Phittan

Könad

2008-08-25T14:47:00.000-07:00

Det var länge sedan jag blev så könad som i lördags. Tillskriven egenskaperna av att vara kvinna, som för att markera att "du är kvinna, jag är man".

Ännu en hantverkare och framgångsrik egenföretagare fastnade i mitt garn vid bardisken på puben. Han bodde i ett hus som invändigt närmare liknade ett slott. Rummen var som hämtade ur tidningen "Sköna Hem", och mycket riktigt stod just den tidningen prydligt i rad i den perfekta, egenbyggda bokhyllan. Jag önskade nästan att jag hade haft en filmkamera med mig när jag gick runt i huset. Det är obegripligt hur någon kan inreda ett helt hus så perfekt, och dessutom bygga större delen av inredningen. Allt matchade i färg och form! Jag kunde inte låta bli att tänka vilken typ av kläder jag skulle passa bäst i om jag skulle leva i ett sådant dockskåp. Ofta känner jag mig som en docka, på gott och ont. Och det mannen sa förstärkte den upplevelsen ytterliggare.

Vad mjuk hud du har!
Vad gott du luktar! Du luktar kvinna.
Du har mjukt hår.
Dina naglar är vackra och dina händer är nätta.
Du har söta fötter.
Du har baby-ögonlock, det är vackert och kvinnligt. Jag såg det när du sov.
Du har en vacker röst.
Låt inte så där, du gör mig galen!
Vad gör du med mig kvinna?
Vad säger du kvinna?
Vad tokig du är kvinna!

De tre sistnämnda upprepade han ofta. Han slängde in "kvinna" i slutet av meningarna när han ville antyda att jag var busig eller olydig. Jag skulle inte behöva oroa mig för att hamna i mannens position tillsammans med honom. Han var expert på att, med orden, hålla mig kvar i positionen "kvinna". Plats i korgen!

Jag kunde inte låta bli att kalla honom för söt och gullig. Precis som jag trodde blev jag då kallad för "toka", varpå han skrattande talade om att så kan man ju inte säga till en pojke.

När jag antydde att han nog inte behövde en kvinna till något så sa han att han vill ha någon att ta hand om. Imorgon vill han bjuda mig på middag och bio. Han råkade också i förbifarten nämna att jag var fattig och han välbärgad. Och det är så sant som det är sagt.

Det är egentligen vedervärdigt, men jag kan inte låta bli att älska att bli könad som kvinna.
Frågan är om jag vill vara hans kvinna. Det tror jag inte. Men jag behöver mat och jag vill gå på bio.

"Me Tarsan, you Jane"...

Som avslutning vill jag länka till en text av Blomma Bladsdotter om vad kön egentligen är
http://genus.bladsdotter.se/

Jag ser ingen anledning att skriva något själv om saken när redan någon annan har sammanfattat det så bra.

Påklistrad skönhet är så fult att det är underhållande!

2008-08-14T14:29:00.000-07:00

Lite som lyteskomik.
Det samma gäller påklistrad godhet.
Jag tycker det är oerhört underhållande!
När påklistrad godhet framstår som nästan helt äkta är det som allra roligast. Då är det på gränsen till ren ondska.

Någon människa lär ska ha sagt att ”om din värld är ful så speglar det ditt ego, då är du ful” Knappast! Till den personanen vill jag säga:
Om din värld är vacker så är det för att du klistrar skönhet på den genom dina egna ögon! Åsikten är sannerligen så ful att den är skrattretande. Tanken i sig är ett bevis på att världen inte är vacker. Det är fult att som en priviligerad människa (som kan se världen som vacker), hävda att människor som av någon anledning inte gör det är fula i sig själva. Det är ungefär som att be en deprimerad att ”välja glädje”.

Tacka vet jag Blomma Bladsdotter! Hon klistrar skönhet på världen och visar den för andra. Hon tar till och med bort påklistrad fulhet hos några av oss som har svårt att se världen som vacker. Det är vacker godhet!

Jag älskar!

2008-08-12T15:28:00.000-07:00

Jag älskar Blomma Bladsdotter!
Resten av inlägget ska läsas med denna låten från youtube öppen i ett annat fönster:
http://www.youtube.com/watch?v=VJU1bbBC3g8

Blomma Bladsdotter är en fantastisk varelse som alltid är träffsäker och kan uttrycka sina tankar och känslor så tydligt att de framstår som allmänmänsliga. Jag förstår och känner igen mig själv i det mesta hon skriver om. Det är som om hon kan formulera det jag inte själv kan. Som en förlängning av mig. Att älska hennes tankar är närande för min själ, eftersom jag inser att jag älskar det hos mig som har likheter med henne. Om jag berättar något för henne så kan hon ta orden ur munnen på mig och stoppa tillbaka dem i en finare, enklare ordning så att jag förstår mig själv bättre. Tyvärr glömmer jag oftast att skriva ner dem.

Samtidigt är vi olika på många sätt. Ofta önskar jag att hennes positiva livssyn kunde smitta av sig på mig, och ibland gör den det. Idag till exempel när jag äntligen tog mig tid att läsa hennes gästblogg på Feministiskt initiativs hemsida. http://www.feministisktinitiativ.se/artiklar.php?show=726

"Det jag talar om är svårigheten att acceptera sig själv och vad man känner när man misslyckas med att få ihop teori och praktik. När ens politiska ideal och ens inre upplevelse går isär. Exempelvis skulle kunna nämnas feministiska kvinnor som lever tillsammans med män och begär deras manlighet utifrån en kvinnlig position samtidigt som de är kritiska till kön som politisk kategori. Kvinnor som tänder på heterosexualitet – att vara man och kvinna i kärlekslivet – samtidigt som de är emot idén om just Man och Kvinna som motsatser eller komplement. Att känna sig liten och beskyddad av en varm mans trygga famn, eller kanske vara lätt undergiven i ett samlag, samtidigt som ens ideal säger att man ska vara jämställd och likadan. Kroppar som spelar roll under sexakten, fastän kroppar inte skulle spela någon roll för vilka vi är..."

Hennes problematik är en annan, eftersom hon är lesbisk med ett förflutet som transsexuell. Jag kan känna igen mig i detta också. Hur det är att vara just lesbisk har jag ingen erfarenhet av, men jag har under flera år identifierat mig som homosexuell innan jag, precis som Blomma, genomgick en könskorrigering och blev kvinna.

Nu är klockan mycket, men hade jag varit mer som Blomma så hade jag skrivit världens allra bästa blogginlägg. Jag vill att hon ska rädda världen med sina ord! Och jag vet att det är möjligt. Men hennes blogg har legat i träda en tid, så det var upplyftande att se hur Blomma spirade på Fi´s hemsida. Jag fick en vision att hon skulle kunna få spökskriva åt mig som en gästblogg. Jag vill att vi ska rädda världen tillsammans.
Hon och jag...
Blomma och Phitta...
Det är om inte annat en romantisk fantasi.

Tre gamla dikter

2008-07-20T10:27:00.000-07:00

Jag letade på nätet och hittade de tre gamla dikterna som jag sökte. De är skrivna av en tjej jag en gång kände, och de berör mig en hel del.

Devil's Daughter
The gods mock
The world cries

Here you see

Have you eyes

Tormented soul

Wanders alone

Before she blinks

Her life is gone

Who is she?

What does she here?

Hark! And listen

Have you ear

In their graves

Spirits mourn

As into Hell

She is born

J.C.Excell

This Place
O cruel, harsh wind

Carry me far, far away

To the land of the living

For in this evil place

I cannot stay

Where good souls

Are forever dying

And forever giving
´
O cold, hard rock

Crush my skull
Kill me and ruin me

In every last way

For in this foul place

I cannot stay

Where always it is night

And never is day

O deep, dark forest

Eat me, hide me

Swallow me up

Digest me in your damp, black ground

Till a hundred years

From this time

When at the death of this mountain

My bones shall be found

J.C.Excell

Bring Me People
Bring me people

Make me a crowd

Give them voices

Clear and loud
Surround me with humans

Eager to live

Willing to take

And happy to give
Have them laugh

And let them cry

But take them away

And I will die

J.C.Excell

http://hem.passagen.se/excell/index2.htm

Terapi

2008-07-07T04:40:00.000-07:00

"Depersonalisation är en känsla av overklighet, och en osäkerhet på sin identitet. Den drabbade känner vanligtvis inte igen sin spegelbild."

Se mitt inlägg om min spegelbild... Halleluja!
http://phittan.blogspot.com/2008/03/halleluja.html

Jag måste tyvärr tillägga att jag inte sett en människa i spegeln särskillt många gånger sedan dess. Men det har i alla fall hänt. Jag blurrar min spegelbild, så att jag ser den suddigt, för att fokusera på enstaka detaljer eller en helhet. Som en tavla. Lite så som de flesta säkert gör i omklädningsrum för att inte ta in alla intryck av andra nakna människor. Jag vill inte se mitt "sanna" jag.
Blurra:
http://www.spraktidningen.se/art.lasso?id=08210

"Den som har drabbats av depersonalisation beklagar sig ofta över att livet "känns som ett skådespel/en film, saker och ting känns overkliga, eller suddiga." Känslan beskrivs av en del drabbade som att vara ett spöke. Hur hårt personen i fråga än anstränger sig, så känner han/hon en distans till världen, och den drabbade kan inte förnimma sig själv som normal."

Jag beklagar mig inte ofta, eftersom jag inte tror att någon skulle förstå. Dessutom är tillståndet så konstant och en så stor del av mig att jag har vant mig. Jag upplever inte att jag störs av det, och jag kan ofta tycka att det är kul och spännande att livet är som en film. Jag gillar ju filmer! :)

"Han/hon känner sig som instängd mellan den verkliga världen, och döden."

Tänk att andra kunnat sätta ord på min känsla!
*ryser*

"Medan den drabbade försöker sitt bästa för att känna sig själv och omgivningen som normal, så är det en del i individen som inte orkar kämpa längre, och ger upp. Det är en förändring i förnimmelsen eller erfarenheten från jaget, så att jaget känns som overkligt."

Jag är förstådd! Vad läskigt!
Det gör att jag inte längre känner mig lika avvikande. Det gör att min overklighetskänsla mattas av lite.

"Personen som är drabbad känner sig frånkopplad från verkligheten eller sin egen kropp, eller den mentala processen."

Se mitt inlägg "Friskis & Svettis" = "Blodis, Svettis & Tåris"
http://phittan.blogspot.com/2008/02/friskis-svettis-blodis-svettis-tris.html

"Det blir en mental sjukdom, när depersonaliseringen inskrider med det sociala livet, såsom arbetslivet. En drabbad känner ofta som att han/hon håller på att bli galen, dock är detta nästan aldrig något som inträffar."

Så känner jag då och då, men jag är också medveten om att det bara är något jag KÄNNER, och inget som kommer att inträffa. Jag har i samtal med vänner försökt inbilla mig att tillståndet INTE påverkar mitt liv negativt, eftersom känslan/upplevelsen är en så stor del av min identitet att jag på något vis vill behålla den. Samtidigt kan jag inte förneka att det troligen skulle vara bra om jag kunde se min kropp som en del av mig, och inte som ett föremål. Att jag skulle må bättre om jag ville lyssna på hungerskänslor och sömnbehov, samt att det vore bra för mig att inte ha destruktiva sexuella relationer där jag utsätter mig för risk att dödas, misshandlas eller smittas av sjukdommar. Overklighetskänslan gör mig apatisk inför vad som händer med mig, jag skadar inte mig själv men jag låter mig passivt utsättas för risker att skadas.

"Mentala sjukdomar med koppling till ängslan är ofta kopplade samman med depersonalisation, eftersom att olika former av högre grad av ängslan kan leda till depersonalisation, likväl som att depersonalisation kan orsaka ängslan, eftersom den drabbade känner sig avvikande och illa till mods."

Som barn fick jag lära mig att jag inte var tjej, fast jag visste att jag var det. Jag lärde mig att jag inte fick tycka om killar eftersom det bara var snuskiga gubbar som gillade killar. Vid ungefär fem års ålder bestämde jag mig att jag skulle ta med mig hemligheten in i döden. Jag bestämde mig att jag skulle låtsas vara den pojke som jag trodde att andra ville att jag skulle vara... Jag stängde in mig själv "mellan den verkliga världen, och döden".

I mina förbjudna fantasier om killar blev det "snuskiga män" som begick övergrepp på mig. Jag fick inte vilja det själv, så det var tvunget att ske mot min vilja.

Nu finns känslan kvar av att vara annorlunda, på gott och ont. Jag är faktiskt annorlunda, men jag är kanske inte freak, utomjording eller ett väsen så som jag faktiskt känner mig.

"En person som är drabbad av depersonalisering kan oftast, utåt sett, interagera med sin omgivning väl. Faktum är att flertalet i den drabbades omgivning ofta inte uppfattar att den drabbade lider av depersonalisering, eftersom den drabbade oftast uppträder helt normalt."

Ingen av mina vänner verkar faktiskt förstå min relation till resten av världen och mig själv. De är en del av resten av världen, och jag har en väl utvecklad relation till omgivningen. De blir därför sällan medvetna om min upplevelse och min relation till mig själv. Jag uppfattas som väldigt kroppsmedveten eftersom jag bryr mig om mitt utseende. Det är bara på vissa plan, vilket de först märker när jag tyckte att det var "rätt åt" min kropp för att den drabbades av en sjukdom som ger utslag över hela kroppen. Det tog nästan ett år innan jag brydde mig om att söka hjälp. När utslagen inte längre kunde döljas med kläder.

