om allt möjligt i 8 timmar (fast det kändes som en kvart). Vi upplevde flow. Ämnet könsbyte nämnde vi däremot knappt alls. Det var helt obetydligt, och det var så skönt! Därefter gick jag hem till min underbara expojvän och umgicks med honom nästan utan att prata alls. Det var också skönt. Vi behöver inte prata för att umgås. Hos honom upplevde jag också flow. En gång i tiden introducerade han mig för en låt som heter "Go With The Flow" med Queens Of The Stone Age. Jag älskar den! Lyssna!
http://www.youtube.com/watch?v=9nz6Rq1Pvh0
"I need something good to die for, to make it beautiful to live!"
Av någon anledning är det textstycket förknippat med hur jag upplever mitt ex. Nu är det även en del av mig.
Enligt den här artikeln har jag just upplevt flow när jag satt och filade på detta inlägg. Vad tror du? http://computersweden.idg.se/2.2683/1.101828
...................................................................................................
Han berättade en del om sitt liv, vilka framsteg han har gjort, vilka insikter han har fått och hur han lyckats ta sig ur en depression väldigt nyligen. För den nyfikne kan jag tala om att han till stor del tackar boken "Flow" av Mihály Csíkszentmihályi. "Den är så fantastisk och revolutionerande att den borde vara inbunden i guld och kosta flera tusen, men du kan hitta den var som helst som pocket för under 60 kr! Köp den! Läs den!" Jag kommer absolut att göra det, och jag ska nog skriva ett inlägg om det framöver. Håll till godo med länkarna nedan så länge.
När jag berättade om mitt liv och mina problem ville han verkligen förstå mig. Han ställde följdfrågor som tvingade mig att sätta ord på saker så att jag förstod mig själv bättre. Jag berättade att jag har ätstörningar som innebär att jag inte unnar min kropp mat (eller sömn). Mina ätstörningar är utredda redan 1999, och är inte klassade som sjukdom eftersom jag har en korrekt kroppsuppfattning. De ses mer som ett symptom på att jag mår dåligt; Aptitlöshet. Det är inget planerat och det finns ingen önskan om att gå ner i vikt (tvärt om). Jag slutar äta när jag mår dåligt. Samtidigt är min "normala" kosthållning väldigt dålig. Jag äter för sällan. Min kompis berättade då om hur han slutade tycka illa om sin kropp. "Jag ställde mig framför spegeln och gick igenom kroppsdel för kroppsdel och kände efter vad jag tyckte om dem. Jag hade tidigare inte tänkt på att jag var nöjd med håret, näsan, huden, fingrarna och lilltån. Det enda jag var missnöjd med var magen, eller rättare sagt magens utseende. Den var lite för stor, fast det berodde ju vem man jämför sig med. Kanske hade jag ett orealistiskt ideal. Magen fungerade som den skulle och det var viktigare än hur den såg ut."
Jag är van att folk brukar prata om kroppens utseende när ätstörningar kommer på tal. Kompisen visste att jag kände mig som en ful ankunge när jag var yngre. Han visste att jag hade tandställning och finnar, var spinkig och hade så små bröst att jag nu valt att göra implantat.
Han övertygade mig om att jag inte har någonting att skämmas över när det gäller hur min kropp ser ut. Han berättade om hur han nästan skrek rakt ut när han fick se mig på väg till en fest där jag var inspirerad av Dita von Teases kläder, hår och smink. Han påstod att det var en overklig syn att se någon "som hämtad ur en gammal film mitt på stan, mitt på dagen." Jag förklarade då att jag faktiskt är rätt nöjd med kroppens utseende, framför allt med hur jag kan få den att se ut med rätt kläder, smink och frisyrer. Utseendet är inte mitt problem. Han tittade frågande på mig, och det är här jag brukar ge upp att försöka förklara. "Det är komplicerat" brukar få avsluta ämnet. Men han fortsatte att sitta och se frågande ut.
För att belysa hur lite jag egentligen bryr mig om min kropps utseende så berättade jag om hur jag fick psoriasis över nästan hela kroppen förra året. Jag brydde mig inte så mycket. Jag engagerade mig inte för att få hjälp, och så är det fortfarande. Jag tar inte hand om mig och tyckte i det närmaste att det var rätt åt min kropp att den fick psoriasis. Även om jag inte tänker så, så är det den känslan som ligger djupt där inne och som gör att jag passivt kan låta kroppen få förinta sig själv; Förtvina eller vittra sönder. Rätt åt den!
Kompisen tappade hakan. Och jag hörde själv vad jag satt och sa: "Det är inte kroppens utseende jag ogillar, det är kroppen som kropp. Som organism. Den fysiska kroppen som forslar runt min hjärna och min själ. Jag gillar den inte. Kanske hatar jag den till och med."
