Jag älskar Blomma Bladsdotter!
Resten av inlägget ska läsas med denna låten från youtube öppen i ett annat fönster:
http://www.youtube.com/watch?v=VJU1bbBC3g8
Blomma Bladsdotter är en fantastisk varelse som alltid är träffsäker och kan uttrycka sina tankar och känslor så tydligt att de framstår som allmänmänsliga. Jag förstår och känner igen mig själv i det mesta hon skriver om. Det är som om hon kan formulera det jag inte själv kan. Som en förlängning av mig. Att älska hennes tankar är närande för min själ, eftersom jag inser att jag älskar det hos mig som har likheter med henne. Om jag berättar något för henne så kan hon ta orden ur munnen på mig och stoppa tillbaka dem i en finare, enklare ordning så att jag förstår mig själv bättre. Tyvärr glömmer jag oftast att skriva ner dem.
Samtidigt är vi olika på många sätt. Ofta önskar jag att hennes positiva livssyn kunde smitta av sig på mig, och ibland gör den det. Idag till exempel när jag äntligen tog mig tid att läsa hennes gästblogg på Feministiskt initiativs hemsida. http://www.feministisktinitiativ.se/artiklar.php?show=726
"Det jag talar om är svårigheten att acceptera sig själv och vad man känner när man misslyckas med att få ihop teori och praktik. När ens politiska ideal och ens inre upplevelse går isär. Exempelvis skulle kunna nämnas feministiska kvinnor som lever tillsammans med män och begär deras manlighet utifrån en kvinnlig position samtidigt som de är kritiska till kön som politisk kategori. Kvinnor som tänder på heterosexualitet – att vara man och kvinna i kärlekslivet – samtidigt som de är emot idén om just Man och Kvinna som motsatser eller komplement. Att känna sig liten och beskyddad av en varm mans trygga famn, eller kanske vara lätt undergiven i ett samlag, samtidigt som ens ideal säger att man ska vara jämställd och likadan. Kroppar som spelar roll under sexakten, fastän kroppar inte skulle spela någon roll för vilka vi är..."
Hennes problematik är en annan, eftersom hon är lesbisk med ett förflutet som transsexuell. Jag kan känna igen mig i detta också. Hur det är att vara just lesbisk har jag ingen erfarenhet av, men jag har under flera år identifierat mig som homosexuell innan jag, precis som Blomma, genomgick en könskorrigering och blev kvinna.
Nu är klockan mycket, men hade jag varit mer som Blomma så hade jag skrivit världens allra bästa blogginlägg. Jag vill att hon ska rädda världen med sina ord! Och jag vet att det är möjligt. Men hennes blogg har legat i träda en tid, så det var upplyftande att se hur Blomma spirade på Fi´s hemsida. Jag fick en vision att hon skulle kunna få spökskriva åt mig som en gästblogg. Jag vill att vi ska rädda världen tillsammans.
Hon och jag...
Blomma och Phitta...
Det är om inte annat en romantisk fantasi.
tisdag 12 augusti 2008
söndag 20 juli 2008
Tre gamla dikter
Jag letade på nätet och hittade de tre gamla dikterna som jag sökte. De är skrivna av en tjej jag en gång kände, och de berör mig en hel del.
Devil's Daughter
The gods mock
The world cries
The gods mock
The world cries
Here you see
Have you eyes
Tormented soul
Wanders alone
Before she blinks
Her life is gone
Who is she?
What does she here?
Hark! And listen
Have you ear
In their graves
Spirits mourn
As into Hell
She is born
J.C.Excell
This Place
O cruel, harsh wind
Carry me far, far away
To the land of the living
For in this evil place
I cannot stay
Where good souls
Are forever dying
And forever giving
´
O cold, hard rock
´
O cold, hard rock
Crush my skull
Kill me and ruin me
Kill me and ruin me
In every last way
For in this foul place
I cannot stay
Where always it is night
And never is day
O deep, dark forest
O deep, dark forest
Eat me, hide me
Swallow me up
Digest me in your damp, black ground
Till a hundred years
From this time
When at the death of this mountain
My bones shall be found
J.C.Excell
Bring Me People
Bring me people
Bring me people
Make me a crowd
Give them voices
Clear and loud
Surround me with humans
Surround me with humans
Eager to live
Willing to take
And happy to give
Have them laugh
Have them laugh
And let them cry
But take them away
And I will die
J.C.Excell
måndag 7 juli 2008
Terapi
"Depersonalisation är en känsla av overklighet, och en osäkerhet på sin identitet. Den drabbade känner vanligtvis inte igen sin spegelbild."