Jag är väldigt intresserad av just skönhet. Vad och varför saker uppfattas som vackra, och vad det får för konsekvenser. Det blir lite extra intressant att som ”observatör” i "min film" lära sig hur man framställer sig på ett vackert sätt. Jag ser min kropp som ett objekt, som jag kan bedöma sakligt utifrån och som snarare är en levande skulptur som jag kan påverka, än som en del av mig. Även detta är på gott och ont. Jag har ingen respekt för min kropp, och en lite annorlunda relation till den.

Mina anhöriga ser på något vis den rollkaraktär som jag själv upplever att jag är i min overkliga film... De ser spöket jag är som en verklig gestalt. Det vill jag också göra!

Två av mina vänner vill att jag ska gå i terapi, eftersom de är rädda att någon av männen jag träffar kommer misshandla eller mörda mig, eller att jag kommer drabbas av dödliga sjukdomar. De anser att jag inte har råd att låta bli, eftersom det kan kosta mig livet att INTE gå i terapi.

Till er som känner igen er i symptomen vill jag tillägga detta:

"Tillfälliga moment av depersonalisation är normalt, men en ståndaktig känsla av depersonalisation kan inte kategoriseras som normalt. Kortare perioder av depersonalisering är noterbart vid stress, sömnbrist, eller en kombination av de båda. Det kan även förekomma efter att man brukat droger, alkohol eller koffein." ...

"Man kan drabbas av depersonalisering när som helst i livet, men det uppträder oftast i de sena tonåren, eller runt 20-årsåldern, depersonaliseringen försvinner oftast vid 30-årsåldern. Depersonalisering uppfattas som väldigt bedrövande för de flesta drabbade, men även de som lider av det till den grad att det kan kategoriseras som en mental sjukdom, löper ingen risk för samhället, eftersom deras grepp på verkligheten är intakt.

Psykodynamisk terapi och behaviorism-terapi har använts för att behandla personer som lider av depersonalistisk störning, men i de flesta fallen så försvinner störningen av sig själv. Även om inte DS är en psykotisk störning på något sätt, så kan neuroleptika ofta förbättra eller helt lindra sympton från en sträng form av depersonalisation. En kombination av antidepressiva läkemedel och stämningsstabilisatorer är också något som beprövas. Dock är det inte alla patienter som är villiga att tolerera sidoeffekterna av dessa läkemedel. Även alprazolam eller andra starka bensodiazepiner är något som ofta används i behandlingen"

Citaten är hämtade på Wikipedia
http://sv.wikipedia.org/wiki/Depersonalisation

Phittan bor i Trosa

2008-05-17T00:46:00.000-07:00

Härmed har jag fått anledning att förklara att "Phittan" är ett alter ego. Och att jag inte vill avslöja uppgifter som kan röja vem jag är. Därför stämmer inte heller bostadsorten. Var skulle alter egot Phittan bo om inte just i Trosa?

Så nu vet du hur det ligger till... Du som skrev följande meddelande:
"Hejsan!
Mkt beskrivande på din sida, men vill veta mer om dig.
Undrar vad du gillar och lite mer om vem du är...
Finns här en experimentell man 24 år. Är ganska ofta i Trosa. Mer aktiv än passiv, fråga vad du vill. Jag svarar på allt. Hoppas vi hörs!"

Hmmm... "Svarar på allt" låter lite desperat och jag bor som sagt inte i Trosa på riktigt. Det är mitt alter ego "Phittan" som gör det. Phittan drömmer dessutom om att starta en ostfabrik i Flen. Phittans Flensost ska varumärket heta.

Och apropå flensost kan Phittan meddela att hon blev förvånad när hon upptäckte något som liknade flensost i sin phitta. Det var lite genant att prata om, men hon ventilerade det med sin bästa vän som också genomgått samma sak. Hon hade också upplevt något liknande. Och de skämtade om det när ingen annan hörde, men vågade inte fråga någon läkare hur de skulle få bukt med det (man får nämligen inte tvätta för mycket eftersom bakterieflora och ph-balans kan rubbas). Det är ganska genant att ha problem med att det bildas något som liknar flensost, när man vill bli sedd som vanlig tjej. Det enda som kändes rätt var så klart att försöka tvätta bort det varje dag. Äckligt kändes det! Och resultatet var att det bildades mer och snabbare "flensost". Efter flera månader frågade Phittan sin sista flickvän (från gymnasietiden) hur det är att ha svamp. Det visade sig att hon beskrev det på liknande sätt. En tjej i bekantskapskretsen slängde ur sig följande på lantortsdialekt när svampinfektioner kom på tal:
Menar ni sådan som är som keso eller?

Det var inte alls flensost, som skulle indikera att vi fortfarande hade manliga snuskattribut, utan svampinfektion vilket är vanligt hos biologiska kvinnor. Det som fick oss att känna oss som freaks visade sig istället vara något som visade att vi var som andra!

Behandling med Pevaryl fungerar på kort sikt, men om man får återkommande besvär finns det dessutom en tablett som man tar som engångsbehandling. Jättesmidigt faktiskt! :)

Phittan är nu fri från både flensost och svamp.

2008-05-10T12:20:00.000-07:00

Du sökte en blomma

och fann en frukt.

Du sökte en källa

och fann ett hav.

Du sökte en kvinna

och fann en själ -

du är besviken.

Edith Södergran

Oj, vad den här dikten kändes träffande!

Så rätt! Precis så känner jag att jag vill säga till killarna som har problem med mitt förflutna. Kanske skulle de då förstå mig- kanske inte. Det har varit lite olika när det gäller det. Men de flesta killar som har problem med min bakgrund har ändå vett att skämmas över det. De ber ofta om ursäkt, och förstår att det måste vara mer jobbigt för mig. Ibland har de haft rätt, men ibland har jag faktiskt inte brytt mig så mycket om hur de tar min bakgrund. Och om de i så fall har haft problem med det så har problemet enbart legat hos dem.

"Grovarbetaren" har återupptagit kontakten med mig. Han vill träffas igen. Jag vet inte vad jag vill. Vad är han?

Blomma eller frukt?

Källa eller hav?

Man eller själ?

Och vad söker jag?

Kommer vi göra varandra besvikna?

Fulhet kommer också inifrån!

2008-04-24T03:06:00.000-07:00

Vill bara vara den första att skriva det på nätet.

Detta ínlägg kommer att utökas...

Intrigen tätnar

2008-03-11T07:06:00.000-07:00

Grovarbetaren lägger fram sitt liv på en vacker silverbricka.
Han visar sitt revir och sin duglighet som "bobyggare", älskare och familjefar. Han presenterar mig stolt för sin flock (läs tilltänkta svärföräldrar) som godkänner mig. Han visar mig att han vill ha mig vid sin sida. Det är något väldigt djuriskt över det hela, och jag gillar det på något vis. En mänsklig kulturellt betingad parningsdans. "Här är vad jag har att erbjuda. Visa vad du har så kan vi se om vi vill ha varandra". Med tanke på att jag föddes som avvikare från det livet jag nu erbjuds förvånar jag mig själv genom min perfektion i varje danssteg. Jag är lagom blyg, sval och tillmötesgående. Representabel, sofistikerad, seriös och intellektuell i min framtoning. Jag vill ha det här livet, men vill jag ha det med honom?

Vill han ha mig?
När vi satt och lyssnade på musik visade det sig att han har Ultimathule i sin skivsamling. Låten som spelades var väl helt ok, om det inte vore för att jag vet vad den symboliserar, i alla fall för mig. Det kom fram att han har nostalgiska minnen till musiken från den tid då han själv hade bomberjacka och stålhättekängor. Han har varit med i rasistgäng, och han har enligt min mening en hel del av sina gamla åsikter kvar. När det gäller synen på kön och sexualitet verkar han konservativ. Han har förstått att jag inte är det och därför verkar han inte riktigt våga ta upp sin åsikt. För någon sekund stannade mitt hjärta och jag fick en inre bild av hur han i vrede slog ihjäl mig med sina enorma händer när han fick veta att jag har bytt kön. Samma händer som just då varsamt smekte mig, masserade min nacke och strök bort håret i mitt ansikte.

I den stora kroppen bor ett ovanligt stort hjärta. Ett sårbart hjärta och en djurisk själ som vill döda fienden och skydda sin flock. Det har redan gått för långt för att backa utan att såra. Jag måste vinna hans hjärta för att kunna inrymmas i flocken. Då betraktas jag inte som en fiende när jag väl bestämmer hur jag ska göra; Stanna eller gå och om jag tillåts att göra det.

Ikväll kommer han att hämta mig och föra mig hem till sin ombonade grotta. Jag kommer att somna i hans famn och vakna av hans kyss imorgon bitti. Han kommer att skjutsa mig till min lägenhet där jag packar mina saker för att åka till föräldrarna på landet utanför en annan stad där jag kommer stanna i två veckor. Det han inte vet är att jag kommer att göra ytterligare en korrigerande operation av mitt underliv i övermorgon. Det är främst därför jag åker iväg, men veckan efter är det påsk och eftersom jag kommer att vara sjukskriven i ett par veckor kan jag lika gärna stanna där och ta det lugnt och rehabilitera mig på landet. Under tiden jag är borta kommer vi bara att ha telefonkontakt. Det är då jag måste ta reda på vad jag vill. Om jag kommer att sakna honom och om vi har någonting att prata om. Först då kan det vara läge att berätta om min bakgrund, och först då kan han få möjlighet att ta ställning till min avvikande bakgrund och min oförmåga att föda barn.

Kan han fylla alla mina hål?
Eller är det bara de fysiska och materiella kriterierna han uppfyller med råge. Kan jag fylla mina själsliga och materiella hål på egen hand så vore det kanske den ultimata. Då skulle jag kunna lyda bästisens råd att köpa en massagestav att fylla de fysiska hålen med. Kanske skulle jag kunna känna att mitt liv kan vara komplett utan en partner. Det vore skönt om en partner bara kunde vara en bonus i lyckan och inte en förutsättning för den. Men någonstans saknar jag den konstnärliga djupa själen som får mig att vilja skriva dikter och som kan förstå dikterna jag skriver. Samtidigt har de konstnärliga djupare själarna jag mött inte kunnat bestämma sig för om de vill "bygga bo". Jag har fått lägga min framtidsdröm på is i förhoppningen att de eventuellt kommer vilja sträva åt samma mål som jag en vacker dag. Kunde jag bara nå målen på egen hand så skulle en eventuell partner bara bli en bonus. Men hur lätt är det att få fast jobb och skaffa hus, körkort, bil och adoptera barn. Jag har dessutom en hel del resttentor innan jag kan ta min högskoleexamen. Fy, vad jobbigt det blev att tänka på det här... Jag tror att jag tänker för mycket. Ge mig en redig karl som kan täppa till alla mina hål så jag slipper tänka!

Nu ringde mamma...

Hon ger mig rådet att skaffa en egen villa om det nu är det jag vill ha. En kille som inte delar mina tankar och åsikter kommer jag ändå inte att kunna dela livet med. Hon har så klart en poäng med det. Ändå lyckas jag inte avstyra att han ska plocka upp mig.

Halleluja!

2008-03-03T16:28:00.000-08:00

Det är inte ens ett halvår sedan jag konstaterade att jag såg en person i spegeln för första gången. I normala fall tittar jag bara på ett föremål, en bild, en skulptur eller en docka som man kan snygga till med smink, frisyrer och kläder. Jag kunde inte ens komma ihåg när jag senast såg en människa och när jag senast mötte min egen blick. Någon gång borde jag väl ha gjort det förr?

Jag vet inte, för jag minns inte och det kvittar faktiskt, för nu har jag vid cirka fem tillfällen råkat stå öga mot öga med en människa framför spegeln.

Men idag var det mycket speciellt. Jag upptäckte först personen/ varelsen. Sedan sa jag plötsligt "hej" per automatik, helt utan att reflektera över det. Så som man brukar göra när man möter någon av en slump. Jag insåg hur knäppt det var att överrumplas av att det fanns en person bakom spegelglaset, skrattade åt situationen samtidigt som jag gladdes över att jag kanske håller på att inse att jag är en person som är värd att tyckas om och som man kan se i ögonen utan att skämmas över. Men det mest fantastiska var att jag därefter för första gången inte kunde se något manligt i spegeln. När jag hade konstaterat det så blev jag ännu gladare och jag försökte faktiskt föreställa mig personen som en man. Jag tittade efter bilden av en man som jag har kunnat se när jag kollar på gamla foton av mig själv från tiden när jag levde som kille. Men det gick inte få fram bilden av en man ens när jag försökte. Jag såg en person, inte en bild, och det var en kvinnlig person som nästan skrattade åt mig som om hon ville säga "hur kunde du vara så dum att du trodde att du skulle kunna se en man när du tittar på mig". För inte ens med manligare attribut eller drag hade man ju kunnat se henne som en man. I alla fall inte om man såg henne som en person. Som den person hon är.

Kanske är det så att det som jag har uppfattat som manligt i spegeln bara syns om man betraktar kroppen och spegelbilden som ett föremål, en sak, skulptur eller docka. När man ser personen så blir plötsligt enstaka fysiska detaljer oviktiga.

Män är ett folk och de bor i ett främmande land....