Killen såg bedrövad ut. Han förstod vad jag menade men tyckte att det lät fruktansvärt. "Hur kunde det bli så?"
Nu var det läge för mig att berätta om min bakgrund. Att jag föddes i fel kropp. Jag förklarade ganska förenklat hela historien. Han blev förvånad. Vi har ju ändå känt varandra i fyra år även om vi inte umgåtts så ofta. Han gav mig en kram och tackade för förtroendet. Saker jag hade berättat tidigare föll mer på plats och han kunde förstå varför jag vid ett tidigare tillfälle hade varit bitter och cynisk. "Du verkar mycket tryggare nu än när vi pluggade ihop". Det stämmer verkligen. Jag har inte längre lika mycket att dölja. Nu har jag ju rätt könsorgan, bröst, kvinnligt personnummer, mer avslappnad kvinnlig röst och framtoning. Funkade det bra att leva som tjej för fyra år sedan så är det naturligtvis ännu lättare nu. Att leva som kille skulle kännas jättekonstigt. Vi skrattade åt tanken båda två. Samtidigt är det ju inte så konstigt att jag känner mig som en annorlunda tjej med tanke på min bakgrund.
Jag berättade också om mina skuldkänslor inför det olyckliga barnet som jag en gång var. Han övertygade mig då om att jag måste lära mig att tänka annorlunda. "Det går att lära sig. Du tänker fel!" När jag minuten senare råkade komma in på ämnet att jag föddes i fel kropp avbröt han mig hastigt.
"Stopp! Du får inte säga så! Du föddes inte med en kropp som var fel. Den var hur bra som helst. Det var ett par saker (könsorganen) som inte stämde med din själ, och nu har du rättat till det för några år sedan. Sluta anklaga hela kroppen för att ha varit fel! Den är perfekt och den passar dig!"
Visst är han smart! Han har bara vetat om mitt könsbyte i 45 minuter och ringar in allt på ett sätt som inte jag lyckats göra fast jag vridit och vänt på det i en herrans massa år. Tänk vad coolt! Jag är född i rätt kropp! Och hela tiden har jag gått och tänkt fel och mått dåligt på grund av det.
Två dagar senare umgicks vi hos honom. Vi pratade om allt möjligt i 8 timmar (fast det kändes som en kvart). Vi upplevde flow. Ämnet könsbyte nämnde vi däremot knappt alls. Det var helt obetydligt, och det var så skönt! Därefter gick jag hem till min underbara expojvän och umgicks med honom nästan utan att prata alls. Det var också skönt. Vi behöver inte prata för att umgås. Hos honom upplevde jag också flow. En gång i tiden introducerade han mig för en låt som heter "Go With The Flow" med Queens Of The Stone Age. Jag älskar den! Lyssna!
http://www.youtube.com/watch?v=9nz6Rq1Pvh0
"I need something good to die for, to make it beautiful to live!"
Av någon anledning är det textstycket förknippat med hur jag upplever mitt ex. Nu är det även en del av mig.
Enligt den här artikeln har jag just upplevt flow när jag satt och filade på detta inlägg. Vad tror du? http://computersweden.idg.se/2.2683/1.101828
...................................................................................................
- Köp boken "Flow. Den optimala upplevelsens psykologi" för 39 kr här:
http://www.internetbokhandeln.se/flow-mihaly-cskszentmihalyi-9127112829/bok/9789127112827/ - Köp uppföljaren "Finna flow" för 39 kr här:
http://www.internetbokhandeln.se/bok.html?isbn=9789127112841
tisdag 23 oktober 2007
Jag vill inte leva...
Tro det eller ej, men det var en fantastiskt skön insikt som kom över mig igår. Min allra närmsta vän och tvillingsjäl (som själv också har genomgått ett könsbyte) hjälpte mig att komma till denna insikten. Hon hjälpte mig att inse att jag inte vill leva för min egen skull. Jag tycker inte om mig själv, och jag vet inte om jag någonsin har gjort det.
"Men du verkar i alla fall kunna tycka om dig i tredje person, genom någon annan. Det kanske är därför du inte vill dö"
Hon har så rätt! Jag vill vara omtyckt av de jag tycker om för att rättfärdiga min existens. Jag vill vara vacker, jag vill vara snäll. Men bara i andras ögon. Jag känner det inte själv, och jag håller inte med de som känner mig. Men jag älskar mina medmänniskor och respekterar att de tycker om mig, fast de inte borde. Fast jag inte förtjänar det. Jag vill vara omtyckt för att ha en anledning att inte vilja dö. Här vill jag passa på tacka alla som tycker om mig. Jag skulle inte leva utan er.