Se mitt inlägg om min spegelbild... Halleluja!
http://phittan.blogspot.com/2008/03/halleluja.html
Jag måste tyvärr tillägga att jag inte sett en människa i spegeln särskillt många gånger sedan dess. Men det har i alla fall hänt. Jag blurrar min spegelbild, så att jag ser den suddigt, för att fokusera på enstaka detaljer eller en helhet. Som en tavla. Lite så som de flesta säkert gör i omklädningsrum för att inte ta in alla intryck av andra nakna människor. Jag vill inte se mitt "sanna" jag.
Blurra:
http://www.spraktidningen.se/art.lasso?id=08210
"Den som har drabbats av depersonalisation beklagar sig ofta över att livet "känns som ett skådespel/en film, saker och ting känns overkliga, eller suddiga." Känslan beskrivs av en del drabbade som att vara ett spöke. Hur hårt personen i fråga än anstränger sig, så känner han/hon en distans till världen, och den drabbade kan inte förnimma sig själv som normal."
Jag beklagar mig inte ofta, eftersom jag inte tror att någon skulle förstå. Dessutom är tillståndet så konstant och en så stor del av mig att jag har vant mig. Jag upplever inte att jag störs av det, och jag kan ofta tycka att det är kul och spännande att livet är som en film. Jag gillar ju filmer! :)
"Han/hon känner sig som instängd mellan den verkliga världen, och döden."
Tänk att andra kunnat sätta ord på min känsla!
*ryser*
"Medan den drabbade försöker sitt bästa för att känna sig själv och omgivningen som normal, så är det en del i individen som inte orkar kämpa längre, och ger upp. Det är en förändring i förnimmelsen eller erfarenheten från jaget, så att jaget känns som overkligt."
Jag är förstådd! Vad läskigt!
Det gör att jag inte längre känner mig lika avvikande. Det gör att min overklighetskänsla mattas av lite.
"Personen som är drabbad känner sig frånkopplad från verkligheten eller sin egen kropp, eller den mentala processen."
Se mitt inlägg "Friskis & Svettis" = "Blodis, Svettis & Tåris"
http://phittan.blogspot.com/2008/02/friskis-svettis-blodis-svettis-tris.html
"Det blir en mental sjukdom, när depersonaliseringen inskrider med det sociala livet, såsom arbetslivet. En drabbad känner ofta som att han/hon håller på att bli galen, dock är detta nästan aldrig något som inträffar."
Så känner jag då och då, men jag är också medveten om att det bara är något jag KÄNNER, och inget som kommer att inträffa. Jag har i samtal med vänner försökt inbilla mig att tillståndet INTE påverkar mitt liv negativt, eftersom känslan/upplevelsen är en så stor del av min identitet att jag på något vis vill behålla den. Samtidigt kan jag inte förneka att det troligen skulle vara bra om jag kunde se min kropp som en del av mig, och inte som ett föremål. Att jag skulle må bättre om jag ville lyssna på hungerskänslor och sömnbehov, samt att det vore bra för mig att inte ha destruktiva sexuella relationer där jag utsätter mig för risk att dödas, misshandlas eller smittas av sjukdommar. Overklighetskänslan gör mig apatisk inför vad som händer med mig, jag skadar inte mig själv men jag låter mig passivt utsättas för risker att skadas.
"Mentala sjukdomar med koppling till ängslan är ofta kopplade samman med depersonalisation, eftersom att olika former av högre grad av ängslan kan leda till depersonalisation, likväl som att depersonalisation kan orsaka ängslan, eftersom den drabbade känner sig avvikande och illa till mods."
Som barn fick jag lära mig att jag inte var tjej, fast jag visste att jag var det. Jag lärde mig att jag inte fick tycka om killar eftersom det bara var snuskiga gubbar som gillade killar. Vid ungefär fem års ålder bestämde jag mig att jag skulle ta med mig hemligheten in i döden. Jag bestämde mig att jag skulle låtsas vara den pojke som jag trodde att andra ville att jag skulle vara... Jag stängde in mig själv "mellan den verkliga världen, och döden".
I mina förbjudna fantasier om killar blev det "snuskiga män" som begick övergrepp på mig. Jag fick inte vilja det själv, så det var tvunget att ske mot min vilja.
Nu finns känslan kvar av att vara annorlunda, på gott och ont. Jag är faktiskt annorlunda, men jag är kanske inte freak, utomjording eller ett väsen så som jag faktiskt känner mig.