2008-03-03T16:23:00.000-08:00

Grovarbetarkillen tog med sig Phittan på en fest med hans nya chef, chefens fru samt deras fem vänner i fredags. Phittan kände att det var lite tidigt att redan efter andra dejten bli medbjuden på en sådan tillställning, men hon kände sig trygg i grovarbetarens sällskap. Vi kompletterade varandra som om han vore från Mars och jag från Venus. Hela sällskapet bestod av marsianer och venuiter som talade olika språk, tänkte annorlunda och kompletterade varandra. De var stympade utan varandra: ofullständiga. Jag smickrades av att betraktas som ett praktexemplar av venussläktet. I sammanhanget framstod jag som mycket kvinnlig och jag blev tydligt placerad i kvinnolägret. Jag är inte van vid de här sammanhangen eftersom jag mest umgås med människor som inte vill göra någon större åtskillnad på män och kvinnor. Det var både olustigt och underhållande.

En kvinna från modebranchen i sällskapet tyckte mycket om Phittan. "Hon är världsvan! Hon är som vi brukar säga inom modebranchen: sval. Hon verkar inte komma från den här hålan. Hon måste vara Stockholmare."

En stund senare skrockade en äldre auktoritär man. "Hö hö hö... Lyssna på mig nu grabbar. Min kloke far berättade för mig när jag var ung att: Kvinnor är inte människor- De är ett släkte". Phittan bara log och bet sig försiktigt i läppen. Lika bra att inte lägga sig i diskussionen när man inte blir tilltalad.

Genom att tillskriva könen egenskaper och leva efter att det är en sanning hittar man gemensamma referensramar som kan ge en trygghet. Jag är emot strikta ramar men vill leva som kvinna och bli sedd som det. Att jag råkar falla inom ramen för vad som uppfattas som kvinnlig i det här samhället är nog bara tur. Att kvinnor skulle vara ett släkte är helt vansinnigt. Men det är väldigt vanligt att vi delar in människor i grupper och tillskriver grupperna egenskaper. Phittan började tänka på sången "Barn är ett folk och de bor i ett främmande land". (Det gåtfulla folket av Beppe Wolgers)

För att tydliggöra hur det påverkar vår uppfattning om gruppen kan vi byta ut barn mot något annat. Män till exempel. Mest extremt blir det kanske om man skulle sjunga om negrer som ett "gåtfullt" och märligt folk från ett främmande land. Men om sanningen ska fram så skulle det faktiskt kunna ligga mer sanning bakom de orden än att påstå att man är ett annat folk för att man har olika ålder eller kön.

Ändå kan Phittan inte låta bli att tycka att "Svenssons" är ett förutsägbart och inskränkt släkte. Ett släkte som stypar sig själva genom att skapa och hålla liv i en kultur där könsrollerna inte tillåts att vara kompletta utan varandra. Ett "levande rollspel" som tagits på för blodigt allvar, och som påverkar alla som bor i samhället. Oavsett om man vill vara med i spelet eller inte. För vissa passar kanske rollerna. Och Phittan stör sig särskillt mycket på att hon själv vill spela den roll som ligger henne närmast om hjärtat; En kvinnoroll med en manlig motspelare.

Phittan har fått höra av en 20 år äldre kompis att hon är generaliserande, föraktfull och fördomsfull mot heterosexuella Svenssons. Phittan har kommit fram till att hon egentligen faktiskt bara är avundsjuk. Hon vill leva det livet som hon tycker är töntigt. Phittan vet inte riktigt varför hon tycker att det är töntigt, men mycket har nog att göra med att hennes familj (som faktiskt är en variant av Svensson) har moraliserat en del över de saker som de kallade "Svensson". I Phittans kultur-snobb-släkt har det upphöjts att vara annorlunda. Här följer tre illustrerande exempel:

När Phittan levde som bög och stod upp för sitt annorlundaskap ansågs det som något mycket starkt och vackert.
När Phittans 18-åriga bror sa att han "hellre såg ut som ett troll än som en prins" varpå han lät håret bli dreadlocks tyckte vi alla att han var cool.
När Phittan var liten och lekte flicklekar såg man inte Phittan som den tjej hon ville vara utan som "den nya generationen man" som kunde vara mjuk och leka med dockor för att bli en bra pappa. Det hade sina fördelar: Phittan fick vara som hon var som person, men hon erkändes aldrig som en tjej.

Phittan kommer ut som Svensson

2008-02-29T09:02:00.000-08:00

Hur gick det här till?
Arbetarkillen med villa, volvo och vovve har satt igång min biologiska Svenssonklocka. Han tog med mig ut till huset på landet, kysste mig i mer än en timme på köksbänken där jag hade hoppat upp. Vi drunknade i varandras ögon och pratade om relationer, drömmar och mål. Mitt liv passerade revy. Mitt framtida liv, och där ser jag till att barnet kommer till skolan, påtar i trädgården med perenner och grönsaker, och umgås med familj, vänner och husdjur. Slutligen sitter jag och stickar i en gungstol på altanen med en katt i mitt knä, men då var jag pensionär.

Plötsligt var det natt. Vi lekte med hunden och gick ut en promenad med honom hand i hand på en liten grusväg i den kolsvarta natten utan ficklampa. När vi kom in fortsatte kyssandet och pratandet med två små avbrott för en kopp te och en whisky innan han slutligen bar mig till sängen och fulländade dagen för att sedan somna med mig på sin arm.

Han har något att fylla ut mitt stora hål av längtan med, och då menar jag inte att han är välutrustad mellan benen (fast det är han ju också). Han är rustad för att "bygga bo". Han har ju redan gjort det. Ett komplett Svenssonbo, om man bortser från att han är singel och utan barn.

"BDSM-relation" tycker en lesbisk feministkompis till mig att det låter som. Jag har inte riktigt förstått vad hon menar, men någon poäng har hon ju utifrån ett feministiskt perspektiv. Men tänk om jag verkligen VILL ha detta. Jag är nästan säker på det, även om det inte blir med honom.

När jag berättade att killen inte är sofistikerad eller kultiverad svarade hon sarkastiskt att kvinnan ska stå för det intellektuella och för kulturen. "Du har ju själv sagt att du fått höra att det kvinnligaste hos dig är ditt intellekt" påminde hon mig. Hon lät nästan illamående när hon fortsatte att "du vill nog inte ha en intellektuell kille. Du vill ha en köttig man som kan spänna på dig och dra hem pengar". Hjääälp, jag tror att hon har rätt. Jag vill vara den mest intellektuella och sofistikerade i relationen, och jag vill ha en motpol som får mig att framstå och känna mig mer kvinnlig.

Visst skulle jag önska att jag kunde fixa fast jobb, hus och bil helt på egen hand på två år så att jag kan börja tänka på att adoptera barn när jag är 30 år. Men just nu har jag svårt att se hur jag skulle kunna göra det i tid. Och jag vill ha det livet nu. Jag vill kunna se mitt mål, och jag vill dela livet med en man. En lång, biffig sådan som är händig och arbetsam. Tänk om det är han! Skaffar jag bara ett fast jobb och en vigselring så kan jag i princip skicka in ansökan om adoption dagen efter och då är livet fulländat. Ska det vara så? FÅR man känna såhär?

Jag ska hora hela natten, hora hela dan. Hora hela natten ta betalt av halva stan!

2008-02-25T07:30:00.000-08:00

Jag fick en återfall i sexmissbruket... Första gången sedan jag förlorade oskulden som jag har varit ute på krogen och varit 100% säker på att jag inte har någon könssjukdom.

I lördags var jag ute på tre uteställen. Kortare klänning, högre klackar, längre ben och colare frisyr än vanligt. Synd att jag vill vara anonym, annars hade jag gärna stoltserat med bilder här. Om det var en lyckad kväll vet jag inte, men jag hade i alla fall trevligt på söndagen. Hela dagen spenderade jag i sängen hos en kille som jag följde med på lördagsnatten. Kanske skulle han kunna vara den rätta att dela livet med. Han har villa Volvo och vovve, ett bra betalt jobb och en trevlig kropp. Jag kände mig nästan frestad att flytta in i huset och börja pyssla i trädgården.

Innan jag vet vad jag känner för honom vågar jag inte berätta att jag föddes med en killkropp. Blir jag inte kär så ser jag ingen anledning att säga något. Blir jag kär så vet jag inte heller om jag kommer våga berätta, eftersom jag skulle vara rädd att förlora honom. Och för att krångla till det hela ytterligare så kan jag tillägga att jag troligen inte kommer att tillåta mig att bli kär innan jag vet hur han skulle reagera.

Hur som helst så träffade jag denna kille precis innan stängingen på krogen. Då hade jag bara sex i huvudet. Tydligen hade jag tidigare kysst en av vakterna på halsen och smekt honom i skrevet. Han skrev och berättade det för mig nyss på msn. Jag kommer inte ihåg det och blev generad när jag fick höra det. Han hade bara tyckt att det var trevligt och han tjatar som vanligt om att vi ska träffas för att ha sex. Vakten vill att vi ska ha sex i nyktert tillstånd, men jag vågar faktiskt inte. De två gånger jag har varit med honom innan har vi varit berusade båda två. Han reagerade båda gångerna över att han inte fick slicka mig eller röra mig med händerna mellan benen. Skulle vi ha sex i nyktert tillstånd så skulle han kanske vara mer uppmärksam, och han kanske skulle upptäcka att jag inte ser 100% ut som vanliga tjejer mellan benen. Det är tråkigt, han är bra i sängen och vi gillar varandra mycket. Skulle han få reda på min bakgrund vet jag inte alls hur han skulle reagera, och jag vågar inte ta reda på det.

Innan jag kysste vakten på halsen hånglade jag med en kille som verkligen föll mig i smaken. Han såg lite farlig ut, och jag har nu fått veta att han har ett förflutet som gangster/ bråkstake. I lördags hade han ett kors runt halsen, och han är tydligen kristen nu. Han ville inte svara på vilket samfund han tillhörde, så jag trodde att han tillhörde någon frireligiös kyrka. Han verkade vara en riktigt trevlig och snäll kille. Jag vill inte leka med sådana. Jag villinte såra dem, och jag vill inte bli dumpad av dem när de får reda på min bakgrund. Vi bytte nummer och han har skrivit massa meddelanden. När det handlar om sexraggning så vill jag hålla mig till svin. Då behöver jag inte må dåligt om de inte accepterar min bakgrund. Vettiga killar som jag respekterar vågar jag nästan inte befatta mig med. Det finns nämligen några av dem som inte kan hantera min bakgrund. I och med att jag tycker att de är vettiga, erkänner jag för mig själv att jag är en sådan som man kanske inte skulle kunna vara tillsammans med. Det gör ont!

Innan jag hånglade med den kristna före detta gangstern blev jag ihopparad med en kille som är sex år yngre än mig på första krogen jag var på. Även han verkade vettig, så vi bytte nummer. Men jag vet inte om jag vågar träffa honom igen just eftersom han verkade vettig. Dessutom var han nykter vilket jag inte direkt kan skryta med. Bra på att kyssas var han i alla fall. Jag har lovat att höra av mig. Nyss fick jag veta att han är bisexuell, så han skulle säkert inte ha några problem med mitt könsbyte. Det känns i alla fall betryggande. "Du kommer bara att leka med mig" sa han. Och jag kunde inte säga emot honom. Jag har ju en tendens att göra min kropp till en leksak och använda den till att leka med killar.

Kvällen kan sammanfattas så här:

Premiär för temaklubb på krog 1- Hångel med 22-årig bisexuell.
Hångel med kristen gangster på krog 2
Kysser vakten på halsen på krog 2
Hånglar med kille nummer 4 precis innan stängningen av krogen. Följde sedan med honom hem till villan på landet.

I filmen "Den där Mary" får huvudpersonen tipset att inte gå ut på date om han inte har runkat först, eftersom man då kan frestas att tänka med kuken och fatta fel beslut. Det är nog ett råd som gäller mig också. Jag borde inte få dricka alkohol och vistas bland män om jag inte har fått orgasm först. Jag tänker nog alldeles för mycket med phittan. Jag lever alldeles för farligt. Skulle ryktet om min bakgrund nå alla killar jag har haft sex med så finns det en risk att någon av dem kommer vilja döda mig. Det är dags att jag köper en "Rabbit"-vibrator som alla mina väninnor rekommenderar Då kanske jag inte frestas att utsätta mig för risker.

Hur ska jag göra?

Blir jag kär så måste jag berätta, men då vill jag inte.

Blir jag inte kär så finns ingen anledning att berätta.

Jag blir troligen inte kär innan jag vet hur han skulle reagera.

Blir han kär i mig så kan jag inte lita på att han gillar mig fullt ut innan jag vet att han accepterat min bakgrund. Annars är det ju inte HELA mig han gillar.

Det är svårt att konkurera med det mitt ex fick mig att känna. Han såg mig till 100 % som tjej TROTS att jag hade en snopp. Och han tog risken att flytta ihop med mig och att hans familj och vänner skulle få reda på hur det låg till med mig. Ingen kan någonsin bekräfta mig på det sättet idag. Samtidigt blev självkänslan körd i botten. Genom att till varje pris hålla min bakgrund hemlig talade jag indirekt om för mig själv att könsbytet var något smutsigt och fult som man måste hålla hemligt för att duga som partner, vän, svärdotter och klasskamrat på högskolan.

Just nu försöker jag hitta någon form av medelväg:
Att hålla könsbytet hemligt för att jag vill bli sedd som vanlig tjej. Samtidigt måste jag jobba på att försöka känna att det är helt ok att vara könsbytare, att jag egentligen inte skulle behöva acceptera att andra ser annorlunda på mig på om de får veta min bakgrund. En ytterligare aspekt är också att jag faktiskt ÄR annorlunda på grund av min bakgrund. Om jag inte är öppen med det kan jag heller inte bli sedd helt och hållet som den jag är. Bakgrunden är ju en del av mig.