Kroppen är ett tydligt exempel. Jag vill att folk ska gilla den, jag vet att den är klassad som vacker och jag njuter av att passivt våldta denna kropp, som jag själv föraktar, genom att förföra män. Män som tror att de gillar mig och som jag därför inte kan känna någon respekt inför. Män som gillar mig sminkad, med implantat, fnittrig eller blyg, sofistikerad eller slampig; ombytlig och anpassningsbar... En knulldocka som kan fungera som mentor, sällskap och vän.
Jag har gjort detta till en del av mig. Inetllekt, implantat, attityd smink, yta. Så är jag och vill vara, dels för att det ofta uppfattas som attraktivt, något man tycker om, och dels för att jag ska kunna förringa äktheten när andra gillar mig. Då tycker de bara om min "roll" eller min fasad. Fasaden och rollen är förvisso en del av mig, kanske den enda delen jag verkligen gillar, eftersom den hjälper mig upprätthålla mitt självförakt. När jag gör mig snygg kan jag inombords hånle åt alla som ger mig komplimanger samtidigt som jag tackar. När någon säger att jag är smart kan jag inombords känna att de bara upplever mig som smart, eftersom det inte förväntas av en våpig uppenbarelse att kunna tänka. På så sätt blir min yta kanske det enda jag gillar hos mig själv för att det hjälper mig att fortsätta tycka illa om mig. Jag har inte velat tycka om mig själv, men jag vill gärna vara omtyckt.
Varför är detta så fantastiskt skönt att veta att jag inte vill leva och kanske aldrig har velat det?
Jo, för den insikten medför att jag vet varför jag inte vill dö.
Jag vet att jag vill vilja leva, inte bara för att andra vill det, utan för att jag tycker om mig själv, mitt liv och min kropp. Det är där jag måste börja. Jag behöver och vill lära mig att ifrågasätta självföraktet, och just nu är den stora drivkraften känslan att jag är orättvis mot mina vänner om jag inte kan hålla med dem om att jag är viktig och värd att tycka om.
Kanske kom denna insikt också tack vare att jag har träffat en kille alldeles nyligen. Jag vill att han ska tycka om mig (inte bara ytan eller fasaden). Jag vill att han ska tycka om mig för att jag är värd det. Inte bara för att jag har lyckats förvrida hans huvud med list, teknik, manipulerad kropp och smink. Han vet ännu inte om att jag genomgått ett könsbyte, så vi får väl se hur det går. Jag måste lära mig att hålla med mina närmaste om att jag är värd att tycka om. Vi får se om det går, men jag vill!
Äntligen!
"Men du verkar i alla fall kunna tycka om dig i tredje person, genom någon annan. Det kanske är därför du inte vill dö"
Hon har så rätt! Jag vill vara omtyckt av de jag tycker om för att rättfärdiga min existens. Jag vill vara vacker, jag vill vara snäll. Men bara i andras ögon. Jag känner det inte själv, och jag håller inte med de som känner mig. Men jag älskar mina medmänniskor och respekterar att de tycker om mig, fast de inte borde. Fast jag inte förtjänar det. Jag vill vara omtyckt för att ha en anledning att inte vilja dö. Här vill jag passa på tacka alla som tycker om mig. Jag skulle inte leva utan er.
Kroppen är ett tydligt exempel. Jag vill att folk ska gilla den, jag vet att den är klassad som vacker och jag njuter av att passivt våldta denna kropp, som jag själv föraktar, genom att förföra män. Män som tror att de gillar mig och som jag därför inte kan känna någon respekt inför. Män som gillar mig sminkad, med implantat, fnittrig eller blyg, sofistikerad eller slampig; ombytlig och anpassningsbar... En knulldocka som kan fungera som mentor, sällskap och vän.
Jag har gjort detta till en del av mig. Inetllekt, implantat, attityd smink, yta. Så är jag och vill vara, dels för att det ofta uppfattas som attraktivt, något man tycker om, och dels för att jag ska kunna förringa äktheten när andra gillar mig. Då tycker de bara om min "roll" eller min fasad. Fasaden och rollen är förvisso en del av mig, kanske den enda delen jag verkligen gillar, eftersom den hjälper mig upprätthålla mitt självförakt. När jag gör mig snygg kan jag inombords hånle åt alla som ger mig komplimanger samtidigt som jag tackar. När någon säger att jag är smart kan jag inombords känna att de bara upplever mig som smart, eftersom det inte förväntas av en våpig uppenbarelse att kunna tänka. På så sätt blir min yta kanske det enda jag gillar hos mig själv för att det hjälper mig att fortsätta tycka illa om mig. Jag har inte velat tycka om mig själv, men jag vill gärna vara omtyckt.
Varför är detta så fantastiskt skönt att veta att jag inte vill leva och kanske aldrig har velat det?
Jo, för den insikten medför att jag vet varför jag inte vill dö.