"En person som är drabbad av depersonalisering kan oftast, utåt sett, interagera med sin omgivning väl. Faktum är att flertalet i den drabbades omgivning ofta inte uppfattar att den drabbade lider av depersonalisering, eftersom den drabbade oftast uppträder helt normalt."
Ingen av mina vänner verkar faktiskt förstå min relation till resten av världen och mig själv. De är en del av resten av världen, och jag har en väl utvecklad relation till omgivningen. De blir därför sällan medvetna om min upplevelse och min relation till mig själv. Jag uppfattas som väldigt kroppsmedveten eftersom jag bryr mig om mitt utseende. Det är bara på vissa plan, vilket de först märker när jag tyckte att det var "rätt åt" min kropp för att den drabbades av en sjukdom som ger utslag över hela kroppen. Det tog nästan ett år innan jag brydde mig om att söka hjälp. När utslagen inte längre kunde döljas med kläder.
Jag är väldigt intresserad av just skönhet. Vad och varför saker uppfattas som vackra, och vad det får för konsekvenser. Det blir lite extra intressant att som ”observatör” i "min film" lära sig hur man framställer sig på ett vackert sätt. Jag ser min kropp som ett objekt, som jag kan bedöma sakligt utifrån och som snarare är en levande skulptur som jag kan påverka, än som en del av mig. Även detta är på gott och ont. Jag har ingen respekt för min kropp, och en lite annorlunda relation till den.
Mina anhöriga ser på något vis den rollkaraktär som jag själv upplever att jag är i min overkliga film... De ser spöket jag är som en verklig gestalt. Det vill jag också göra!
Två av mina vänner vill att jag ska gå i terapi, eftersom de är rädda att någon av männen jag träffar kommer misshandla eller mörda mig, eller att jag kommer drabbas av dödliga sjukdomar. De anser att jag inte har råd att låta bli, eftersom det kan kosta mig livet att INTE gå i terapi.
Till er som känner igen er i symptomen vill jag tillägga detta:
"Tillfälliga moment av depersonalisation är normalt, men en ståndaktig känsla av depersonalisation kan inte kategoriseras som normalt. Kortare perioder av depersonalisering är noterbart vid stress, sömnbrist, eller en kombination av de båda. Det kan även förekomma efter att man brukat droger, alkohol eller koffein." ...
"Man kan drabbas av depersonalisering när som helst i livet, men det uppträder oftast i de sena tonåren, eller runt 20-årsåldern, depersonaliseringen försvinner oftast vid 30-årsåldern. Depersonalisering uppfattas som väldigt bedrövande för de flesta drabbade, men även de som lider av det till den grad att det kan kategoriseras som en mental sjukdom, löper ingen risk för samhället, eftersom deras grepp på verkligheten är intakt.
Psykodynamisk terapi och behaviorism-terapi har använts för att behandla personer som lider av depersonalistisk störning, men i de flesta fallen så försvinner störningen av sig själv. Även om inte DS är en psykotisk störning på något sätt, så kan neuroleptika ofta förbättra eller helt lindra sympton från en sträng form av depersonalisation. En kombination av antidepressiva läkemedel och stämningsstabilisatorer är också något som beprövas. Dock är det inte alla patienter som är villiga att tolerera sidoeffekterna av dessa läkemedel. Även alprazolam eller andra starka bensodiazepiner är något som ofta används i behandlingen"
Citaten är hämtade på Wikipedia
http://sv.wikipedia.org/wiki/Depersonalisation
Se mitt inlägg om min spegelbild... Halleluja!
http://phittan.blogspot.com/2008/03/halleluja.html
Jag måste tyvärr tillägga att jag inte sett en människa i spegeln särskillt många gånger sedan dess. Men det har i alla fall hänt. Jag blurrar min spegelbild, så att jag ser den suddigt, för att fokusera på enstaka detaljer eller en helhet. Som en tavla. Lite så som de flesta säkert gör i omklädningsrum för att inte ta in alla intryck av andra nakna människor. Jag vill inte se mitt "sanna" jag.
Blurra:
http://www.spraktidningen.se/art.lasso?id=08210
"Den som har drabbats av depersonalisation beklagar sig ofta över att livet "känns som ett skådespel/en film, saker och ting känns overkliga, eller suddiga." Känslan beskrivs av en del drabbade som att vara ett spöke. Hur hårt personen i fråga än anstränger sig, så känner han/hon en distans till världen, och den drabbade kan inte förnimma sig själv som normal."