Man blir aldrig fri från sin historia. Det går att förändras, men tiden innan förändringen går inte att göra ogjord.

En vamps bekännelse

2008-02-21T07:50:00.000-08:00

Under årens lopp har jag varit intim med en hel del män. Jag slutade räkna hur många när jag började tycka att det var pinsamt inför mig själv för 7 år sedan. Då var jag 21 år och antalet män var tvåsiffrigt. En exakt siffra vill jag inte skriva fast min blog är anonym. Jag är glad att jag slutade räkna. En kompis frågade mig förra sommaren hur många jag hade haft sex med ett år tillbaka i tiden och jag kunde konstatera att det var 12 st på en ålder mellan 19 och 45 år. Men jag vill också tillägga att det inte bara var "nya" på listan (jag har ingen lista längre). En av dem var till exempel mitt ex och en var en kille som jag dejtade för flera år sedan. Man kan med andra ord inte dra slutsatsen att det är 12 killar per år. Inte heller kan man säga att det motsvarar en kille per månad eftersom två var samtidigt och jag i perioder faktiskt kan vara svältfödd på sex i ett par månader. Vissa år har det säkert varit fler och andra färre.

Just det året var kanske inte heller representativt för hur mitt sexliv har sett ut. Min första operation relaterad till könsbytet hade jag gjort något år innan och min phitta var inte lika fin och fungerande som nu. Under det året gjorde jag en ytterligare korrigering för att resultatet skulle bli snyggare och mer funktionellt där nere.

Fyra av männen visste inte om min bakgrund och märkte inget heller, de övriga berättade jag för innan. När det gäller hur killar reagerar finns det ganska mycket att berätta men det får bli i ett annat inlägg. Det jag vill berätta om nu är att jag i början av förra veckan gick och testade mig för sexuellt överförbara sjukdomar Hiv, klamydia, gonorré, hepatit... Och så bad jag att de skulle testa för syfilis också, även fast det inte tillhör standardtesterna. Jag har nämligen bara testat mig för hiv tidigare genom åren, och sannolikheten att jag skulle bära på något annat är egentligen större. Resultatet skulle jag få så snart provresultaten var klara, men det kunde dröja någon vecka. En vecka efter provtagningen fick jag veta att en kille som jag haft oskyddat sex med har fått ett brev från sjukhuset där han ombeds att testa sig för klamydia eftersom någon tjej han har varit med har visat sig vara smittad. Vem hon var är ännu oklart.

På mitt besök hos gynekologen visade det sig att sköterskan som skulle hjälpa till att märka upp rören med proverna inte hade någon aning om mitt könsbyte. Jag antar att det har att göra med att jag har skyddade personuppgifter vilket försvårar åtkomligheten av mina journaler.

"Jaha, det här provet kommer från livmodertappen?" frågade hon min gynekolog som svarade att "Nej, det kommer från slidan". Även om situationen var lite jobbig kunde jag inte låta bli att tänka hur fantastiskt det var att en sköterska på gyn.sektionen inte ens misstänkte att jag hade varit född med en pojkkropp. Inte ens fast jag låg där med bar underkropp och särade ben i full belysning kunde hon förstå att jag saknade vissa inre organ som vanliga kvinnor har. Jag tackar min lyckliga stjärna att jag uppenbarligen passerar som vilken tjej som helst även bland experter. "Ja, men det här provet tar man ju från livmodertappen". Sa hon som om hon ville försäkra sig om att det verkligen var samma typ av prov de menade. "Nej, i det här fallet kommer det från slidan" svarade gynekologen "Men... men... man tar ju de här testerna från livmodertappen" inflikade sköterskan. "Ja, men på den här patienten gör vi inte det. Vi tar provet från slidväggarna" förklarade gynekologen bestämt.

Sköterskan verkade förbryllad men stoppade slutligen ner den topsliknande testpinnen i ett uppmärkt provrör.

Idag fick jag veta svaret från testerna. Gynekologen ringde mig på mobilen och berättade att jag inte hade någon könssjukdom. Visst är det fantastiskt?
Det är ju nästan osannolikt med tanke på att en del av killarna jag har haft oskyddat sex med har visat sig vara lika slampiga som jag.

Nu har jag lovat mig själv (och gynekologen) en gång för alla att vara mer rädd om mig och se till att ha kondomer till hands och se till att de används.

Gudfadern

2008-02-13T12:31:00.000-08:00

Så kom den dagen jag väntat på, men faktiskt inte tänkt på så mycket. Dagen då det förflutna skulle komma ifatt mig igen, och jag skulle möta min historia mer i sin helhet. Det är historien som började långt innan jag föddes, men som har präglat mig även om jag har blundat för det.

Sagan om hur min gammelmormor konverterade till katolska tron och blev bokstavstrogen fanatiker. Om hur hennes dotter (min mormor) blev lika dan, och om hur detta i sin tur präglade min mamma. Det är sagan om hur mamma och pappa blev kära, och om hur fel min mormor tyckte att min pappa var för min mamma. Han hade inte tillräckligt fin utbildning enligt mormor, och han trodde inte på Gud. Han var en vanlig enkel arbetare och han kom emellan mormor och min mamma.

Han ville inte att mamma skulle vara förtvivlad över "synderna" hon gjort i sina tankar, ord och gärningar. Han ville inte att hon skulle ha ångest för att hon hade en önskan om till exempel sex före äktenskapet eller för att använda preventivmedel. Han ville att hon skulle ha en bra relation med sin mamma, även om hon kände att hon syndade mot sin mammas vilja.

För att göra en lång historia kort så rymde pappa och mamma från släkten för att gifta sig i ett kloster i hemlighet, med nunnor som enda vittnen. Hon blev med barn en tid senare och när jag väl föddes fick mamma en amningspsykos.

Mormor ville aldrig erkänna mammas sjukdom, men hon kunde tänka sig att tillkalla en präst som genom exorcism skulle få försöka driva ut de eventuella onda andrar som min mamma kunde tänkas vara besatt av. Mormor satte hinder för den psykiatriska behandlingen, trots att den hade gjort mamma bättre. Någon exorcist tillkallades aldrig. Mamma hade hunnit hänga sig. Hon var ensam i lägenheten när pappa var på anställningsintervju. Han hade skaffat barnvakt åt mig, men hon hade inte dykt upp. Pappa fick ta med mig, som bara var ett par månader gammal, till anställningsintervjun eftersom mamma inte var kapabel att ta hand om mig. Då passade mamma på att ta sitt liv.

Har man den fundamentala övertygelsen, som min mormor hade, om att man inte kommer till himlen om man tar livet av sig, så måste man försöka hitta en annan förklaring än självmord när ens älskade barn väntas brinna i helvetet. För mormor har det varit helt uppenbart att hennes dotter blev mördad. Och i hennes värld är jag uppvuxen med min mammas mördare.

Det som verkligen tog livet av mamma, enligt min mening, är den fanatiska tro och övertygelse som fortfarande lever kvar hos mormor. En mormor som jag bara har träffat en gång och som då berättade att hon och hennes vänner har bett för mig varje dag.

Min gudfar håller på att skriva en bok baserad på delar av historien, troligen med fokus på släktträffen som var för ca 10 år sedan. Det var då jag blev en del av sagan, och den blev en verklig del av mig. Det var då jag träffade mormor och konfronterade henne.

Igår ringde gudfar och vill träffas nästa helg. Vi har inte träffats sedan en av hans bröder begravdes för många år sedan. Deras syster (min mormor) var inte bjuden. Historien splittrade syskonen, eftersom två av bröderna har stått upp för min pappa och mig. En gammal saga som inte är färdigskriven. Ett spöke som vaknat till liv, som aldrig fått sova på riktigt. Bokstavliga lik i släkthistoriens garderob. Hundar som inte är begravda och ugglor som kan anas i mossen.

Det är inte så ovanligt att kvinnor som får amningspsykos tar livet av sig. Det kan också hända att de tar livet av sitt barn. Även om jag inte tänker på det ofta så har jag alltid haft känslan att det stod mellan mamma och mig. Hade hon dödat mig så hade hon kanske fått bättre hjälp att bli frisk. Hade vi båda överlevt mina år som barn så hade jag troligen ärvt hennes religiösa övertygelse. Då hade jag sannolikt tagit livet av mig på grund av att jag var född som kille och gillade killar. Det var tillräckligt illa som det var i en öppensinnad familj, så jag kan inte ens föreställa mig hur jag skulle kunnat överleva om jag hade haft snävare ramar. Att erkänna att jag egentligen kände mig som tjej satt ännu djupare.

Man kan aldrig säkert veta vad som hade hänt om hon hade överlevt, men nu, i den här sagan gjorde hon inte det. Pappa fick kämpa för att inte jag också skulle dö. Han har sagt att jag som spädbarn räddade hans liv genom att utgöra ett skäl för honom att inte följa mammas exempel.

Bara något år innan släktträffen hade jag börjat erkänna för mig själv och resten av världen att jag blev kär i- och attraherades av killar. Jag hade precis börjat bejaka kärleken och erkänna vem jag var och hur jag kände. Jag levde som bög, och just då upplevde jag det som helt fantastiskt. Att kunna stå för de känslor som jag skämts så mycket över och hatat mig själv på grund av.

Det är nästan bara jag själv som har hindrat mig från att bejaka mig. Och så är det fortfarande. Jag har varit stark på gott och ont. Stark även när det gäller att stå emot vem jag är.

Så jag tror att boken kommer att föra mig närmre vem jag är och varför jag är som jag är, och kunna lära mig att förlåta mig själv. Eller snarare komma fram till att jag inte behöver förlåta mig själv för den jag är. Att jag duger, och inte ska känna något annat.

"Friskis & Svettis" = "Blodis, Svettis & Tåris"

2008-02-08T08:48:00.000-08:00

Blod, svett och tårar...
Idag har jag kommit i kontakt med både min kropp och själ igen. Det var jobbigt, för att inte säga vedervärdigt! Jag tycker inte om någon av dem.

Kontakten med kroppen och själen funkar helt ok när jag inte behöver bry mig om att de finns där. När kroppen sköter sitt jobb att forsla runt min hjärna för att göra saker som är värdefulla (läs göra bra ifrån sig på jobbet) och när hjärnan gör så att kroppens stämband säger bra saker så att man slipper skämmas... När kroppen stilla somnar in av en enda liten sömntablett om natten så att själen får vila från sig själv... När kroppen kniper käft om hunger eller trötthet och vaknar i tid för att forsla hjärnan till jobbet. När kroppen fortfarande kan se bra ut med smink och kläder så att den kan attrahera manskroppar som kan besudla den. Då mår jag bra. Då får kroppen och själen det jag unnar dem.

Men idag mådde jag dåligt. Hela dagen hade varit ovanligt lyckad på jobbet. Ja, till och med innan jobbet efterom kroppen behagade vakna och vara pigg lagom i tid för att slippa stressa. Jag var glad när jag kom till "Friskis och Svettis" efter jobbet, men plockades snabbt ner på jorden. Under själva passet hade jag fullt upp med att försöka hänga med i alla konstiga rörelser som instruktören kunde komma på. 45 minuter fullt ös. Jag kände frustration och ilska över att jag inte orkade eller kunde klara alla moment som det var tänkt, antingen på grund av bristande fysisk styrka, kondition eller koordination. Jag var nära att bryta ihop redan under de jobbiga övningarna, men jag bet ihop och kämpade fast kroppen gjorde sig så påtagligt närvarande genom att brista i förmåga, genom att inte gå att kontrollera. Sedan kom dödsstöten: lung musik som råkade träffa hjärtat precis i fel ögonblick, dämpad belysning, sega strechanden och en stunds avslappning. Helt ensam med min kropp som utan att jag hade märkt det plötsligt var ett med själen. De utgjorde en helhet, och det var först nu det var så lugnt tempo att jag han tänka och känna efter. Det var då jag upptäckte det hemska och började gråta i en folkmassa på 50 pers. Tyst, sammanbitet behärskad. Ingen såg, ingen hörde. Utifrån såg det nog ut som om jag torkade svett från ansiktet.

Det var som en nära döden upplevelse, fast för mig var det mycket värre än så; En nära livet upplevelse. En konfrontation med känslan av att jag lever och att jag inte trivs med livet.

Get a life!
Ja, det börjar väl bli dags för det.

Någon skulle kanske tycka att jag tänker för mycket, men det gjorde jag faktiskt inte idag. Jag kände och jag ville inte känna.

Kvinnor som tänker för mycket

2008-01-17T08:35:00.000-08:00

Jaha ja...

Här var väl en väldigt finurlig boktitel?
Ja, den finns faktiskt!

Den fullständiga titeln är "Kvinnor som tänker för mycket : Om destruktiva tankemönster och hur du tar dig ur dem"

Jag kan inte bestämma mig för om det är min kompis Blomma Bladsdotter eller jag själv som behöver läsa den här boken. Kanske behöver vi den båda två?

Är det så att kvinnor i allmänhet tänker för mycket? Är det destruktivt att tänka mycket om man är kvinna? I så fall undrar jag om det faktiskt inte är så att jag strävar efter att bli manligare och manligare. Hade det varit klassat som destruktivt hos en man att bli manligare?

Kanske är det så att kvinnor som tänker mycket dessutom har den osympatiska egenskapen att få män att framstå som "mindre tänkande". Jag menar naturligtvis inte att det är så att män tänker mindre än kvinnor. Men om kvinnor tänker mer än de borde, så blir ju mannens överlägsenhet inte riktigt lika självklar. Och jag frågar mig... För mycket för vad? Och varför just kvinnor? Vad är det som kvinnor behöver prioritera bort att tänka på?

