"Depersonalisation är en känsla av overklighet, och en osäkerhet på sin identitet. Den drabbade känner vanligtvis inte igen sin spegelbild."Se mitt inlägg om min spegelbild... Halleluja!
http://phittan.blogspot.com/2008/03/halleluja.htmlJag måste tyvärr tillägga att jag inte sett en människa i spegeln särskillt många gånger sedan dess. Men det har i alla fall hänt. Jag blurrar min spegelbild, så att jag ser den suddigt, för att fokusera på enstaka detaljer eller en helhet. Som en tavla. Lite så som de flesta säkert gör i omklädningsrum för att inte ta in alla intryck av andra nakna människor. Jag vill inte se mitt "sanna" jag.
Blurra:http://www.spraktidningen.se/art.lasso?id=08210"Den som har drabbats av depersonalisation beklagar sig ofta över att livet "känns som ett skådespel/en film, saker och ting känns overkliga, eller suddiga." Känslan beskrivs av en del drabbade som att vara ett spöke. Hur hårt personen i fråga än anstränger sig, så känner han/hon en distans till världen, och den drabbade kan inte förnimma sig själv som normal."Jag beklagar mig inte ofta, eftersom jag inte tror att någon skulle förstå. Dessutom är tillståndet så konstant och en så stor del av mig att jag har vant mig. Jag upplever inte att jag störs av det, och jag kan ofta tycka att det är kul och spännande att livet är som en film. Jag gillar ju filmer! :)
"Han/hon känner sig som instängd mellan den verkliga världen, och döden."Tänk att andra kunnat sätta ord på min känsla!
*ryser*
"Medan den drabbade försöker sitt bästa för att känna sig själv och omgivningen som normal, så är det en del i individen som inte orkar kämpa längre, och ger upp. Det är en förändring i förnimmelsen eller erfarenheten från jaget, så att jaget känns som overkligt."Jag är förstådd! Vad läskigt!
Det gör att jag inte längre känner mig lika avvikande. Det gör att min overklighetskänsla mattas av lite.
"Personen som är drabbad känner sig frånkopplad från verkligheten eller sin egen kropp, eller den mentala processen."Se mitt inlägg "Friskis & Svettis" = "Blodis, Svettis & Tåris"
http://phittan.blogspot.com/2008/02/friskis-svettis-blodis-svettis-tris.html"Det blir en mental sjukdom, när depersonaliseringen inskrider med det sociala livet, såsom arbetslivet. En drabbad känner ofta som att han/hon håller på att bli galen, dock är detta nästan aldrig något som inträffar."
Så känner jag då och då, men jag är också medveten om att det bara är något jag KÄNNER, och inget som kommer att inträffa. Jag har i samtal med vänner försökt inbilla mig att tillståndet INTE påverkar mitt liv negativt, eftersom känslan/upplevelsen är en så stor del av min identitet att jag på något vis vill behålla den. Samtidigt kan jag inte förneka att det troligen skulle vara bra om jag kunde se min kropp som en del av mig, och inte som ett föremål. Att jag skulle må bättre om jag ville lyssna på hungerskänslor och sömnbehov, samt att det vore bra för mig att inte ha destruktiva sexuella relationer där jag utsätter mig för risk att dödas, misshandlas eller smittas av sjukdommar. Overklighetskänslan gör mig apatisk inför vad som händer med mig, jag skadar inte mig själv men jag låter mig passivt utsättas för risker att skadas.
"Mentala sjukdomar med koppling till ängslan är ofta kopplade samman med depersonalisation, eftersom att olika former av högre grad av ängslan kan leda till depersonalisation, likväl som att depersonalisation kan orsaka ängslan, eftersom den drabbade känner sig avvikande och illa till mods."