Jag vet att jag vill vilja leva, inte bara för att andra vill det, utan för att jag tycker om mig själv, mitt liv och min kropp. Det är där jag måste börja. Jag behöver och vill lära mig att ifrågasätta självföraktet, och just nu är den stora drivkraften känslan att jag är orättvis mot mina vänner om jag inte kan hålla med dem om att jag är viktig och värd att tycka om.
Kanske kom denna insikt också tack vare att jag har träffat en kille alldeles nyligen. Jag vill att han ska tycka om mig (inte bara ytan eller fasaden). Jag vill att han ska tycka om mig för att jag är värd det. Inte bara för att jag har lyckats förvrida hans huvud med list, teknik, manipulerad kropp och smink. Han vet ännu inte om att jag genomgått ett könsbyte, så vi får väl se hur det går. Jag måste lära mig att hålla med mina närmaste om att jag är värd att tycka om. Vi får se om det går, men jag vill!
Äntligen!
onsdag 26 september 2007
Skuld och lycka
Här följer ett utdrag ur en konversation med min mor
Phittan:
Jag är i någon form av livskris...
Jag har varit bitter och cynisk och babblat massor om min klass, och varit arg på att inte alla ser världen som jag gör. Över att jag är missförstådd. Över att jag medverkar i konstruktionsprocesser som jag avskyr bara för att jag råkar gilla saker som är typiskt kvinnliga. En kille i min klass har råkat höra mig, och han tog illa vid sig. Jag har sårat honom. :(
Mamma:
Konstruktionsprocesser.....?
Phittan:
Ja... Du vet att "konstruera kön" typ. Att upprätthålla typiska bilder av hur manligt och kvinnligt "ska" vara. Fast jag egentligen inte tycker det. Jag har analyserat sönder allt och mig själv och ifrågasätter mitt könsbyte.
Fast jag ångrar mig inte...
Jag bara ifrågasätter allt.
Om jag tillåter mig att vara lycklig nu så känns det som om jag rättfärdigar att jag har varit olycklig förut. Jag kan inte förlåta mig för att jag har möjlighet att må bra idag. Då rättfärdigar jag att det är ok att gå och skämmas för sin kropp, sina känslor och tankar. Jag trampar på det barn jag en gång var, på den människa som kände sig konstig och annorlunda.
Mamma:
Men käre värld. Ja ja man blir ju sådär ibland. Jag tror det är bra. Om än jobbigt. Det visar väl att man inte bara är en försoffad, likriktad, snusförnöjd, mainstreamrobot.
Phittan:
Jag kan inte tacka för en komplimang utan att hata mig själv för att jag då också rättfärdigar att jag inte fick komplimanger lika mycket förr- innan silikonbröst, innan rälsen togs bort och finnarna försvann... När jag levde som en mesig, spinkig kille eller ett konstigt mellanting mellan man och kvinna.
Mamma:
Jag hänger nog inte med riktigt. Men det är ju det barn som du var som har kommit fram till allt som du är idag.
Phittan:
Jag vill inte vara bitter, och jag kan samtidigt inte tillåta mig att vara glad. Om jag tar emot en komplimang så rättfärdigar jag anorektiska ideal och silikontuttsideal.
(känns det som)
Därför förhåller jag mig till det på ett sätt som gör att jag blir bitter.
Mamma:
Antar att man ramlar ner i såna här hål ibland när man gjort så stort ingrepp/omställning som du.
Phittan:
Ja, kanske det.
Jag är ju glad samtidigt, och därför blir jag arg på mig själv.
Fatta hur sjukt det är! Men jag är glad att jag har kommit till en insikt i alla fall.
Mamma:
Men varför måste man bli arg på sej själv, man har väl för helvete rätt att vara snygg OCH vara glad och må bra!
Phittan:
Jo, men är det snyggt att vara skelett med silikonbröst? Tycker jag det, och är det ok att tacka och vara glad över att folk har ett SJUKT ideal?
Nej!
Mamma:
Att folk har sjuka ideal e förstås knäppt men vad fan.........ska man göra åt det? Tror knappast du skulle må bättre om folk tyckte att du var ful :)
Phittan:
Jag hade i alla fall inte känt mig lika skyldig.
Skyldig till att upprätthålla normer och ideal jag inte gillar (men samtidigt ändå gör)
Mamma:
Hm. Vet inte vad jag ska säga. Du är ju inte skyldig till nåt egentligen. Världen är som den är, och det är ju lite vinna eller försvinna hela tiden. Du är ju rätt taggad i näbben om man säger så helt och hållet lever du väl inte upp till Barbieidealen, eller!? :D
Phittan:
Nej, det gör jag ju inte... Och samtidigt har jag ju en hatkärlek till det idealet.
Mamma:
Ja, men tror du inte den hatkärleken kommer sej av att du var pojke och typ inte fick älska Barbie mm helt och fullt? Du kommer ju alltid att ha den pojken med dig.....