Det förefaller sig ju (i resonemanget) helt naturligt att ifrågasätta om dessa kvinnor som tänker för mycket kanske faktiskt är lite okvinnliga. De tänker för mycket för att vara kvinnor.

I skrivande stund söker jag information om boken från en återförsäljare (http://www.bokus.com/b/9171304576.html) och hittar följande:

Författaren behandlar vad hon betecknar som hypertänkande - att fruktlöst älta negativa känslor, idéer och upplevelser. Här beskrivs hypertänkandets mekanismer och bakomliggande orsaker samt ett antal strategier för att bryta dessa destruktiva tankemönster. Även exempel på speciella områden där hypertänkande är vanligt.
(Phittan frågar sig om inte män kan känna så?)

Beskrivningen av boken fortsätter...
Hur gör man för att sluta älta? En banbrytande självhjälpsbok för alla som känt tankarna skena iväg åt fel håll. Ligger du vaken om nätterna och oroar dig för din hälsa? Tillbringar du timmar med att älta orättvisor du utsatts för på jobbet? Har du svårt att sluta grubbla fast det får dig att må dåligt?Då kan du vara en av alla de kvinnor som tänker för mycket.

(Hjälp! Jag har blivit lurad! Jag har fler killkompisar som fungerar så än tjejkompisar. Men de tillhör alltså gruppen "Kvinnor som tänker för mycket"! Kanske skulle de få grubblerier om sin könstillhörighet om de fick veta att detta sätt att tänka egentligen är så urtypiskt kvinnligt att det snudd på definierar vad en kvinna egentligen är.)

På Bokus hemsida avrundas beskrivningen av boken med följande hoppfulla ord:
I denna banbrytande självhjälpsbok beskrivs ett problem som i dagens hektiska och krävande samhälle blivit allt vanligare. Men det finns en väg ut.

Om jag tolkar vad boken egentligen handlar om så borde den heta "Kvinnor som tänker på fel saker". Det är faktiskt en väsentlig skillnad! Samtidigt skulle även denna titel indikera att det är ett typiskt kvinnligt problem att tänka "fel".

Med spänning väntar jag nu på att någon ska skriva böcker som heter:
Barn som leker för mycket
Svältande som äter för mycket
Män som känner för mycket
Kvinnor som tjänar för mycket
Negrer som klagar för mycket
Gamlingar som lever för länge

Och sedan har vi serien:
Döva som hör för mycket
Blinda som ser för mycket
Stumma som pratar för mycket
Förlamade som joggar för mycket
Vilken boktitel saknar du på min lista?

Boken är tryckt på svenska 2006.
Jag gissar att den är rätt ny, men i mina ögon verkar den i det närmaste vara parodi på sig själv. Ungefär som den här filmen, fast på allvar...
http://www.youtube.com/watch?v=3ny8VXayKEY

Ha ha ha...

Född i rätt kropp

2007-10-24T04:59:00.000-07:00

För ungefär två veckor sedan mötte jag en gammal klasskompis som jag läste på komvux med för flera år sedan. Han kom fram och knackade mig på axeln inne i matbutiken när jag skulle handla. Det är något mycket märkligt med oss, för vi brukar alltid träffas av en slump när vi verkligen har ett behov av det. När vi känner att vi båda har något jobbigt att bearbeta och när vi båda har möjlighet att hjälpa varandra. Vi har aldrig haft någon regelbunden kontakt, utan springer in i varandra ett par gånger om året. Just den här dagen var inget undantag. Vi började prata och kom snabbt fram till att vi hade ett behov av att prata mer, så vi tog en fika.

Han berättade en del om sitt liv, vilka framsteg han har gjort, vilka insikter han har fått och hur han lyckats ta sig ur en depression väldigt nyligen. För den nyfikne kan jag tala om att han till stor del tackar boken "Flow" av Mihály Csíkszentmihályi. "Den är så fantastisk och revolutionerande att den borde vara inbunden i guld och kosta flera tusen, men du kan hitta den var som helst som pocket för under 60 kr! Köp den! Läs den!" Jag kommer absolut att göra det, och jag ska nog skriva ett inlägg om det framöver. Håll till godo med länkarna nedan så länge.

När jag berättade om mitt liv och mina problem ville han verkligen förstå mig. Han ställde följdfrågor som tvingade mig att sätta ord på saker så att jag förstod mig själv bättre. Jag berättade att jag har ätstörningar som innebär att jag inte unnar min kropp mat (eller sömn). Mina ätstörningar är utredda redan 1999, och är inte klassade som sjukdom eftersom jag har en korrekt kroppsuppfattning. De ses mer som ett symptom på att jag mår dåligt; Aptitlöshet. Det är inget planerat och det finns ingen önskan om att gå ner i vikt (tvärt om). Jag slutar äta när jag mår dåligt. Samtidigt är min "normala" kosthållning väldigt dålig. Jag äter för sällan. Min kompis berättade då om hur han slutade tycka illa om sin kropp. "Jag ställde mig framför spegeln och gick igenom kroppsdel för kroppsdel och kände efter vad jag tyckte om dem. Jag hade tidigare inte tänkt på att jag var nöjd med håret, näsan, huden, fingrarna och lilltån. Det enda jag var missnöjd med var magen, eller rättare sagt magens utseende. Den var lite för stor, fast det berodde ju vem man jämför sig med. Kanske hade jag ett orealistiskt ideal. Magen fungerade som den skulle och det var viktigare än hur den såg ut."

Jag är van att folk brukar prata om kroppens utseende när ätstörningar kommer på tal. Kompisen visste att jag kände mig som en ful ankunge när jag var yngre. Han visste att jag hade tandställning och finnar, var spinkig och hade så små bröst att jag nu valt att göra implantat.
Han övertygade mig om att jag inte har någonting att skämmas över när det gäller hur min kropp ser ut. Han berättade om hur han nästan skrek rakt ut när han fick se mig på väg till en fest där jag var inspirerad av Dita von Teases kläder, hår och smink. Han påstod att det var en overklig syn att se någon "som hämtad ur en gammal film mitt på stan, mitt på dagen." Jag förklarade då att jag faktiskt är rätt nöjd med kroppens utseende, framför allt med hur jag kan få den att se ut med rätt kläder, smink och frisyrer. Utseendet är inte mitt problem. Han tittade frågande på mig, och det är här jag brukar ge upp att försöka förklara. "Det är komplicerat" brukar få avsluta ämnet. Men han fortsatte att sitta och se frågande ut.

För att belysa hur lite jag egentligen bryr mig om min kropps utseende så berättade jag om hur jag fick psoriasis över nästan hela kroppen förra året. Jag brydde mig inte så mycket. Jag engagerade mig inte för att få hjälp, och så är det fortfarande. Jag tar inte hand om mig och tyckte i det närmaste att det var rätt åt min kropp att den fick psoriasis. Även om jag inte tänker så, så är det den känslan som ligger djupt där inne och som gör att jag passivt kan låta kroppen få förinta sig själv; Förtvina eller vittra sönder. Rätt åt den!

Kompisen tappade hakan. Och jag hörde själv vad jag satt och sa: "Det är inte kroppens utseende jag ogillar, det är kroppen som kropp. Som organism. Den fysiska kroppen som forslar runt min hjärna och min själ. Jag gillar den inte. Kanske hatar jag den till och med."

Killen såg bedrövad ut. Han förstod vad jag menade men tyckte att det lät fruktansvärt. "Hur kunde det bli så?"

Nu var det läge för mig att berätta om min bakgrund. Att jag föddes i fel kropp. Jag förklarade ganska förenklat hela historien. Han blev förvånad. Vi har ju ändå känt varandra i fyra år även om vi inte umgåtts så ofta. Han gav mig en kram och tackade för förtroendet. Saker jag hade berättat tidigare föll mer på plats och han kunde förstå varför jag vid ett tidigare tillfälle hade varit bitter och cynisk. "Du verkar mycket tryggare nu än när vi pluggade ihop". Det stämmer verkligen. Jag har inte längre lika mycket att dölja. Nu har jag ju rätt könsorgan, bröst, kvinnligt personnummer, mer avslappnad kvinnlig röst och framtoning. Funkade det bra att leva som tjej för fyra år sedan så är det naturligtvis ännu lättare nu. Att leva som kille skulle kännas jättekonstigt. Vi skrattade åt tanken båda två. Samtidigt är det ju inte så konstigt att jag känner mig som en annorlunda tjej med tanke på min bakgrund.

Jag berättade också om mina skuldkänslor inför det olyckliga barnet som jag en gång var. Han övertygade mig då om att jag måste lära mig att tänka annorlunda. "Det går att lära sig. Du tänker fel!" När jag minuten senare råkade komma in på ämnet att jag föddes i fel kropp avbröt han mig hastigt.

"Stopp! Du får inte säga så! Du föddes inte med en kropp som var fel. Den var hur bra som helst. Det var ett par saker (könsorganen) som inte stämde med din själ, och nu har du rättat till det för några år sedan. Sluta anklaga hela kroppen för att ha varit fel! Den är perfekt och den passar dig!"

Visst är han smart! Han har bara vetat om mitt könsbyte i 45 minuter och ringar in allt på ett sätt som inte jag lyckats göra fast jag vridit och vänt på det i en herrans massa år. Tänk vad coolt! Jag är född i rätt kropp! Och hela tiden har jag gått och tänkt fel och mått dåligt på grund av det.

Två dagar senare umgicks vi hos honom. Vi pratade om allt möjligt i 8 timmar (fast det kändes som en kvart). Vi upplevde flow. Ämnet könsbyte nämnde vi däremot knappt alls. Det var helt obetydligt, och det var så skönt! Därefter gick jag hem till min underbara expojvän och umgicks med honom nästan utan att prata alls. Det var också skönt. Vi behöver inte prata för att umgås. Hos honom upplevde jag också flow. En gång i tiden introducerade han mig för en låt som heter "Go With The Flow" med Queens Of The Stone Age. Jag älskar den! Lyssna!
http://www.youtube.com/watch?v=9nz6Rq1Pvh0

"I need something good to die for, to make it beautiful to live!"
Av någon anledning är det textstycket förknippat med hur jag upplever mitt ex. Nu är det även en del av mig.

Enligt den här artikeln har jag just upplevt flow när jag satt och filade på detta inlägg. Vad tror du? http://computersweden.idg.se/2.2683/1.101828

...................................................................................................

Om Flow:
http://hd.se/halsa/2004/06/16/saa_faar_du_kreativiteten_att/
Köp boken "Flow. Den optimala upplevelsens psykologi" för 39 kr här:
http://www.internetbokhandeln.se/flow-mihaly-cskszentmihalyi-9127112829/bok/9789127112827/
Köp uppföljaren "Finna flow" för 39 kr här:
http://www.internetbokhandeln.se/bok.html?isbn=9789127112841

Jag vill inte leva...

2007-10-23T04:39:00.000-07:00

Tro det eller ej, men det var en fantastiskt skön insikt som kom över mig igår. Min allra närmsta vän och tvillingsjäl (som själv också har genomgått ett könsbyte) hjälpte mig att komma till denna insikten. Hon hjälpte mig att inse att jag inte vill leva för min egen skull. Jag tycker inte om mig själv, och jag vet inte om jag någonsin har gjort det.

"Men du verkar i alla fall kunna tycka om dig i tredje person, genom någon annan. Det kanske är därför du inte vill dö"

Hon har så rätt! Jag vill vara omtyckt av de jag tycker om för att rättfärdiga min existens. Jag vill vara vacker, jag vill vara snäll. Men bara i andras ögon. Jag känner det inte själv, och jag håller inte med de som känner mig. Men jag älskar mina medmänniskor och respekterar att de tycker om mig, fast de inte borde. Fast jag inte förtjänar det. Jag vill vara omtyckt för att ha en anledning att inte vilja dö. Här vill jag passa på tacka alla som tycker om mig. Jag skulle inte leva utan er.

Kroppen är ett tydligt exempel. Jag vill att folk ska gilla den, jag vet att den är klassad som vacker och jag njuter av att passivt våldta denna kropp, som jag själv föraktar, genom att förföra män. Män som tror att de gillar mig och som jag därför inte kan känna någon respekt inför. Män som gillar mig sminkad, med implantat, fnittrig eller blyg, sofistikerad eller slampig; ombytlig och anpassningsbar... En knulldocka som kan fungera som mentor, sällskap och vän.

Jag har gjort detta till en del av mig. Inetllekt, implantat, attityd smink, yta. Så är jag och vill vara, dels för att det ofta uppfattas som attraktivt, något man tycker om, och dels för att jag ska kunna förringa äktheten när andra gillar mig. Då tycker de bara om min "roll" eller min fasad. Fasaden och rollen är förvisso en del av mig, kanske den enda delen jag verkligen gillar, eftersom den hjälper mig upprätthålla mitt självförakt. När jag gör mig snygg kan jag inombords hånle åt alla som ger mig komplimanger samtidigt som jag tackar. När någon säger att jag är smart kan jag inombords känna att de bara upplever mig som smart, eftersom det inte förväntas av en våpig uppenbarelse att kunna tänka. På så sätt blir min yta kanske det enda jag gillar hos mig själv för att det hjälper mig att fortsätta tycka illa om mig. Jag har inte velat tycka om mig själv, men jag vill gärna vara omtyckt.