Jag beklagar mig inte ofta, eftersom jag inte tror att någon skulle förstå. Dessutom är tillståndet så konstant och en så stor del av mig att jag har vant mig. Jag upplever inte att jag störs av det, och jag kan ofta tycka att det är kul och spännande att livet är som en film. Jag gillar ju filmer! :)
"Han/hon känner sig som instängd mellan den verkliga världen, och döden."
Tänk att andra kunnat sätta ord på min känsla!
*ryser*
"Medan den drabbade försöker sitt bästa för att känna sig själv och omgivningen som normal, så är det en del i individen som inte orkar kämpa längre, och ger upp. Det är en förändring i förnimmelsen eller erfarenheten från jaget, så att jaget känns som overkligt."
Jag är förstådd! Vad läskigt!
Det gör att jag inte längre känner mig lika avvikande. Det gör att min overklighetskänsla mattas av lite.
"Personen som är drabbad känner sig frånkopplad från verkligheten eller sin egen kropp, eller den mentala processen."
Se mitt inlägg "Friskis & Svettis" = "Blodis, Svettis & Tåris"
http://phittan.blogspot.com/2008/02/friskis-svettis-blodis-svettis-tris.html
"Det blir en mental sjukdom, när depersonaliseringen inskrider med det sociala livet, såsom arbetslivet. En drabbad känner ofta som att han/hon håller på att bli galen, dock är detta nästan aldrig något som inträffar."
Så känner jag då och då, men jag är också medveten om att det bara är något jag KÄNNER, och inget som kommer att inträffa. Jag har i samtal med vänner försökt inbilla mig att tillståndet INTE påverkar mitt liv negativt, eftersom känslan/upplevelsen är en så stor del av min identitet att jag på något vis vill behålla den. Samtidigt kan jag inte förneka att det troligen skulle vara bra om jag kunde se min kropp som en del av mig, och inte som ett föremål. Att jag skulle må bättre om jag ville lyssna på hungerskänslor och sömnbehov, samt att det vore bra för mig att inte ha destruktiva sexuella relationer där jag utsätter mig för risk att dödas, misshandlas eller smittas av sjukdommar. Overklighetskänslan gör mig apatisk inför vad som händer med mig, jag skadar inte mig själv men jag låter mig passivt utsättas för risker att skadas.
"Mentala sjukdomar med koppling till ängslan är ofta kopplade samman med depersonalisation, eftersom att olika former av högre grad av ängslan kan leda till depersonalisation, likväl som att depersonalisation kan orsaka ängslan, eftersom den drabbade känner sig avvikande och illa till mods."
Som barn fick jag lära mig att jag inte var tjej, fast jag visste att jag var det. Jag lärde mig att jag inte fick tycka om killar eftersom det bara var snuskiga gubbar som gillade killar. Vid ungefär fem års ålder bestämde jag mig att jag skulle ta med mig hemligheten in i döden. Jag bestämde mig att jag skulle låtsas vara den pojke som jag trodde att andra ville att jag skulle vara... Jag stängde in mig själv "mellan den verkliga världen, och döden".
I mina förbjudna fantasier om killar blev det "snuskiga män" som begick övergrepp på mig. Jag fick inte vilja det själv, så det var tvunget att ske mot min vilja.
Nu finns känslan kvar av att vara annorlunda, på gott och ont. Jag är faktiskt annorlunda, men jag är kanske inte freak, utomjording eller ett väsen så som jag faktiskt känner mig.
"En person som är drabbad av depersonalisering kan oftast, utåt sett, interagera med sin omgivning väl. Faktum är att flertalet i den drabbades omgivning ofta inte uppfattar att den drabbade lider av depersonalisering, eftersom den drabbade oftast uppträder helt normalt."
Ingen av mina vänner verkar faktiskt förstå min relation till resten av världen och mig själv. De är en del av resten av världen, och jag har en väl utvecklad relation till omgivningen. De blir därför sällan medvetna om min upplevelse och min relation till mig själv. Jag uppfattas som väldigt kroppsmedveten eftersom jag bryr mig om mitt utseende. Det är bara på vissa plan, vilket de först märker när jag tyckte att det var "rätt åt" min kropp för att den drabbades av en sjukdom som ger utslag över hela kroppen. Det tog nästan ett år innan jag brydde mig om att söka hjälp. När utslagen inte längre kunde döljas med kläder.