Phittan:
Ja, så är det ju.
Mamma:
Även om du e en (ganska :) ) klok kvinna nu
Gräv inte ner dig i bitterhet o elände. Det kanske inte var rätt att läsa genus just nu? Du kanske skulle behövt lite mer distans till din bakgrund om du fattar. Nån som inte har din bakgrund och därmed dina erfarenheter kan ju inte se världen som du gör osv. Kan du be klasskompisen om ursäkt?
Phittan:
Jag vet inte
Senare på kvällen bröt jag ihop totalt och lyckades med hjälp av en kompis ringa in en huvudorsak till mitt mående:
Jag kan inte förlåta mig för att jag har möjlighet att må bra idag. Då känns det som att jag rättfärdigar att jag mådde dåligt förr. Att det är ok att gå och skämmas för sin kropp, sina känslor och tankar. Jag trampar på det barn jag en gång var, på den människa som kände sig konstig och annorlunda. Jag visar för mig själv, barnet och omvärlden att det är så det ska vara. "Barn ska vara olyckliga och skämmas över sig själva om de känner sig annorlunda. Man ska känna sig olycklig när man inte lever upp till ideal." Är det inte det jag visar om jag tillåter mig att må bra och vara omtyckt nu när jag har möjligheten? Nu när jag lever upp till sjuka kvinnoideal?
Med andra ord: Skuldkänslorna för att jag vet att jag har möjlighet att bli lycklig och nå alla mina drömmars mål hindrar mig från att nå dem.
Möjlighet till lösning kan vara att tänka såhär:
Barnet som mådde dåligt är jag. Hade det barnet fått veta att hon skulle kunna leva som en vanlig tjej, få jobb och träffa killar utan att ens behöva tänka på att hon föddes med snopp då hade barnet varit lycklig i förskott. Då hade hon längtat. Jag har en skyldighet att faktiskt vara lycklig (eller åtminstone tillåta mig att bli det). Det är mitt ansvar inför det olyckliga barnet som jag en gång var. Hon visste att hon var en flicka, men ingen förstod det och till slut trodde hon att det var fel på hennes egen hjärna, personlighet och tankar. "Alla andra kan väl inte ha fel?" Nu när jag har bevisat att jag är kvinna borde jag kunna känna att jag gör revanch med mitt förflutna. Barnet hade rätt, barnet var äkta och det var fel att barnet skulle må dåligt. Då måste jag erkänna att barnet ÄR jag. Jag ska väl inte gå runt och missunna det barnet (mig själv) ett lyckligt liv som vuxen. Jag hade fel i diskussionen med mamma; Att må bra nu rättfärdigar inte att jag mådde dåligt när jag var liten! Det är inte fel att tillåta mig att må bra. Jag kanske till och med förtjänar det. Framför allt behöver jag det! Jag orkar inte må dåligt på insidan längre, och nu har jag alla möjligheter att äntligen kunna må bra.
Du som läser får gärna komma med något tips på en kort mening som sammanfattar detta! Jag behöver ändra mina känslor genom att tänka annorlunda. Vad ska jag tänka när jag känner att jag inte vill unna mig lycka?
Phittan:
Jag är i någon form av livskris...
Jag har varit bitter och cynisk och babblat massor om min klass, och varit arg på att inte alla ser världen som jag gör. Över att jag är missförstådd. Över att jag medverkar i konstruktionsprocesser som jag avskyr bara för att jag råkar gilla saker som är typiskt kvinnliga. En kille i min klass har råkat höra mig, och han tog illa vid sig. Jag har sårat honom. :(
Mamma:
Konstruktionsprocesser.....?
Phittan:
Ja... Du vet att "konstruera kön" typ. Att upprätthålla typiska bilder av hur manligt och kvinnligt "ska" vara. Fast jag egentligen inte tycker det. Jag har analyserat sönder allt och mig själv och ifrågasätter mitt könsbyte.
Fast jag ångrar mig inte...
Jag bara ifrågasätter allt.
Om jag tillåter mig att vara lycklig nu så känns det som om jag rättfärdigar att jag har varit olycklig förut. Jag kan inte förlåta mig för att jag har möjlighet att må bra idag. Då rättfärdigar jag att det är ok att gå och skämmas för sin kropp, sina känslor och tankar. Jag trampar på det barn jag en gång var, på den människa som kände sig konstig och annorlunda.
Mamma:
Men käre värld. Ja ja man blir ju sådär ibland. Jag tror det är bra. Om än jobbigt. Det visar väl att man inte bara är en försoffad, likriktad, snusförnöjd, mainstreamrobot.
Phittan:
Jag kan inte tacka för en komplimang utan att hata mig själv för att jag då också rättfärdigar att jag inte fick komplimanger lika mycket förr- innan silikonbröst, innan rälsen togs bort och finnarna försvann... När jag levde som en mesig, spinkig kille eller ett konstigt mellanting mellan man och kvinna.