Varför är detta så fantastiskt skönt att veta att jag inte vill leva och kanske aldrig har velat det?
Jo, för den insikten medför att jag vet varför jag inte vill dö.
Jag vet att jag vill vilja leva, inte bara för att andra vill det, utan för att jag tycker om mig själv, mitt liv och min kropp. Det är där jag måste börja. Jag behöver och vill lära mig att ifrågasätta självföraktet, och just nu är den stora drivkraften känslan att jag är orättvis mot mina vänner om jag inte kan hålla med dem om att jag är viktig och värd att tycka om.

Kanske kom denna insikt också tack vare att jag har träffat en kille alldeles nyligen. Jag vill att han ska tycka om mig (inte bara ytan eller fasaden). Jag vill att han ska tycka om mig för att jag är värd det. Inte bara för att jag har lyckats förvrida hans huvud med list, teknik, manipulerad kropp och smink. Han vet ännu inte om att jag genomgått ett könsbyte, så vi får väl se hur det går. Jag måste lära mig att hålla med mina närmaste om att jag är värd att tycka om. Vi får se om det går, men jag vill!
Äntligen!

Skuld och lycka

2007-09-26T12:13:00.000-07:00

Här följer ett utdrag ur en konversation med min mor

Phittan:
Jag är i någon form av livskris...
Jag har varit bitter och cynisk och babblat massor om min klass, och varit arg på att inte alla ser världen som jag gör. Över att jag är missförstådd. Över att jag medverkar i konstruktionsprocesser som jag avskyr bara för att jag råkar gilla saker som är typiskt kvinnliga. En kille i min klass har råkat höra mig, och han tog illa vid sig. Jag har sårat honom. :(

Mamma:
Konstruktionsprocesser.....?

Phittan:
Ja... Du vet att "konstruera kön" typ. Att upprätthålla typiska bilder av hur manligt och kvinnligt "ska" vara. Fast jag egentligen inte tycker det. Jag har analyserat sönder allt och mig själv och ifrågasätter mitt könsbyte.
Fast jag ångrar mig inte...
Jag bara ifrågasätter allt.

Om jag tillåter mig att vara lycklig nu så känns det som om jag rättfärdigar att jag har varit olycklig förut. Jag kan inte förlåta mig för att jag har möjlighet att må bra idag. Då rättfärdigar jag att det är ok att gå och skämmas för sin kropp, sina känslor och tankar. Jag trampar på det barn jag en gång var, på den människa som kände sig konstig och annorlunda.

Mamma:
Men käre värld. Ja ja man blir ju sådär ibland. Jag tror det är bra. Om än jobbigt. Det visar väl att man inte bara är en försoffad, likriktad, snusförnöjd, mainstreamrobot.

Phittan:
Jag kan inte tacka för en komplimang utan att hata mig själv för att jag då också rättfärdigar att jag inte fick komplimanger lika mycket förr- innan silikonbröst, innan rälsen togs bort och finnarna försvann... När jag levde som en mesig, spinkig kille eller ett konstigt mellanting mellan man och kvinna.

Mamma:
Jag hänger nog inte med riktigt. Men det är ju det barn som du var som har kommit fram till allt som du är idag.

Phittan:
Jag vill inte vara bitter, och jag kan samtidigt inte tillåta mig att vara glad. Om jag tar emot en komplimang så rättfärdigar jag anorektiska ideal och silikontuttsideal.
(känns det som)
Därför förhåller jag mig till det på ett sätt som gör att jag blir bitter.

Mamma:
Antar att man ramlar ner i såna här hål ibland när man gjort så stort ingrepp/omställning som du.

Phittan:
Ja, kanske det.
Jag är ju glad samtidigt, och därför blir jag arg på mig själv.
Fatta hur sjukt det är! Men jag är glad att jag har kommit till en insikt i alla fall.

Mamma:
Men varför måste man bli arg på sej själv, man har väl för helvete rätt att vara snygg OCH vara glad och må bra!

Phittan:
Jo, men är det snyggt att vara skelett med silikonbröst? Tycker jag det, och är det ok att tacka och vara glad över att folk har ett SJUKT ideal?
Nej!

Mamma:
Att folk har sjuka ideal e förstås knäppt men vad fan.........ska man göra åt det? Tror knappast du skulle må bättre om folk tyckte att du var ful :)

Phittan:
Jag hade i alla fall inte känt mig lika skyldig.
Skyldig till att upprätthålla normer och ideal jag inte gillar (men samtidigt ändå gör)

Mamma:
Hm. Vet inte vad jag ska säga. Du är ju inte skyldig till nåt egentligen. Världen är som den är, och det är ju lite vinna eller försvinna hela tiden. Du är ju rätt taggad i näbben om man säger så helt och hållet lever du väl inte upp till Barbieidealen, eller!? :D

Phittan:
Nej, det gör jag ju inte... Och samtidigt har jag ju en hatkärlek till det idealet.

Mamma:
Ja, men tror du inte den hatkärleken kommer sej av att du var pojke och typ inte fick älska Barbie mm helt och fullt? Du kommer ju alltid att ha den pojken med dig.....

Phittan:
Ja, så är det ju.

Mamma:
Även om du e en (ganska :) ) klok kvinna nu

Gräv inte ner dig i bitterhet o elände. Det kanske inte var rätt att läsa genus just nu? Du kanske skulle behövt lite mer distans till din bakgrund om du fattar. Nån som inte har din bakgrund och därmed dina erfarenheter kan ju inte se världen som du gör osv. Kan du be klasskompisen om ursäkt?

Phittan:
Jag vet inte

Senare på kvällen bröt jag ihop totalt och lyckades med hjälp av en kompis ringa in en huvudorsak till mitt mående:
Jag kan inte förlåta mig för att jag har möjlighet att må bra idag. Då känns det som att jag rättfärdigar att jag mådde dåligt förr. Att det är ok att gå och skämmas för sin kropp, sina känslor och tankar. Jag trampar på det barn jag en gång var, på den människa som kände sig konstig och annorlunda. Jag visar för mig själv, barnet och omvärlden att det är så det ska vara. "Barn ska vara olyckliga och skämmas över sig själva om de känner sig annorlunda. Man ska känna sig olycklig när man inte lever upp till ideal." Är det inte det jag visar om jag tillåter mig att må bra och vara omtyckt nu när jag har möjligheten? Nu när jag lever upp till sjuka kvinnoideal?

Med andra ord: Skuldkänslorna för att jag vet att jag har möjlighet att bli lycklig och nå alla mina drömmars mål hindrar mig från att nå dem.

Möjlighet till lösning kan vara att tänka såhär:
Barnet som mådde dåligt är jag. Hade det barnet fått veta att hon skulle kunna leva som en vanlig tjej, få jobb och träffa killar utan att ens behöva tänka på att hon föddes med snopp då hade barnet varit lycklig i förskott. Då hade hon längtat. Jag har en skyldighet att faktiskt vara lycklig (eller åtminstone tillåta mig att bli det). Det är mitt ansvar inför det olyckliga barnet som jag en gång var. Hon visste att hon var en flicka, men ingen förstod det och till slut trodde hon att det var fel på hennes egen hjärna, personlighet och tankar. "Alla andra kan väl inte ha fel?" Nu när jag har bevisat att jag är kvinna borde jag kunna känna att jag gör revanch med mitt förflutna. Barnet hade rätt, barnet var äkta och det var fel att barnet skulle må dåligt. Då måste jag erkänna att barnet ÄR jag. Jag ska väl inte gå runt och missunna det barnet (mig själv) ett lyckligt liv som vuxen. Jag hade fel i diskussionen med mamma; Att må bra nu rättfärdigar inte att jag mådde dåligt när jag var liten! Det är inte fel att tillåta mig att må bra. Jag kanske till och med förtjänar det. Framför allt behöver jag det! Jag orkar inte må dåligt på insidan längre, och nu har jag alla möjligheter att äntligen kunna må bra.

Du som läser får gärna komma med något tips på en kort mening som sammanfattar detta! Jag behöver ändra mina känslor genom att tänka annorlunda. Vad ska jag tänka när jag känner att jag inte vill unna mig lycka?

Att vissna...

2007-09-10T19:28:00.000-07:00

Jag gillar inte hösten!
Växterna vissnar ner, och träden förlorar alla sina blad precis när de är som vackrast.
Det för tankarna till kyla, mörker, död, och förruttnelse.

Men...

Det finns en liten ljusglimt.

Jag kan komma på mig med att hoppas att nästa år ska jag märka att det är sommar och ta mig tid att njuta av den. Nästa sommar ska jag vara glad och lycklig. Det går att känna så. Man kan vara glad över små saker. Man kan vara kär i livet och tycka om sig själv och alla människor. Man kan blomma.

Hur vet jag det, undrar du kanske?
Jo, för jag har kontakt med en människa som blommar nu, trots att det är höst, och trots att sommaren knappt har varit här i år. Trots att hon vet att det kommer en kall vinter.
Och hon delar med sig av detta till oss om vi vill ta till oss det.

Det finns en liten ljusglimt och blomman vårdar ljuset åt oss.

http://bladsdotter.blogspot.com/

Betala för min fitta!

2007-09-10T13:54:00.000-07:00

Troligen har du redan betalat för min phitta. Och jag delar med mig av den helt gratis till de jag känner för att ha sex med. Det handlar inte om prostitution.

Ja, det låter ju mycket värre än vad det är. Framför allt låter det provocerande.
Men det är faktiskt helt sant. Om du är svensk medborgare så har du sannolikt betalat för min fitta. Eftersom sjukvården har kommit fram till att min kropp inte borde ha en snopp så har operationen betalats genom sjukvården. Jag betalade helt vanliga sjukvårdsavgifter för operationen och tiden jag var inlagd efter könsbytet. Det gick på några hundralappar, men hela processen kostade mer blod, svett och tårar än vad som går att ersätta i pengar.

Här med uppmuntrar jag alla skattesmitare att genast börja betala.
Betala in din skatt så att sjuka kan få vård!
Betala för min fitta!

Bögar som knullar fitta...

2007-09-10T07:39:00.001-07:00

Ja, de finns...

På gay-communityt Qruiser finns en klubb som heter "Bögar som knullar fitta".

Från och med nu behöver heterosexuella tjejer inte längre klaga på klyschan att "alla snygga killar är bögar". Nu får de ju ta del av kakan! :)

Äntligen!
Precis som många killar drömmer om att få ha sex med två tjejer samtidigt kanske heterosexuella tjejer kan få hamna i centrum hos ett bögpar som blivit lite sugna på heterosex. Och tänk vad kul det vore med porrfilmer där en tjej upptäcker sin man med en annan man. Hon smygtittar och fascineras för att sedan komma in och fullborda det som hon tycker att två män inte kan klara själva. Så kallat "lesbiska" scener i heteroporr brukar skildras på motsvarande sätt.

Phittan har faktiskt fått uppleva två män samtidigt. Det rekommenderas varmt till de som tror att de skulle gilla det! Mina var dock inte bögar, så jag var helt och hållet i centrum: Den åtrådda.

Den sexuella identiteten speglar inte alltid den utlevda sexuella handlingen.
Till exempel behöver ju inte en person som onanerar/har sex med sig själv vara narcissist. En person som aldrig har haft sex behöver inte heller sakna sexualitet.

Inom hiv-prevention har man sedan länge vetat om att många män som har sex med andra män inte nödvändigtvis måste vara bögar eller ens bisexuella i sin identitet. Och eftersom budskap om säkrare sex behöver kännas träffande för individen är det viktigt att inte rikta sig bara till bögar och bisexuella män. Istället använder man sig av begreppet MSM (Män som har Sex med Män) för att inte exkludera den gruppen heterosexuellt identifierade män som faktiskt kan tänkas utöva killsex. Det har nämligen visat sig vara en ganska stor grupp, och som inte har gått att nå så lätt eftersom de inte brukar hänga på gayklubbar.

Kvinnor som har sex med kvinnor har man inte fokuserat så mycket på när det gäller hiv-prevention. Tjejsex är nämligen inte så smittsamt när det gäller hiv. Det sägs att det enda fallet där en kvinna blivit sexuellt smittad med hiv av en annan kvinna var ett par där man hade haft lite våldsammare sexlekar av bdsm-karaktär, och det var troligen blod som smittade.

För att understryka resonemangen lite vill jag kategorisera andra typer av sexuellt agerande:

KSM- Kvinnor som har Sex med Män. De kan mycket väl vara lesbiska eller bisexuella.
MSK- Män som har Sex med Kvinnor. Till exempel "bögar som knullar fitta".
KSK- Kvinnor som har Sex med Kvinnor. Till exempel en heterosexuell tjej som har trekant med en man och en kvinna.

Att bögar har knullat fitta genom tiderna är ingen nyhet. Tidigare var det ju vanligt att homosexuella tvingades leva fullt ut som om de vore heterosexuella. De tvingades gifta sig ha sex och skaffa barn med kvinnor, fast de kanske egentligen bara gillade andra män. Det sensationella med klubben "Bögar som knullar fitta" är just att det finns en hel drös med män som identifierar sig som bögar (inte bisexuella) och som ändå VILL knulla fitta. Definitionen av bög har ju alltid varit synonym med homosexuell man- Att en man sexuellt attraheras av män. Inte av kvinnor. "Bögar som knullar fitta" skriver historia. Det klubben har gjort är att den har öppnat upp för att en bög inte nödvändigtvis måste identifiera sig som bisexuell bara för att han råkar gilla att ha sex med tjejer ibland.

Detta i sin tur leder till att DU kanske i framtiden kommer slippa omdefiniera vem du är om du någon gång skulle göra något som avviker från ditt vanliga mönster. Du ska inte tvingas klassa dig som köttätare bra för att du föll för Jansons frestelse på julafton. Är du vegetarian så är du vegetarian.