Jag är väldigt intresserad av just skönhet. Vad och varför saker uppfattas som vackra, och vad det får för konsekvenser. Det blir lite extra intressant att som ”observatör” i "min film" lära sig hur man framställer sig på ett vackert sätt. Jag ser min kropp som ett objekt, som jag kan bedöma sakligt utifrån och som snarare är en levande skulptur som jag kan påverka, än som en del av mig. Även detta är på gott och ont. Jag har ingen respekt för min kropp, och en lite annorlunda relation till den.
Mina anhöriga ser på något vis den rollkaraktär som jag själv upplever att jag är i min overkliga film... De ser spöket jag är som en verklig gestalt. Det vill jag också göra!
Två av mina vänner vill att jag ska gå i terapi, eftersom de är rädda att någon av männen jag träffar kommer misshandla eller mörda mig, eller att jag kommer drabbas av dödliga sjukdomar. De anser att jag inte har råd att låta bli, eftersom det kan kosta mig livet att INTE gå i terapi.
Till er som känner igen er i symptomen vill jag tillägga detta:
"Tillfälliga moment av depersonalisation är normalt, men en ståndaktig känsla av depersonalisation kan inte kategoriseras som normalt. Kortare perioder av depersonalisering är noterbart vid stress, sömnbrist, eller en kombination av de båda. Det kan även förekomma efter att man brukat droger, alkohol eller koffein." ...
"Man kan drabbas av depersonalisering när som helst i livet, men det uppträder oftast i de sena tonåren, eller runt 20-årsåldern, depersonaliseringen försvinner oftast vid 30-årsåldern. Depersonalisering uppfattas som väldigt bedrövande för de flesta drabbade, men även de som lider av det till den grad att det kan kategoriseras som en mental sjukdom, löper ingen risk för samhället, eftersom deras grepp på verkligheten är intakt.
Psykodynamisk terapi och behaviorism-terapi har använts för att behandla personer som lider av depersonalistisk störning, men i de flesta fallen så försvinner störningen av sig själv. Även om inte DS är en psykotisk störning på något sätt, så kan neuroleptika ofta förbättra eller helt lindra sympton från en sträng form av depersonalisation. En kombination av antidepressiva läkemedel och stämningsstabilisatorer är också något som beprövas. Dock är det inte alla patienter som är villiga att tolerera sidoeffekterna av dessa läkemedel. Även alprazolam eller andra starka bensodiazepiner är något som ofta används i behandlingen"
Citaten är hämtade på Wikipedia
http://sv.wikipedia.org/wiki/Depersonalisation
lördag 17 maj 2008
Phittan bor i Trosa
Härmed har jag fått anledning att förklara att "Phittan" är ett alter ego. Och att jag inte vill avslöja uppgifter som kan röja vem jag är. Därför stämmer inte heller bostadsorten. Var skulle alter egot Phittan bo om inte just i Trosa?
Så nu vet du hur det ligger till... Du som skrev följande meddelande:
"Hejsan!
Mkt beskrivande på din sida, men vill veta mer om dig.
Undrar vad du gillar och lite mer om vem du är...
Finns här en experimentell man 24 år. Är ganska ofta i Trosa. Mer aktiv än passiv, fråga vad du vill. Jag svarar på allt. Hoppas vi hörs!"
Hmmm... "Svarar på allt" låter lite desperat och jag bor som sagt inte i Trosa på riktigt. Det är mitt alter ego "Phittan" som gör det. Phittan drömmer dessutom om att starta en ostfabrik i Flen. Phittans Flensost ska varumärket heta.
Och apropå flensost kan Phittan meddela att hon blev förvånad när hon upptäckte något som liknade flensost i sin phitta. Det var lite genant att prata om, men hon ventilerade det med sin bästa vän som också genomgått samma sak. Hon hade också upplevt något liknande. Och de skämtade om det när ingen annan hörde, men vågade inte fråga någon läkare hur de skulle få bukt med det (man får nämligen inte tvätta för mycket eftersom bakterieflora och ph-balans kan rubbas). Det är ganska genant att ha problem med att det bildas något som liknar flensost, när man vill bli sedd som vanlig tjej. Det enda som kändes rätt var så klart att försöka tvätta bort det varje dag. Äckligt kändes det! Och resultatet var att det bildades mer och snabbare "flensost". Efter flera månader frågade Phittan sin sista flickvän (från gymnasietiden) hur det är att ha svamp. Det visade sig att hon beskrev det på liknande sätt. En tjej i bekantskapskretsen slängde ur sig följande på lantortsdialekt när svampinfektioner kom på tal:
Menar ni sådan som är som keso eller?
