Det är inte ens ett halvår sedan jag konstaterade att jag såg en person i spegeln för första gången. I normala fall tittar jag bara på ett föremål, en bild, en skulptur eller en docka som man kan snygga till med smink, frisyrer och kläder. Jag kunde inte ens komma ihåg när jag senast såg en människa och när jag senast mötte min egen blick. Någon gång borde jag väl ha gjort det förr?
Jag vet inte, för jag minns inte och det kvittar faktiskt, för nu har jag vid cirka fem tillfällen råkat stå öga mot öga med en människa framför spegeln.
Men idag var det mycket speciellt. Jag upptäckte först personen/ varelsen. Sedan sa jag plötsligt "hej" per automatik, helt utan att reflektera över det. Så som man brukar göra när man möter någon av en slump. Jag insåg hur knäppt det var att överrumplas av att det fanns en person bakom spegelglaset, skrattade åt situationen samtidigt som jag gladdes över att jag kanske håller på att inse att jag är en person som är värd att tyckas om och som man kan se i ögonen utan att skämmas över. Men det mest fantastiska var att jag därefter för första gången inte kunde se något manligt i spegeln. När jag hade konstaterat det så blev jag ännu gladare och jag försökte faktiskt föreställa mig personen som en man. Jag tittade efter bilden av en man som jag har kunnat se när jag kollar på gamla foton av mig själv från tiden när jag levde som kille. Men det gick inte få fram bilden av en man ens när jag försökte. Jag såg en person, inte en bild, och det var en kvinnlig person som nästan skrattade åt mig som om hon ville säga "hur kunde du vara så dum att du trodde att du skulle kunna se en man när du tittar på mig". För inte ens med manligare attribut eller drag hade man ju kunnat se henne som en man. I alla fall inte om man såg henne som en person. Som den person hon är.
Kanske är det så att det som jag har uppfattat som manligt i spegeln bara syns om man betraktar kroppen och spegelbilden som ett föremål, en sak, skulptur eller docka. När man ser personen så blir plötsligt enstaka fysiska detaljer oviktiga.
Jag vet inte, för jag minns inte och det kvittar faktiskt, för nu har jag vid cirka fem tillfällen råkat stå öga mot öga med en människa framför spegeln.
Men idag var det mycket speciellt. Jag upptäckte först personen/ varelsen. Sedan sa jag plötsligt "hej" per automatik, helt utan att reflektera över det. Så som man brukar göra när man möter någon av en slump. Jag insåg hur knäppt det var att överrumplas av att det fanns en person bakom spegelglaset, skrattade åt situationen samtidigt som jag gladdes över att jag kanske håller på att inse att jag är en person som är värd att tyckas om och som man kan se i ögonen utan att skämmas över. Men det mest fantastiska var att jag därefter för första gången inte kunde se något manligt i spegeln. När jag hade konstaterat det så blev jag ännu gladare och jag försökte faktiskt föreställa mig personen som en man. Jag tittade efter bilden av en man som jag har kunnat se när jag kollar på gamla foton av mig själv från tiden när jag levde som kille. Men det gick inte få fram bilden av en man ens när jag försökte. Jag såg en person, inte en bild, och det var en kvinnlig person som nästan skrattade åt mig som om hon ville säga "hur kunde du vara så dum att du trodde att du skulle kunna se en man när du tittar på mig". För inte ens med manligare attribut eller drag hade man ju kunnat se henne som en man. I alla fall inte om man såg henne som en person. Som den person hon är.
Kanske är det så att det som jag har uppfattat som manligt i spegeln bara syns om man betraktar kroppen och spegelbilden som ett föremål, en sak, skulptur eller docka. När man ser personen så blir plötsligt enstaka fysiska detaljer oviktiga.
2 kommentarer:
"hallelujah-moment" som Kishti i IDOL skulle sagt =)
Ja, minst sagt.
Det var häftigt och märkligt.
Men mitt upp i allt ihop så håller jag ännu en gång på att tappa bort vem jag är och vad jag vill. En stackars kille kom i min väg, fick mig ur balans och kommer att såras verkar det som.
Skicka en kommentar