För en tjej som inte vill ha pojkvän måste en fittknullande bög vara den ultimata knullkompisen.

//Phittan

(Jag är en MTF-post op.TS, KSM. Det vill säga: Male To Female, opererad Transsexuell Kvinna som har Sex med Män. Här skulle man också kunna tillägga "heterosexuellt identifierad" och "periodvis bögknullare". Man vill ju vara extra tydlig eftersom den sexuella identiteten inte alltid stämmer helt överens med den utlevda sexuella handlingen)

Placerad i KÖN

2007-09-10T05:24:00.000-07:00

När jag ändå står placerad i kön för att få komma in på Qruiser.com tänkte jag att jag skulle skriva om ett eventuellt namn på min bok (som jag bara MÅSTE skriva). Den ska bygga på tankar, erfarenheter, reflektioner om världen ur mitt perspektiv.

Valet av titel skulle troligen vara "Hur man vet att man är kvinna", men jag tycker samtidigt att "Placerad i KÖN" hade varit passande. Innebörden av kön skulle således syfta både till det kroppsliga och sociala könet samt till kö (bestämd form singularis). Som i till exempel vårdkö för psykiatrisk utredning, kö för handläggning av könsbytesärendet hos Socialstyrelsens rättsliga råd samt operationskön.

Antingen får jag väl skriva två böcker eller så får boken bestå av flera delar.

Toalettklotter

2007-09-09T11:58:00.001-07:00

Ibland får man bara ett konstigt infall. När jag vaknade idag fick jag en vision om en bok som jag ska skriva. En bok om toalettklotter.

Det låter kanske helsjukt, men faktum är att tankar man får på toaletten KAN vara mer än det man brukar minnas att man har läst. Mitt starkaste minne var när jag var på Gröna lund med familjen. Jag kom ut från toaletten helt likblek och berättade för familjen att någon hade skrivit "KUK" på väggen. Alla gapskrattade. Det var väl inte så ovanligt, tyckte de. Men det var skrivet i bajs, med fingrarna...

En del kanske kommer på meningen med livet, kladdar ner det i all hast på väggen (i brist på annat) för att sedan glömma bort att de någonsin har skrivit det. men för de flesta verkar det vara kuk, fitta och sex som är livets mening. Och det är väl inget fel med det. Så länge man inte skriver det med bajs.

Klotter är klotter. Det är fult, det är fel och det ska tas bort. Jag håller med, men jag vill ändå samla tankar och bilder, meningar och ord som finns i de offentliga privata rummen som toaletter utgör.

Boken ska vara som en "coffeetable book" som man kan ha på toaletten, och i slutet ska det finnas tomma sidor som man kan skriva i själv (istället för på väggarna).

Jag kommer på nya saker om boken hela tiden.

Har du läst något som du minns, klottrat på en toalett?
Har du skrivit något på en toalettvägg?
Maila mig gärna i så fall!

Om du ser ett riktigt kul, irriterande, vettigt eller galet klotter så meddela mig var det är!

Tillägg...
Lite fakta om klotter:
http://www.vastervik.se/templates/VVKommun_Page.aspx?id=4635

Buck Angel- The real man with a real pussy!

2007-09-08T15:56:00.000-07:00

Allanah Starr och Buck Angel samt Gia Darling på en planch i bakgrunden

Mangina

Buck Angel är en man som föddes i en kvinnokropp. Han har valt att inte operera om sina könsorgan av olika skäl. Främst kanske på grund av att han inte tycker att resultaten av operationerna blir så som han vill ha det. Då avstår han hellre från operation. Buck kallar sin vagina för mangina, och det som gör honom extra unik är att han inte skäms över att vara annorlunda. Han gör en grej av annorlundaskapet och spelar in egna porrfilmer. Därmed blev han den första transsexuella FTM (male to female, kille född i tjejkropp) som gör porr. Genom att stå upp för att vara annorlunda och bejaka sin sexualitet och visa upp den anser jag att han kan påverka andra som avviker från normen att våga vara sig själva.

I en holländsk TV-show (Jensen show) får man möta Buck och de fördommar som han möter (programledaren har svårt att förstå honom). Fokus ligger väldigt mycket på hur vacker Buck var som kvinna och att han då jobbade som fotomodell medan han idag är väldigt maskulin man. Att han har en fitta som fungerar och som han använder blir obegripligt för programledaren som utgår ifrån att Buck "har sex som kvinna". Buck svarar att han har sex som en man, "en man med fitta".

(Se inslaget via länken till Buck Angel på youtube nedan)

Inom porrbranchen finns en överrepresentation av så kallade shemales (i förhållande till hur få det finns i befolkningen). Det är oftast transsexuella MTF (male to female) som av en eller annan anledning inte har opererat om dig och därför lever som tjej med snopp. I många andra länder får man betala all sin sjukvård själv, och därför blir det svårt för fattiga personer födda i fel kropp att få råd med könsbytesoperationer. Det är därför sannolikt att "shemales" för det mesta egentligen är en person som inte trivs med att ha snopp, men väljer att sälja sin kropp genom att delta i porrproduktion. Samtidigt finns det shemales som faktiskt har råd att operera om sig om de skulle vilja, och ändå producerar shemaleporr. Diskussionen om att alla shemales är offer för sexualisering och tvingas använda kroppen de avskyr i porr för att ha råd att operera sig är en generalisering, men den bygger på rimliga antaganden. Det är sannolikt att det kan vara så i de flesta fall.

Ett undantag är Gia Darling som äger ett porrproducernade filmbolag. Hon har bland annat producerat den första filmen där hennes bästa kompis Allanah Starr(som också är shemale) har sex med Buck Angel. Det är alltså en porrscen där en man med fitta har sex med en kvinna som har snopp. Snacka om att bokstavligen fucka upp allt vad normer om kön heter!

För mig var filmen upphetsande, men inte på ett sexuellt plan. Jag tycker nästan att man skulle visa den i sexualundervisningssyften för att belysa att kön, sex och könsidentiteter inte alltid behöver se ut så som de flesta av oss har fått lära sig.

Buck Angels första svenska fanclub (startad av mig) finns på communityt Qruiser:

http://www.qruiser.com/

Buck Angel på youtube:

http://www.youtube.com/buckangelent

Buck Angels hemsida:

http://www.buckangel.com/

Behandla mig som en negerhora!

2007-09-08T11:49:00.000-07:00

Vill du att jag ska behandla dig som tjej?
Ända sedan jag började gå ut och festa i tjejkläder som dragqueen, eller som mer neutral "vanlig" tjej, så har folk frågat mig detta till och från. Jag blev förvånad de första gångerna över att folk var tvungna att bestämma sig för om jag var kille eller tjej innan de kunde förhålla sig till mig. "Behandla mig som människa" svarade jag ibland. "Det beror på HUR du behandlar kvinnor" svarade jag andra gånger. Men till slut valde jag att bara svara "Som tjej tack!", eftersom jag kände mig mest som tjej och hade blivit behandlad som pojke hela livet. Dessutom förstod ingen vad jag menade med mina motfrågor.

Jag ser dig som tjej!
Ett uttryck jag ofta får höra. Ibland med tillägget "helt vanlig" framför "tjej". Det känns som om meningen egentligen fortsätter med ett outtalat "...fast du inte är det". Skulle jag bli glad över det? Knappast! Så brukar man inte säga till "vanliga" tjejer, och det känns som att det förväntas att jag ska tacka för unnesten att få bli sedd som tjej (eftersom man inte kan förvänta sig att jag skulle bli det). Det värsta var väl när en kille jag hade känt i flera år kläckte ur sig det. Han sa det efter att vi hade haft sex första gången. "Vill du veta en bra sak?... Jag ser dig faktiskt bara som en tjej"... Det högg till i mitt bröst och jag tänkte att det var väl inte så himla konstigt när han hade knullat mig i fittan. Men jag svarade med ett sammanbitet leende "Vad bra, för jag ser dig som kille". Han såg lite förbryllad ut över mitt ganska otacksamma svar, och jag tror inte att han förstod min poäng tyvärr.

Jag vill bara att du ska veta att jag kommer att behandla dig som vilken tjej som helst.
Min gynekolog hade ett långt utlägg vid mitt första besök hos henne. Hon förklarade att hon hade läst på massor om den typ av operationer som jag har genomgått och om sjukdomen transsexualism. Hon hade bland annat läst om viken att förstå att vi ville bli behandlade som det kön vi hade bytt till. "Du ser verkligen ut som en söt tjej!"... Där kom det igen... Det där tysta "...fast du inte är det". Jag försökte le och tackade lite generat över att hon inte hörde det själv. Istället fortsatte hon "Jag vill bara att du ska veta att jag kommer att behandla dig som vilken tjej som helst". Precis som i filmen Pretty Woman, tänkte jag. Horan blir behandlad som en fin/vanlig tjej, tills någon får veta hennes hemlighet, då är hon bara hora igen. Och mannen som har tagit henne under sina vingar och hjälpt henne att göra en klassresa säger mot slutet av filmen "Jag har aldrig behandlat dig som en hora". Och även om det kanske stämde att han inte hade gjort det tidigare så svarar hon "Du gjorde det just nu". För det är bara till den underordnade och avvikande man kan påpeka att man har behandlat personen väl trots att den är hora, neger, transsexuell, kvinna eller vad man nu är. Och i detta påpekande finns en outtalad men tydlig tacksamhetsskuld.

"Behandla mig som en negerhora istället!" Det ville jag skrika till min gynekolog! Men så kunde jag ju bara inte säga...Jag tänkte efter några sekunder... hämtade luft för att säga "Vad bra, för jag tänkte att jag skulle behandla dig som om du vore en gynekolog"... Men luften gick ur mig och jag kunde bara få fram "Vad bra..." På så sätt svek jag mig själv. Jag godkände just då att man som mindervärdig ska vara tacksam över att någon bestämmer sig för att behandla en som om man vore vanlig (...fast de tycker att man egentligen inte är det).

Jag jämför det gynekologen sa med att säga till en mörkhyad att "Jag vill bara att du ska veta att jag tänker behandla dig som om du vore vit"...

Och vad skulle jag ha svarat om jag vore mörkhyad?
"Vad bra..."

Förlåt mig Qattmimsan om ni läser detta. Jag rättade mig i ledet och var en snäll och tacksam underordnad.

Den perfekta kvinnan?

2007-09-08T08:02:00.000-07:00

Jag började experimentera offentligt med könskaraktäristska (feminina) attribut, när jag fortfarande levde som kille. Det började 1998 på RFSL Linköpings "Tvärtom-party", och jag fick hjälp av min bästa vän och före detta flickvän att klä ut mig till tjej. Jag fick otroligt mycket komplimanger och fick bevisat för mig hur mycket snyggare min kropp uppfattades om man tolkade den som kvinnlig; Långa ben, liten näsa, sparsam kroppsbehåring, lång hals, pianofingrar, anorektisk slankhet (vilket bidrog till markerade höftben, antydan till rutor på magen och synliga nyckelben) gav (i kombination med löshår, smink och tjejkläder) illusionen om den "perfekta" och närmast ouppnåeliga kvinnokroppen. Jag hade naturligtvis också lösbröst, som var större än vad en tjej med min längd och vikt skulle kunna ha naturligt.

Om jag inte redan hade känt mig som den fula ankungen som blev svan när jag upptäckte att späda androgyna pojkkroppar upphöjdes inom gayvärlden, så kände jag det verkligen den där kvällen! Den kroppskonstruktionen uppfattas nämligen som ännu vackrare om den tillhör en tjej. En kille talade om för mig att jag var snyggare än Rickard Engfors, och så avslutade han med att jag "ser ut som kronprinsessan Victoria när hon var anorektisk och vackrare än någonsin..." varpå han tillade "men så får man ju inte säga högt"...

Killen menade varje ord han sa. Han var en bitterfjolla som egentligen inte hade så mycket till övers för mig, och han var extremt modemedveten vilket jag aldrig har varit. Idag är han chef i en klädbutik. Och jag tror fortfarande att anorektiska ideal råder i samhället (för kvinnor), så länge det inte blir så tydligt att det ser sjukt ut och måste pratas om.

Med nyfunnet självförtroende började jag klä mig i tjejkläder nästan varje gång jag festade. Jag deltog på Loveboat när man skulle kora Östersjöns första dragqueen. Sedan anmälde jag mig till Miss Diva 2000 (en dragqueen skulle koras tillsammans med Mr Gay Sweden). På den tävlingen träffade jag min tvillingsjäl som också hon skulle komma att byta kön ett par år senare (samtidigt som jag). Tillsammans startade vi en dragshowduo som samarbetade med andra dragshowgrupper. Vi festade på alla möjliga ställen: ravepartyn, hårdrocksställen, RFSL-fester, inskränkta heteroställen, utpräglade gayställen, privatfester och fetishklubbar... Ja, vi var nog i de flesta partymiljöer som vi kunde komma på. Alkoholen flödade och vi levde på öl, cigaretter och kaffe.

Ju mer vi levde som icke manliga väsen som upphöjer och parodierar en konstruerad kvinnlighet, detso mer kände vi att vi inte kunde gå tillbaka och leva som något vi inte var. Vi var inte män, och vi hade aldrig varit det heller.