Det var inte alls flensost, som skulle indikera att vi fortfarande hade manliga snuskattribut, utan svampinfektion vilket är vanligt hos biologiska kvinnor. Det som fick oss att känna oss som freaks visade sig istället vara något som visade att vi var som andra!
Behandling med Pevaryl fungerar på kort sikt, men om man får återkommande besvär finns det dessutom en tablett som man tar som engångsbehandling. Jättesmidigt faktiskt! :)
Phittan är nu fri från både flensost och svamp.
Så nu vet du hur det ligger till... Du som skrev följande meddelande:
"Hejsan!
Mkt beskrivande på din sida, men vill veta mer om dig.
Undrar vad du gillar och lite mer om vem du är...
Finns här en experimentell man 24 år. Är ganska ofta i Trosa. Mer aktiv än passiv, fråga vad du vill. Jag svarar på allt. Hoppas vi hörs!"
Hmmm... "Svarar på allt" låter lite desperat och jag bor som sagt inte i Trosa på riktigt. Det är mitt alter ego "Phittan" som gör det. Phittan drömmer dessutom om att starta en ostfabrik i Flen. Phittans Flensost ska varumärket heta.
Och apropå flensost kan Phittan meddela att hon blev förvånad när hon upptäckte något som liknade flensost i sin phitta. Det var lite genant att prata om, men hon ventilerade det med sin bästa vän som också genomgått samma sak. Hon hade också upplevt något liknande. Och de skämtade om det när ingen annan hörde, men vågade inte fråga någon läkare hur de skulle få bukt med det (man får nämligen inte tvätta för mycket eftersom bakterieflora och ph-balans kan rubbas). Det är ganska genant att ha problem med att det bildas något som liknar flensost, när man vill bli sedd som vanlig tjej. Det enda som kändes rätt var så klart att försöka tvätta bort det varje dag. Äckligt kändes det! Och resultatet var att det bildades mer och snabbare "flensost". Efter flera månader frågade Phittan sin sista flickvän (från gymnasietiden) hur det är att ha svamp. Det visade sig att hon beskrev det på liknande sätt. En tjej i bekantskapskretsen slängde ur sig följande på lantortsdialekt när svampinfektioner kom på tal:
Menar ni sådan som är som keso eller?
Det var inte alls flensost, som skulle indikera att vi fortfarande hade manliga snuskattribut, utan svampinfektion vilket är vanligt hos biologiska kvinnor. Det som fick oss att känna oss som freaks visade sig istället vara något som visade att vi var som andra!
Behandling med Pevaryl fungerar på kort sikt, men om man får återkommande besvär finns det dessutom en tablett som man tar som engångsbehandling. Jättesmidigt faktiskt! :)
Phittan är nu fri från både flensost och svamp.
lördag 10 maj 2008
Du sökte en blomma
och fann en frukt.
Du sökte en källa
och fann ett hav.
Du sökte en kvinna
och fann en själ -
du är besviken.
Edith Södergran
Oj, vad den här dikten kändes träffande!
Så rätt! Precis så känner jag att jag vill säga till killarna som har problem med mitt förflutna. Kanske skulle de då förstå mig- kanske inte. Det har varit lite olika när det gäller det. Men de flesta killar som har problem med min bakgrund har ändå vett att skämmas över det. De ber ofta om ursäkt, och förstår att det måste vara mer jobbigt för mig. Ibland har de haft rätt, men ibland har jag faktiskt inte brytt mig så mycket om hur de tar min bakgrund. Och om de i så fall har haft problem med det så har problemet enbart legat hos dem.
"Grovarbetaren" har återupptagit kontakten med mig. Han vill träffas igen. Jag vet inte vad jag vill. Vad är han?
Blomma eller frukt?
Källa eller hav?
Man eller själ?
Och vad söker jag?
Kommer vi göra varandra besvikna?
torsdag 24 april 2008
Fulhet kommer också inifrån!
Vill bara vara den första att skriva det på nätet.
Detta ínlägg kommer att utökas...
Detta ínlägg kommer att utökas...
tisdag 11 mars 2008
Intrigen tätnar
Grovarbetaren lägger fram sitt liv på en vacker silverbricka.