Mamma:
Jag hänger nog inte med riktigt. Men det är ju det barn som du var som har kommit fram till allt som du är idag.
Phittan:
Jag vill inte vara bitter, och jag kan samtidigt inte tillåta mig att vara glad. Om jag tar emot en komplimang så rättfärdigar jag anorektiska ideal och silikontuttsideal.
(känns det som)
Därför förhåller jag mig till det på ett sätt som gör att jag blir bitter.
Mamma:
Antar att man ramlar ner i såna här hål ibland när man gjort så stort ingrepp/omställning som du.
Phittan:
Ja, kanske det.
Jag är ju glad samtidigt, och därför blir jag arg på mig själv.
Fatta hur sjukt det är! Men jag är glad att jag har kommit till en insikt i alla fall.
Mamma:
Men varför måste man bli arg på sej själv, man har väl för helvete rätt att vara snygg OCH vara glad och må bra!
Phittan:
Jo, men är det snyggt att vara skelett med silikonbröst? Tycker jag det, och är det ok att tacka och vara glad över att folk har ett SJUKT ideal?
Nej!
Mamma:
Att folk har sjuka ideal e förstås knäppt men vad fan.........ska man göra åt det? Tror knappast du skulle må bättre om folk tyckte att du var ful :)
Phittan:
Jag hade i alla fall inte känt mig lika skyldig.
Skyldig till att upprätthålla normer och ideal jag inte gillar (men samtidigt ändå gör)
Mamma:
Hm. Vet inte vad jag ska säga. Du är ju inte skyldig till nåt egentligen. Världen är som den är, och det är ju lite vinna eller försvinna hela tiden. Du är ju rätt taggad i näbben om man säger så helt och hållet lever du väl inte upp till Barbieidealen, eller!? :D
Phittan:
Nej, det gör jag ju inte... Och samtidigt har jag ju en hatkärlek till det idealet.
Mamma:
Ja, men tror du inte den hatkärleken kommer sej av att du var pojke och typ inte fick älska Barbie mm helt och fullt? Du kommer ju alltid att ha den pojken med dig.....
Phittan:
Ja, så är det ju.
Mamma:
Även om du e en (ganska :) ) klok kvinna nu
Gräv inte ner dig i bitterhet o elände. Det kanske inte var rätt att läsa genus just nu? Du kanske skulle behövt lite mer distans till din bakgrund om du fattar. Nån som inte har din bakgrund och därmed dina erfarenheter kan ju inte se världen som du gör osv. Kan du be klasskompisen om ursäkt?
Phittan:
Jag vet inte
Senare på kvällen bröt jag ihop totalt och lyckades med hjälp av en kompis ringa in en huvudorsak till mitt mående:
Jag kan inte förlåta mig för att jag har möjlighet att må bra idag. Då känns det som att jag rättfärdigar att jag mådde dåligt förr. Att det är ok att gå och skämmas för sin kropp, sina känslor och tankar. Jag trampar på det barn jag en gång var, på den människa som kände sig konstig och annorlunda. Jag visar för mig själv, barnet och omvärlden att det är så det ska vara. "Barn ska vara olyckliga och skämmas över sig själva om de känner sig annorlunda. Man ska känna sig olycklig när man inte lever upp till ideal." Är det inte det jag visar om jag tillåter mig att må bra och vara omtyckt nu när jag har möjligheten? Nu när jag lever upp till sjuka kvinnoideal?
Med andra ord: Skuldkänslorna för att jag vet att jag har möjlighet att bli lycklig och nå alla mina drömmars mål hindrar mig från att nå dem.
Möjlighet till lösning kan vara att tänka såhär:
Barnet som mådde dåligt är jag. Hade det barnet fått veta att hon skulle kunna leva som en vanlig tjej, få jobb och träffa killar utan att ens behöva tänka på att hon föddes med snopp då hade barnet varit lycklig i förskott. Då hade hon längtat. Jag har en skyldighet att faktiskt vara lycklig (eller åtminstone tillåta mig att bli det). Det är mitt ansvar inför det olyckliga barnet som jag en gång var. Hon visste att hon var en flicka, men ingen förstod det och till slut trodde hon att det var fel på hennes egen hjärna, personlighet och tankar. "Alla andra kan väl inte ha fel?" Nu när jag har bevisat att jag är kvinna borde jag kunna känna att jag gör revanch med mitt förflutna. Barnet hade rätt, barnet var äkta och det var fel att barnet skulle må dåligt. Då måste jag erkänna att barnet ÄR jag. Jag ska väl inte gå runt och missunna det barnet (mig själv) ett lyckligt liv som vuxen. Jag hade fel i diskussionen med mamma; Att må bra nu rättfärdigar inte att jag mådde dåligt när jag var liten! Det är inte fel att tillåta mig att må bra. Jag kanske till och med förtjänar det. Framför allt behöver jag det! Jag orkar inte må dåligt på insidan längre, och nu har jag alla möjligheter att äntligen kunna må bra.