Som barn fick jag lära mig att jag inte var tjej, fast jag visste att jag var det. Jag lärde mig att jag inte fick tycka om killar eftersom det bara var snuskiga gubbar som gillade killar. Vid ungefär fem års ålder bestämde jag mig att jag skulle ta med mig hemligheten in i döden. Jag bestämde mig att jag skulle låtsas vara den pojke som jag trodde att andra ville att jag skulle vara... Jag stängde in mig själv
"mellan den verkliga världen, och döden".I mina förbjudna fantasier om killar blev det "snuskiga män" som begick övergrepp på mig. Jag fick inte vilja det själv, så det var tvunget att ske mot min vilja.
Nu finns känslan kvar av att vara annorlunda, på gott och ont. Jag är faktiskt annorlunda, men jag är kanske inte freak, utomjording eller ett väsen så som jag faktiskt känner mig.
"En person som är drabbad av depersonalisering kan oftast, utåt sett, interagera med sin omgivning väl. Faktum är att flertalet i den drabbades omgivning ofta inte uppfattar att den drabbade lider av depersonalisering, eftersom den drabbade oftast uppträder helt normalt."Ingen av mina vänner verkar faktiskt förstå min relation till resten av världen och mig själv. De är en del av resten av världen, och jag har en väl utvecklad relation till omgivningen. De blir därför sällan medvetna om min upplevelse och min relation till mig själv. Jag uppfattas som väldigt kroppsmedveten eftersom jag bryr mig om mitt utseende. Det är bara på vissa plan, vilket de först märker när jag tyckte att det var "rätt åt" min kropp för att den drabbades av en sjukdom som ger utslag över hela kroppen. Det tog nästan ett år innan jag brydde mig om att söka hjälp. När utslagen inte längre kunde döljas med kläder.
Jag är väldigt intresserad av just skönhet. Vad och varför saker uppfattas som vackra, och vad det får för konsekvenser. Det blir lite extra intressant att som ”observatör” i "min film" lära sig hur man framställer sig på ett vackert sätt. Jag ser min kropp som ett objekt, som jag kan bedöma sakligt utifrån och som snarare är en levande skulptur som jag kan påverka, än som en del av mig. Även detta är på gott och ont. Jag har ingen respekt för min kropp, och en lite annorlunda relation till den.
Mina anhöriga ser på något vis den rollkaraktär som jag själv upplever att jag är i min overkliga film... De ser spöket jag är som en verklig gestalt. Det vill jag också göra!Två av mina vänner vill att jag ska gå i terapi, eftersom de är rädda att någon av männen jag träffar kommer misshandla eller mörda mig, eller att jag kommer drabbas av dödliga sjukdomar. De anser att jag inte har råd att låta bli, eftersom det kan kosta mig livet att INTE gå i terapi.
Till er som känner igen er i symptomen vill jag tillägga detta:
"Tillfälliga moment av depersonalisation är normalt, men en ståndaktig känsla av depersonalisation kan inte kategoriseras som normalt. Kortare perioder av depersonalisering är noterbart vid stress, sömnbrist, eller en kombination av de båda. Det kan även förekomma efter att man brukat droger, alkohol eller koffein." ...
"Man kan drabbas av depersonalisering när som helst i livet, men det uppträder oftast i de sena tonåren, eller runt 20-årsåldern, depersonaliseringen försvinner oftast vid 30-årsåldern. Depersonalisering uppfattas som väldigt bedrövande för de flesta drabbade, men även de som lider av det till den grad att det kan kategoriseras som en mental sjukdom, löper ingen risk för samhället, eftersom deras grepp på verkligheten är intakt.
Psykodynamisk terapi och behaviorism-terapi har använts för att behandla personer som lider av depersonalistisk störning, men i de flesta fallen så försvinner störningen av sig själv. Även om inte DS är en psykotisk störning på något sätt, så kan neuroleptika ofta förbättra eller helt lindra sympton från en sträng form av depersonalisation. En kombination av antidepressiva läkemedel och stämningsstabilisatorer är också något som beprövas. Dock är det inte alla patienter som är villiga att tolerera sidoeffekterna av dessa läkemedel. Även alprazolam eller andra starka bensodiazepiner är något som ofta används i behandlingen"
Citaten är hämtade på Wikipedia
http://sv.wikipedia.org/wiki/Depersonalisation