Han visar sitt revir och sin duglighet som "bobyggare", älskare och familjefar. Han presenterar mig stolt för sin flock (läs tilltänkta svärföräldrar) som godkänner mig. Han visar mig att han vill ha mig vid sin sida. Det är något väldigt djuriskt över det hela, och jag gillar det på något vis. En mänsklig kulturellt betingad parningsdans. "Här är vad jag har att erbjuda. Visa vad du har så kan vi se om vi vill ha varandra". Med tanke på att jag föddes som avvikare från det livet jag nu erbjuds förvånar jag mig själv genom min perfektion i varje danssteg. Jag är lagom blyg, sval och tillmötesgående. Representabel, sofistikerad, seriös och intellektuell i min framtoning. Jag vill ha det här livet, men vill jag ha det med honom?
Vill han ha mig?
När vi satt och lyssnade på musik visade det sig att han har Ultimathule i sin skivsamling. Låten som spelades var väl helt ok, om det inte vore för att jag vet vad den symboliserar, i alla fall för mig. Det kom fram att han har nostalgiska minnen till musiken från den tid då han själv hade bomberjacka och stålhättekängor. Han har varit med i rasistgäng, och han har enligt min mening en hel del av sina gamla åsikter kvar. När det gäller synen på kön och sexualitet verkar han konservativ. Han har förstått att jag inte är det och därför verkar han inte riktigt våga ta upp sin åsikt. För någon sekund stannade mitt hjärta och jag fick en inre bild av hur han i vrede slog ihjäl mig med sina enorma händer när han fick veta att jag har bytt kön. Samma händer som just då varsamt smekte mig, masserade min nacke och strök bort håret i mitt ansikte.
I den stora kroppen bor ett ovanligt stort hjärta. Ett sårbart hjärta och en djurisk själ som vill döda fienden och skydda sin flock. Det har redan gått för långt för att backa utan att såra. Jag måste vinna hans hjärta för att kunna inrymmas i flocken. Då betraktas jag inte som en fiende när jag väl bestämmer hur jag ska göra; Stanna eller gå och om jag tillåts att göra det.
Ikväll kommer han att hämta mig och föra mig hem till sin ombonade grotta. Jag kommer att somna i hans famn och vakna av hans kyss imorgon bitti. Han kommer att skjutsa mig till min lägenhet där jag packar mina saker för att åka till föräldrarna på landet utanför en annan stad där jag kommer stanna i två veckor. Det han inte vet är att jag kommer att göra ytterligare en korrigerande operation av mitt underliv i övermorgon. Det är främst därför jag åker iväg, men veckan efter är det påsk och eftersom jag kommer att vara sjukskriven i ett par veckor kan jag lika gärna stanna där och ta det lugnt och rehabilitera mig på landet. Under tiden jag är borta kommer vi bara att ha telefonkontakt. Det är då jag måste ta reda på vad jag vill. Om jag kommer att sakna honom och om vi har någonting att prata om. Först då kan det vara läge att berätta om min bakgrund, och först då kan han få möjlighet att ta ställning till min avvikande bakgrund och min oförmåga att föda barn.
Kan han fylla alla mina hål?
Eller är det bara de fysiska och materiella kriterierna han uppfyller med råge. Kan jag fylla mina själsliga och materiella hål på egen hand så vore det kanske den ultimata. Då skulle jag kunna lyda bästisens råd att köpa en massagestav att fylla de fysiska hålen med. Kanske skulle jag kunna känna att mitt liv kan vara komplett utan en partner. Det vore skönt om en partner bara kunde vara en bonus i lyckan och inte en förutsättning för den. Men någonstans saknar jag den konstnärliga djupa själen som får mig att vilja skriva dikter och som kan förstå dikterna jag skriver. Samtidigt har de konstnärliga djupare själarna jag mött inte kunnat bestämma sig för om de vill "bygga bo". Jag har fått lägga min framtidsdröm på is i förhoppningen att de eventuellt kommer vilja sträva åt samma mål som jag en vacker dag. Kunde jag bara nå målen på egen hand så skulle en eventuell partner bara bli en bonus. Men hur lätt är det att få fast jobb och skaffa hus, körkort, bil och adoptera barn. Jag har dessutom en hel del resttentor innan jag kan ta min högskoleexamen. Fy, vad jobbigt det blev att tänka på det här... Jag tror att jag tänker för mycket. Ge mig en redig karl som kan täppa till alla mina hål så jag slipper tänka!