Du som läser får gärna komma med något tips på en kort mening som sammanfattar detta! Jag behöver ändra mina känslor genom att tänka annorlunda. Vad ska jag tänka när jag känner att jag inte vill unna mig lycka?
måndag 10 september 2007
Att vissna...
Jag gillar inte hösten!
Växterna vissnar ner, och träden förlorar alla sina blad precis när de är som vackrast.
Det för tankarna till kyla, mörker, död, och förruttnelse.
Men...
Det finns en liten ljusglimt.
Jag kan komma på mig med att hoppas att nästa år ska jag märka att det är sommar och ta mig tid att njuta av den. Nästa sommar ska jag vara glad och lycklig. Det går att känna så. Man kan vara glad över små saker. Man kan vara kär i livet och tycka om sig själv och alla människor. Man kan blomma.
Hur vet jag det, undrar du kanske?
Jo, för jag har kontakt med en människa som blommar nu, trots att det är höst, och trots att sommaren knappt har varit här i år. Trots att hon vet att det kommer en kall vinter.
Och hon delar med sig av detta till oss om vi vill ta till oss det.
Det finns en liten ljusglimt och blomman vårdar ljuset åt oss.
Växterna vissnar ner, och träden förlorar alla sina blad precis när de är som vackrast.
Det för tankarna till kyla, mörker, död, och förruttnelse.
Men...
Det finns en liten ljusglimt.
Jag kan komma på mig med att hoppas att nästa år ska jag märka att det är sommar och ta mig tid att njuta av den. Nästa sommar ska jag vara glad och lycklig. Det går att känna så. Man kan vara glad över små saker. Man kan vara kär i livet och tycka om sig själv och alla människor. Man kan blomma.
Hur vet jag det, undrar du kanske?
Jo, för jag har kontakt med en människa som blommar nu, trots att det är höst, och trots att sommaren knappt har varit här i år. Trots att hon vet att det kommer en kall vinter.
Och hon delar med sig av detta till oss om vi vill ta till oss det.
Det finns en liten ljusglimt och blomman vårdar ljuset åt oss.
Betala för min fitta!
Troligen har du redan betalat för min phitta. Och jag delar med mig av den helt gratis till de jag känner för att ha sex med. Det handlar inte om prostitution.
Ja, det låter ju mycket värre än vad det är. Framför allt låter det provocerande.
Men det är faktiskt helt sant. Om du är svensk medborgare så har du sannolikt betalat för min fitta. Eftersom sjukvården har kommit fram till att min kropp inte borde ha en snopp så har operationen betalats genom sjukvården. Jag betalade helt vanliga sjukvårdsavgifter för operationen och tiden jag var inlagd efter könsbytet. Det gick på några hundralappar, men hela processen kostade mer blod, svett och tårar än vad som går att ersätta i pengar.
Här med uppmuntrar jag alla skattesmitare att genast börja betala.
Betala in din skatt så att sjuka kan få vård!
Betala för min fitta!
Ja, det låter ju mycket värre än vad det är. Framför allt låter det provocerande.
Men det är faktiskt helt sant. Om du är svensk medborgare så har du sannolikt betalat för min fitta. Eftersom sjukvården har kommit fram till att min kropp inte borde ha en snopp så har operationen betalats genom sjukvården. Jag betalade helt vanliga sjukvårdsavgifter för operationen och tiden jag var inlagd efter könsbytet. Det gick på några hundralappar, men hela processen kostade mer blod, svett och tårar än vad som går att ersätta i pengar.
Här med uppmuntrar jag alla skattesmitare att genast börja betala.
Betala in din skatt så att sjuka kan få vård!
Betala för min fitta!
Bögar som knullar fitta...
Ja, de finns...
På gay-communityt Qruiser finns en klubb som heter "Bögar som knullar fitta".
Från och med nu behöver heterosexuella tjejer inte längre klaga på klyschan att "alla snygga killar är bögar". Nu får de ju ta del av kakan! :)
Äntligen!
Precis som många killar drömmer om att få ha sex med två tjejer samtidigt kanske heterosexuella tjejer kan få hamna i centrum hos ett bögpar som blivit lite sugna på heterosex. Och tänk vad kul det vore med porrfilmer där en tjej upptäcker sin man med en annan man. Hon smygtittar och fascineras för att sedan komma in och fullborda det som hon tycker att två män inte kan klara själva. Så kallat "lesbiska" scener i heteroporr brukar skildras på motsvarande sätt.