Den 22 november 2002 påbörjade jag och min bästa kompis hormonbehandlig genom en läkare utomlands. Vi hade då redan levt som tjejer i ett halvår. Det var lång väntan på att få hjälp av den svenska vården, och jag ville inte att min kropp skulle maskuliniseras mer. Men hjälpen kom till slut från den svenska vården också. Mitt könsorgan korrigerades vid den "stora" könsbytesoperationen i juni 2005 efter två års psykiatrisk utredning. Jag fick kvinnligt personnummer och erkändes därmed som kvinna enligt svensk lag. I början av 2006 fick jag bröstimplantat och man tog bort en del av adamsäpplet så att det inte skulle synas.
Kanske blev jag till slut "den perfekta kvinnan"?

Lång och smal med långa ben och ett utseende som "passat" som kvinnlig modell i tre modevisningar.
Ett halvt liv med självförakt och kroppsliga komplex som grundlade en önskan att få bekräftelse genom att bli objektifierad, åtrådd och nyttjad.
Flera år av träning i smink, hår, rörelser och klädsel som framhäver det som uppfattas som kvinnligt (med feedback från publik och krogfolk).
Stora bröst, men inte för stora. Man kan få dem att se extrema ut, men de kan också se helt naturliga ut. Allt beroende på klädval.
En ganska klassisk (heteronormativt sett) "manlig" sexualdrift, som yttrar sig genom att jag vågar visa att jag är kåt och inte är rädd att ta initiativ. Men samtidigt har jag en önskan om att bli tagen på allvar vilket gör att jag kan vara en "fin" intellektuell akademikertjej utanför sängkammaren. En hora eller madonna, beroende på sammanhang och önskemål.
En fitta som är trång och som inte blir lika våt som en "vanlig fitta" vid lubrikation, och som därför får vissa killar att komma på sig själva med att de "inte ens tänker på analsex längre" när de är med mig. Att inte kunna bli med barn ses ofta som en fördel inledningsvis, innan man blir ett par på riktigt.
Killar som inte känner till min bakgrund fascineras ofta av att jag är så duktig på att runka och suga kuk. Vet de däremot om min bakgrund så förväntas jag vara extremt duktig på just det.

Vissa verkar tycka att de här punkterna gör mig till den perfekta kvinnan. Men personligen äcklas jag av de ideal som jag faktiskt lever upp till och normer om hur en kvinna "ska vara". De normer som jag befäster. Jag blir arg och glad på samma gång över att bli betraktad som en "10-poängare". När jag har klätt mig i snygga kläder, fixat håret och sminkat mig händer det att bilar stannar och släpper över mig fast det inte är övergångsställe. Det händer så pass mycket oftare än om jag är ostylad att jag blir rasande. Då tänker jag på den magra androgyna killen, med tandställning, finnar och dåligt självförtroende som knappt fick komma över vägen fast det var övergångsställe. Den killkropp som blivit min kvinnokropp, efter operationer och hormonbehandling. Den i grunden manliga kroppen som ses som den ultimata kvinnokroppen. Den kropp som får folk att tro att jag alltid har varit en populär och tuff tjej i skolan, och som troligen har mobbat feta och fula klasskompisar. Den kropp som får folk att tro att jag alltid lyckats förföra de snyggaste, coolaste killarna och tillsammans med dem hånskrattat åt nördar och plugghästar. Den kropp som tydligen gör det "ok" att ifrågasätta om jag får jobb på grund av mina kunskaper och meriter eller för att jag har "kuksugarläppar, är fotomodellsmal och har stora bröst".

En mycket nära vän har beskrivit mig så här i sin blog "Att blomma":

"Jag har en vän som också hon genomgått en könskorrigering. Hennes stil anspelar lite mer på sexualitet än min, och hon är smal och har gjort en bröstförstoring. På hennes jobb är det ingen som vet. Hon upplever att ingen på hennes jobb tar henne på allvar, ingen tror att hon har någon livserfarenhet alls, och en del antyder tillochmed att hon fått jobbet bara pga sitt utseende. Hon blir inte tillfrågad om saker hon faktiskt vet, man ser ned på henne bara utifrån hennes sätt att konstruera femininitet. Detta är för jävligt! Och visste de vad hon hade gjort skulle de genast se henne som väldigt smart. Kände de till hennes enorma livserfarenhet skulle de beundra henne. Men nu - bara för att de ser henne som "bimbo" eller något åt det hållet så ser de ned på henne, tror de inte gott om hennes intellektuella förmåga. Hon vägrar komma ut på jobbet bara för att bli tagen på allvar. Jag ser detta som väldigt feministiskt! Jag ser det som en enorm kvinnosolidaritet - hon vägrar gå med på att bara för att hon skulle varit född som hon är idag så skulle hon vara dum och okunnig. Istället för att göra det lätt för sig intar hon bimbons position och lever den, plågas med den. Mer kvinnosolidariskt kan det inte bli!"

(Ur "Att blomma")

http://sameflicka.blogspot.com/2007/07/varfr-jag-tycker-att-det-inte-r-okej.html

Lite kuriosa:
Miss Diva-tävlingen hölls i Mynchenbryggeriet under Stockholm Pride inför en publik på flera tusen. Av deltagarna i tävlingen 2000 är vi nu tre som har bytt kön. De tre smalaste och mest androgyna. Vi blev fotade tillsammans av någon som tyckte att vi påminde om Häxorna i eastwick. Jag vann pris för bästa make up och hade fått flest internetröster på Sylvester. Vinnaren i tävlingen hette Spectra, och ska enligt ryktet ha lagt dragshow på hyllan året efter på grund av en pojkvän som inte gillade "fjollighet".

Qattmimsan

2007-09-07T16:25:00.000-07:00

Det var genom Qattmimsan jag förstod Queer och vikten av queerteori.

Det var fortfarande 1990-tal, jag kom ut som bög med buller och bång, och gjorde några av mina viktigaste kliv på jordytan. Det påverkar mig än idag efter mitt "könsbyte", och jag tror inte att Qattmimsan riktigt har förstått att de skrev historia och ändrade livsåskådning hos en halv generation queera människor i Sverige.

En bögkompis introducerade mig för Qattmimsan på Internet, sedan sammanställde han texter därifrån, och jag tror att han hittade andra texter i samma anda som han sedan skrev ut och döpte till "Facts for Fags".

Att våga erkänna för sig själv och andra att man gillar någon av samma kön, att stå upp för sig själv och sina känslor fullt ut och att inte ta skit för att man har en förmåga att bli kär och attraheras av någon. Att inte vara det snälla, undergivna offret, som tackar anhöriga för att de stannar kvar vid ens sida TROTS att man avviker från normen. Att inte vara tacksam för att man undgår misshandel eller mordhot (våld är alltid fel). Att våga ta steget att vara sig själv, även om det innebär att man bryter mot normer. Precis som en afrikan inte ska säga tack när någon säger "Jag ska behandla dig som om du vore vit" ska inte någon annan behöva känna tacksamhet för att man blir sedd och behandlad med tillbörlig respekt. I helvete heller!

Man måste KRÄVA respekt! Tycker de inte om mig för den jag är så kan de fara åt helvete! Jag har inte gjort något ont, och jag är värdefull och förtjänar respekt och att må bra oavsett om jag avviker eller ej. Jag tänker inte vara snäll längre!

”Kanske det mest smärtsamma av allt; att ta konsekvenserna av att de finns: De som inte respekterar dig. Det här är så enkelt och så svårt: Du behöver inte människor i ditt liv som inte accepterar dig, som inte låter dig vara den du är utan försöker förändra eller hånar dig. Det är inte nyttigt för dig. Förr eller senare når du en gräns; Ska du släppa taget om dessa individer eller fortsätta stånga huvudet blodigt mot deras homofobi. Du kan inte ändra dem, och det är ej heller din uppgift. Men det är ditt ansvar gentemot dig själv att inte utsätta dig för någon som gör dig illa. Har man en tagg i foten drar man ut den, man bönfaller den inte att sluta göra ont.” (Qattmimsan)

Av Qattmimsan finns idag bara historien, minnet, andan och själen...
Då och då ryktas det att Qattmimsan har vaknat till liv, men idag när jag sökte efter mitt älskade gamla spöke hittade jag det här:
http://www.qatten.com/qm.html

På sidan hittade jag det här i en av de återfunna förlorade vishetstexterna:
"Kan vi hjälpa en enda att känna sig stark och stolt har vi lyckats..."

Ni har lyckats!

Jag ska göra vad som står i min makt för att återge vad som står i "Facts for Fags" när jag hittar den.

Håll ut!
Håll minnet och historien om Qattmimsan levande!

Varför namnet Phittan?

2007-09-07T11:53:00.000-07:00

Själva ordet "phitta" kommer ursprungligen från ett litet internskämt med mina arbetskamrater.

Jag har dessutom funderat på vad jag ska kalla det jag har mellan benen. Det handlar ju faktiskt om ett konstruerat (eller rekonstruerat, beroende på hur man vill se det) kvinnligt könsorgan.

Vagina låter för kliniskt (och jag associerar det till barnafödande)

Slida låter som något där man "ska föra in något"

Framstjärt är faktiskt VEDERVÄRDIGT (för att inte tala om köttfjäril, gegghål, kleggveck och skäggbiff)...

Men fitta låter kanske lite för porrigt, och samtidigt används det ju som skällsord...

Jag tycker att man borde återta ordet fitta som egentligen betyder "våt ängsmark".

Och min fitta har faktiskt ingen annan funktion än att ha sex med (eftersom jag inte KAN föda barn). Därför gör det mig inte något att den förknippas "bara" med sex... Det är väl inte så bara för en sexgalning som mig?

Som alla vet blir allt som skulle ha stavats med F finare om det stavas med Ph:

Philipsson, Dr Phil, Photograf och sist men inte minst (dock något mindre än Dr Phil) Phittan i all sin glans... (jag alltså).

Det är skillnad på att ha en och att vara en Phitta. Det lärde jag mig när jag såg "Pensionat Oscar"av Jonas Gardell. Oavsett så ska jag försöka vända båda innebörderna till något positivt.

Genus- Bra eller anus?

2007-09-07T10:15:00.000-07:00

Jag har börjat plugga genuskurser. Det är intressant och engagerande på ett upprörande sätt. Som så kallad "könsbytare" har jag funderat under många år kring frågor som rör biologiskt kön, könsidentiteter och uppfattningen om kön.

En man som jag känner kom på det fyndiga namnet "Genus- Bra eller anus" till en paneldebatt som han anordnade. Som namnet antyder så har han en något skeptisk inställning till genusfrågor och de som driver dem. Jag är ett undantag, eftersom han uppfattar min femininitet som äkta och tilltalande...

Är man intresserad av genusfrågor får man snabbt lära sig att en stor del av befolkningen inte vet vad genus är. Och om man börjar dra paralleller till feminism så kan stämningen bli hotfull. Det hade jag aldrig kunnat tro. Feminism och genusfrågor förknippas ofta med militanta manshatande kvinnor.

Jag hade fördomar om vilken typ av människor som pluggar genuskurser. Allvarligt talat var jag lite nervös att möta dessa rabiata feminister Men tyvärr stämde inte mina fördomar..
Min konstruerade bild av den typiska genusstudenten såg ut så här:

* manhaftig kvinna
* påläst om politik, sociologi och genus
* föraktfull mot normer som rör hur män och kvinnor "ska vara"

Istället har det visat sig att en del som läser genus (i min kurs) inte har fått upp ögonen för hur det ser ut i samhället. De har inte vaknat upp. Jag trodde ju att det var därför man läste den här typen av kurser; För att man åtminstone hade något litet hum. Nu är jag smått bedrövad över hur LITE resten av befolkningen måste veta om genus när de som intresserat sig för att läsa om det inte verkar ha en susning efter tre veckors studier...
Vart är samhället på väg?
Ge mig en barrikad att klättra upp på!

Rakar du dig under armarna?
Det är en fråga man kan få av de okunniga, som om det vore JUST DET genus handlar om. Killar som rakar sig under armarna, är de bögar eller transvestiter undrar jag då?

"aha, låter ganska intresant, mäniskokroppen över huvud taget är intresant att läsa om tycker jag."
Citat från en kille som raggade på mig på nätet. Han hade just fått veta att jag pluggar genuskurser. Vad svarar man på det?

"Jag fick en crazy idé om att jag skulle försöka anställa 50% män och 50% kvinnor i mitt företag. Det var svårt, och nu känner jag att genus... det är ett ämne som passar mig nu när jag har upptäckt att det finns skillnader mellan män och kvinnor."
(Ungefärligt citat från en 40-årig kvinnlig klasskamrat som verkar gilla boken "Män är från Mars och kvinnor från Venus")

Vad är det som är så himla "crazy" med att försöka eftersträva jämställdhet och jämn könsfördelning på arbetsplatsen? (Tänkte jag för mig själv).

Trodde hon att resten av klassen skulle applådera hennes "storsinnade nytänkande"?

Åh, vad fint att hon har kommit på att det finns skillnader! *ler sarkastiskt* Kan hon inte passa på att uppfinna hjulet en gång till när hon ändå gör så kloka upptäckter!

Jag tittade mig om i klassrummet, för det här borde väl väcka en bitterfitta i alla som intresserar sig för genus...

Resten av klassen nickar uppskattande mot henne...

Jag håller tummarna för att klasskamraterna efter kurserna i genus kommer känna att man inte förtjänar ett STORT tack för att man låter bli att diskriminera/ särbehandla. Och att företagaren kan sträcka sig till att kanske släppa in en och annan jude eller eller turk på jobbet också i framtiden, nu när hon upptäckt att vi alla inte är med i leken på samma villkor.

Den ljusnande framtid är SVÅÅÅR!