Han visar sitt revir och sin duglighet som "bobyggare", älskare och familjefar. Han presenterar mig stolt för sin flock (läs tilltänkta svärföräldrar) som godkänner mig. Han visar mig att han vill ha mig vid sin sida. Det är något väldigt djuriskt över det hela, och jag gillar det på något vis. En mänsklig kulturellt betingad parningsdans. "Här är vad jag har att erbjuda. Visa vad du har så kan vi se om vi vill ha varandra". Med tanke på att jag föddes som avvikare från det livet jag nu erbjuds förvånar jag mig själv genom min perfektion i varje danssteg. Jag är lagom blyg, sval och tillmötesgående. Representabel, sofistikerad, seriös och intellektuell i min framtoning. Jag vill ha det här livet, men vill jag ha det med honom?
Vill han ha mig?
När vi satt och lyssnade på musik visade det sig att han har Ultimathule i sin skivsamling. Låten som spelades var väl helt ok, om det inte vore för att jag vet vad den symboliserar, i alla fall för mig. Det kom fram att han har nostalgiska minnen till musiken från den tid då han själv hade bomberjacka och stålhättekängor. Han har varit med i rasistgäng, och han har enligt min mening en hel del av sina gamla åsikter kvar. När det gäller synen på kön och sexualitet verkar han konservativ. Han har förstått att jag inte är det och därför verkar han inte riktigt våga ta upp sin åsikt. För någon sekund stannade mitt hjärta och jag fick en inre bild av hur han i vrede slog ihjäl mig med sina enorma händer när han fick veta att jag har bytt kön. Samma händer som just då varsamt smekte mig, masserade min nacke och strök bort håret i mitt ansikte.
I den stora kroppen bor ett ovanligt stort hjärta. Ett sårbart hjärta och en djurisk själ som vill döda fienden och skydda sin flock. Det har redan gått för långt för att backa utan att såra. Jag måste vinna hans hjärta för att kunna inrymmas i flocken. Då betraktas jag inte som en fiende när jag väl bestämmer hur jag ska göra; Stanna eller gå och om jag tillåts att göra det.
Ikväll kommer han att hämta mig och föra mig hem till sin ombonade grotta. Jag kommer att somna i hans famn och vakna av hans kyss imorgon bitti. Han kommer att skjutsa mig till min lägenhet där jag packar mina saker för att åka till föräldrarna på landet utanför en annan stad där jag kommer stanna i två veckor. Det han inte vet är att jag kommer att göra ytterligare en korrigerande operation av mitt underliv i övermorgon. Det är främst därför jag åker iväg, men veckan efter är det påsk och eftersom jag kommer att vara sjukskriven i ett par veckor kan jag lika gärna stanna där och ta det lugnt och rehabilitera mig på landet. Under tiden jag är borta kommer vi bara att ha telefonkontakt. Det är då jag måste ta reda på vad jag vill. Om jag kommer att sakna honom och om vi har någonting att prata om. Först då kan det vara läge att berätta om min bakgrund, och först då kan han få möjlighet att ta ställning till min avvikande bakgrund och min oförmåga att föda barn.
Kan han fylla alla mina hål?
Eller är det bara de fysiska och materiella kriterierna han uppfyller med råge. Kan jag fylla mina själsliga och materiella hål på egen hand så vore det kanske den ultimata. Då skulle jag kunna lyda bästisens råd att köpa en massagestav att fylla de fysiska hålen med. Kanske skulle jag kunna känna att mitt liv kan vara komplett utan en partner. Det vore skönt om en partner bara kunde vara en bonus i lyckan och inte en förutsättning för den. Men någonstans saknar jag den konstnärliga djupa själen som får mig att vilja skriva dikter och som kan förstå dikterna jag skriver. Samtidigt har de konstnärliga djupare själarna jag mött inte kunnat bestämma sig för om de vill "bygga bo". Jag har fått lägga min framtidsdröm på is i förhoppningen att de eventuellt kommer vilja sträva åt samma mål som jag en vacker dag. Kunde jag bara nå målen på egen hand så skulle en eventuell partner bara bli en bonus. Men hur lätt är det att få fast jobb och skaffa hus, körkort, bil och adoptera barn. Jag har dessutom en hel del resttentor innan jag kan ta min högskoleexamen. Fy, vad jobbigt det blev att tänka på det här... Jag tror att jag tänker för mycket. Ge mig en redig karl som kan täppa till alla mina hål så jag slipper tänka!
Nu ringde mamma...
Hon ger mig rådet att skaffa en egen villa om det nu är det jag vill ha. En kille som inte delar mina tankar och åsikter kommer jag ändå inte att kunna dela livet med. Hon har så klart en poäng med det. Ändå lyckas jag inte avstyra att han ska plocka upp mig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