Phittan har faktiskt fått uppleva två män samtidigt. Det rekommenderas varmt till de som tror att de skulle gilla det! Mina var dock inte bögar, så jag var helt och hållet i centrum: Den åtrådda.
Den sexuella identiteten speglar inte alltid den utlevda sexuella handlingen.
Till exempel behöver ju inte en person som onanerar/har sex med sig själv vara narcissist. En person som aldrig har haft sex behöver inte heller sakna sexualitet.
På gay-communityt Qruiser finns en klubb som heter "Bögar som knullar fitta".
Från och med nu behöver heterosexuella tjejer inte längre klaga på klyschan att "alla snygga killar är bögar". Nu får de ju ta del av kakan! :)
Äntligen!
Precis som många killar drömmer om att få ha sex med två tjejer samtidigt kanske heterosexuella tjejer kan få hamna i centrum hos ett bögpar som blivit lite sugna på heterosex. Och tänk vad kul det vore med porrfilmer där en tjej upptäcker sin man med en annan man. Hon smygtittar och fascineras för att sedan komma in och fullborda det som hon tycker att två män inte kan klara själva. Så kallat "lesbiska" scener i heteroporr brukar skildras på motsvarande sätt.
Phittan har faktiskt fått uppleva två män samtidigt. Det rekommenderas varmt till de som tror att de skulle gilla det! Mina var dock inte bögar, så jag var helt och hållet i centrum: Den åtrådda.
Den sexuella identiteten speglar inte alltid den utlevda sexuella handlingen.
Till exempel behöver ju inte en person som onanerar/har sex med sig själv vara narcissist. En person som aldrig har haft sex behöver inte heller sakna sexualitet.
Inom hiv-prevention har man sedan länge vetat om att många män som har sex med andra män inte nödvändigtvis måste vara bögar eller ens bisexuella i sin identitet. Och eftersom budskap om säkrare sex behöver kännas träffande för individen är det viktigt att inte rikta sig bara till bögar och bisexuella män. Istället använder man sig av begreppet MSM (Män som har Sex med Män) för att inte exkludera den gruppen heterosexuellt identifierade män som faktiskt kan tänkas utöva killsex. Det har nämligen visat sig vara en ganska stor grupp, och som inte har gått att nå så lätt eftersom de inte brukar hänga på gayklubbar.
Kvinnor som har sex med kvinnor har man inte fokuserat så mycket på när det gäller hiv-prevention. Tjejsex är nämligen inte så smittsamt när det gäller hiv. Det sägs att det enda fallet där en kvinna blivit sexuellt smittad med hiv av en annan kvinna var ett par där man hade haft lite våldsammare sexlekar av bdsm-karaktär, och det var troligen blod som smittade.
För att understryka resonemangen lite vill jag kategorisera andra typer av sexuellt agerande:
KSM- Kvinnor som har Sex med Män. De kan mycket väl vara lesbiska eller bisexuella.
MSK- Män som har Sex med Kvinnor. Till exempel "bögar som knullar fitta".
KSK- Kvinnor som har Sex med Kvinnor. Till exempel en heterosexuell tjej som har trekant med en man och en kvinna.
Att bögar har knullat fitta genom tiderna är ingen nyhet. Tidigare var det ju vanligt att homosexuella tvingades leva fullt ut som om de vore heterosexuella. De tvingades gifta sig ha sex och skaffa barn med kvinnor, fast de kanske egentligen bara gillade andra män. Det sensationella med klubben "Bögar som knullar fitta" är just att det finns en hel drös med män som identifierar sig som bögar (inte bisexuella) och som ändå VILL knulla fitta. Definitionen av bög har ju alltid varit synonym med homosexuell man- Att en man sexuellt attraheras av män. Inte av kvinnor. "Bögar som knullar fitta" skriver historia. Det klubben har gjort är att den har öppnat upp för att en bög inte nödvändigtvis måste identifiera sig som bisexuell bara för att han råkar gilla att ha sex med tjejer ibland.
Detta i sin tur leder till att DU kanske i framtiden kommer slippa omdefiniera vem du är om du någon gång skulle göra något som avviker från ditt vanliga mönster. Du ska inte tvingas klassa dig som köttätare bra för att du föll för Jansons frestelse på julafton. Är du vegetarian så är du vegetarian.
För en tjej som inte vill ha pojkvän måste en fittknullande bög vara den ultimata knullkompisen.
//Phittan
(Jag är en MTF-post op.TS, KSM. Det vill säga: Male To Female, opererad Transsexuell Kvinna som har Sex med Män. Här skulle man också kunna tillägga "heterosexuellt identifierad" och "periodvis bögknullare". Man vill ju vara extra tydlig eftersom den sexuella identiteten inte alltid stämmer helt överens med den utlevda sexuella handlingen)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
